En jämförelse av artikel 11 i Danmarks, Finlands, Norges och Sveriges DCA-avtal utvisar betydande skillnader beträffande rätten för amerikanska luftfartyg, fartyg och fordon att fritt röra sig över territoriet. Men ingen av skrivningarna är helt betryggande ur nationell synvinkel.
Den striktaste skrivningen återfinns i det norska avtalet. Där slås det inledningsvis fast att tillgången till territoriet ska föregås av ”applicable clearances issued by Norwegian authorities in response to requests made pursuant to mutually determined procedures”. Detta innebär alltså att USA först ska ansöka om klartecken och att ansökan sedan ska prövas av norska myndigheter. I det ligger att Norge åtminstone formellt sett förbehåller sig rätten att säga nej. Inget av de andra nordiska länderna har en sådan klar reglering.
Det norska avtalet innehåller även en specialregel, som handlar om när klartecken lämnas för flerfaldiga ospecificerade inresor, utresor och rörelser inom territoriet. Sådana klartecken ska alltid begränsas till ett år och inte omfatta känsliga områden som Svalbard och Jan Mayen. Denna särreglering försvagar kanske något den striktare skrivningen i inledningen, eftersom den tycks utgå från att sådana generella medgivanden kommer att bli aktuella i betydande omfattning, men den bör antagligen uppfattas som ett norskt defensivt svar på amerikansk press för klartecken som ger fria händer.
I det finska avtalet görs ett uttryckligt förbehåll i artikel 11 för att tillgången till finskt territorium “shall be consistent with Article 1, Paragraph 2 of this Agreement, and with consultation and consideration of the views of the Parties”. Här sägs alltså inte att tillgången till det finska territoriet ska vara villkorat av klartecken från finsk myndighet, men att tillträdet ska stå i överenstämmelse med Finlands suveränitet och med konsultation och övervägande av parternas syn på saken. Det är ingen helgjuten skrivning utan en kompromiss där Finland åtminstone tillerkänns rätten att ha ett ord med i laget.
Sveriges artikel 11 innehåller inga element av tillståndsprövning enligt norsk modell eller förstärkt samråd enligt finsk modell för att begränsa fri amerikansk tillgång till territoriet. Detsamma gäller det danska avtalet.
Detta styrker att försvarsminister Pål Jonson, som i regeringen har ansvaret för det svenska förhandlingarna med USA om avtalet, knappast har drivit på för att säkra våra nationella intressen utan otvunget låtit öppna landet för ett stormaktsinflytande som vi inte sett maken till på mycket länge. Artikel 11 är av det slaget att den har karaktär av att höra hemma i ett undantagstillstånd och där befinner vi oss inte på något sätt.
Detta är en chansartad politik som utlämnar oss och kan driva oss in i faror som vi annars kunde ha undvikit. Det är en inriktning som bör avvisas.
I sin värdering av DCA-avtalet har den norska regeringen ställt frågan om den överföring av beslutanderätt som avtalet innebär är baserad på ”ömsesidighet”. Den har besvarat den med konstaterandet att avtalet inte innehåller något ”element av direkte gjensidighet.” Det är ett riktigt påpekande. USA ges rättigheter enligt DCA-avtalen men gör i utbyte inga åtaganden. Varför ska Sverige ingå sådana avtal? Den frågan har försvarsminister Pål Jonson och hans regeringskolleger trots ett antal allmänt hållna artiklar om avtalet inte förmått att konkret besvara.