Det framhålls ibland i den allmänna debatten att Sverige övergav neutralitetspolitiken för över tjugo år sedan och inte kan vara alliansfritt, eftersom det tillhör en utrikes- och säkerhetspolitisk gemenskap, det vill säga Europeiska Unionen. (Motsvarande hörs i en finska debatten, med avseende på Finland.) Dessa uppfattningar är mycket skruvade och stämmer illa med vad som sades inför Sveriges (och Finlands gemensamma) EU-inträde den 1 januari 1995. (Även neurala Österrike gick då med men inte Nato-landet Norge.)
I en av de ”konsekvensutredningar” som föregick folkomröstningen på hösten 1994, Historiskt vägval (SOU 1994:8), analyserade de båda utredningsmännen, före detta kabinettsekreterarna Sverker Åström och Leif Leifland, vad som skulle bli följden för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik, om landet blev respektive inte blev medlem av Unionen. De båda (som samskrev sig) intresserade sig mest för det förra fallet, eftersom status quo kunde bedömas vara mindre komplicerat, åtminstone i den korta sikten.
Deras utgångspunkt var att ”den militära alliansfriheten stödd på ett respektingivande försvar alltjämt utgör grundvalen för den svenska säkerhetspolitiken. Sverige har inga förpliktelser av militär natur gentemot andra länder. Inga andra länder har sådana förpliktelser gentemot Sverige” (s. 49). Men genom att Sverige engagerar sig i gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiska lösningar inom EU:s ram, kommer omvärlden att utgå ifrån att ”det officiella Sverige […] inte längre anser neutralitetspolitiken vara ett lika giltigt uttryck för svensk politik som under tiden fram till den svenska ansökan 1991” (ibid., min kursiv.).
Ändå är det så, fortsätter Åström och Leifland, att alliansfriheten, enligt riksdagens uttalande, fortfarande får ”anses vara så definierad att den syftar till att Sverige skall kunna vara neutralt vid ett krig i närområdet”. Deras tolkning blev att Sveriges framtida hållning i mycket kan ”komma att likna den under efterkrigstiden bedrivna neutralitetspolitiken, dock med den viktiga skillnaden att uppdelningen i två fientliga block upphört och därmed de yttre förutsättningarna i grunden förändrats” (ibid.).
Detta var tolkningsläget när svenskarna ombads ta ställning till EU-medlemskapet: alliansfriheten skulle inte rubbas.
Något gemensamt försvar hade och har EU ej: därför är medlemskap ”förenligt med militär alliansfrihet”, sägs det i utredningen (s. 64). Det framgår av Maastricht, skriver de båda utredarna, ”att även en mycket långt gången gemensam utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik [här kan man associera till det senare Lissabonföredragets artikel 42, som vi har behandlat tidigare på denna sajt] inte i sig medför några förpliktelser […] att militärt engagera sig till försvar av annan medlem som utsätts för angrepp” (ibid.). ”[I]ngen skall heller tro att Sverige härmed uppger kontrollen över sin egen utrikespolitik” (s. 66).
Likadana var tongångarna i den proposition, Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (prop. 1994/95:19), som Bildt-regeringen lade fram i augusti 1994, inför folkomröstningen ett par månader senare.
Föredragande statsrådet (Ulf Dinkelspiel) hänvisar där till ett beslut ”under bred enighet” av vårriksdagen 1992, ”att Sveriges militära alliansfrihet alltjämt består, och att den syftar till att Sverige skall kunna vara neutralt i händelse av krig i sitt närområde” (s. 43). Som medlem i EU avser Sverige att fullt ut delta i det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet (inga undantagsklausuler alltså). Men ”[d]etta sker med bevarad militär alliansfrihet. Avtalet [med EU] innehåller inga alliansförpliktelser”. Och så kommer omkvädet:
”Sverige har inte förpliktat sig att försvara något annat land. Inget annat land har förpliktat sig att försvara Sverige.” (Ibid.)
Något jordskred i Sveriges utrikes- och säkerhetspolitiska orientering förutsågs och förutsattes ej vid EU-inträdet. Någon försvarsunion var EU ej, och det fanns ingen person i ledande ställning som förutspådde att den skulle bli det. Någon ”solidaritetspolitik” som ersättning för den hävdvunna strävan efter att vara neutral i händelse av krig ställdes aldrig i utsikt.
Man kan inte förbigå dessa tydliga skrivningar. De visar klart att Sverige inte skulle gå miste om sin utrikes- och säkerhetspolitiska handlingsfrihet genom medlemskapet. När utrikesminister Anna Lindh slutade ta ordet ”neutralitetspolitik” i sin mun, var detta inte föregånget av någon diskussion vare sig inom hennes eget parti eller i den medborgerliga offentligheten. Det går inte att komma ifrån att denna retoriska vändpunkt bar prägel av policykupp. Nästa kupp kom under Reinfeldt-regeringen, med 2009 års ensidiga så kallade solidaritetsförklaring. Ingen av dessa händelser hade med EU-medlemskapet i sig att göra. Det svenska politiska etablissemangets vilja att göra internationella krigsinsatser slog igenom i bägge fallen. Och i bägge fallen handlade det om ett närmande till Nato. Lindhs skamliga agerande, när CIA på svensk mark (Bromma flygplats) med den svenska regeringens godkännande kidnappade två personer för tortyr i Egypten, ingår i bilden. Hennes kabinettssekreterare då är statsminister Löfvens närmaste man idag. Nästa steg var de svenska spaningsplanen i anfallskriget mot Libyen våren 2011, under vad som måste betraktas som en svensk inhemsk folkpsykos. Men JAS-planen blev internationellt exponerade och kanske säljbara.
Dessa självpåtagna ”lydnadsprov” har naturligtvis åsamkat den gällande alliansfrihetslinjen betydande skador. Vi befinner oss i viss mån i en reparationsfas nu. Men stor inrikespolitisk osämja råder, och reparationsarbetet tycks oftast ligga nere. Något ”respektingivande försvar” kan ingen med hedern i behåll säga att vi förfogar över längre.
Detta är kritiska punkter. Omvärlden måste kunna lita på att Sverige behåller sin självständighet i fråga om utrikespolitik och därmed förknippade säkerhets- och försvarspolitiska arrangemang – den ovillkorliga premissen är militär styrka. Man säger att Rysslands agerande under Putins tredje presidentperiod har blivit allt mindre förutsägbart. Men kan inte också detta sägas om Sveriges hållning efter millennieskiftet? Vet alla verkligen var vi står? Vet svenska folket det? Är 90-talets försäkringar redan överspelade? Finns det någon tillit till regeringens uttolkare? Eller växer misstron, inom och utom landet?
Det håller inte att reflexmässigt hänvisa till att vi ”hör hemma i Väst”. Det är en klyscha. Som Carl Bildt nyligen noterade efter en läsning av en färsk rapport om dansk säkerhetspolitik, torde ett land som Danmark rätteligen ingå i ”en nordisk og nordeuropæisk kulturkreds”. Det samma gör Sverige. Vi har, allvarligt talat, rätt litet kulturellt eller politiskt gemensamt med Spanien eller Makedonien. Vanföreställningar med en sådan innebörd får inte styra våra val. Att vi har korrekta unionella förbindelser med länder – eller sådana som inte ingår – i Unionen, kan inte få avgöra frågan krig eller fred för Sverige.
Den insikten fanns ännu på 90-talet. Den bör kunna återvinnas.