Den svenska så kallade solidaritetsförklaringen från 2009 är, om den tas på allvar, en krigsförklaring. Därför blir den heller inte tagen på allvar, om vi bortser från några oförbätterliga hökars hojt. Dess enda eller huvudsakliga ändamål synes vara att i officiella sammanhang undvika att termen neutralitet kommer till bruk, det vill säga att vilseföra en folkopinion som alltjämt omfattar neutralitetsdoktrinen. Solidaritetsklausulen i EU:s Lissabonfördrag från samma år förefaller fungera på likartat sätt, nämligen att inbilla unionsstaternas invånare att de omfattas av ömsesidig hjälp i situationer av kris eller krig. Erfarenheter från coronapandemin tydliggör att sådana ”utfästelser” måste ses som ett skämt eller möjligen hån. När det gäller, gäller de inte.
För svensk del tillkom dessa deklarationer av föga bindande karaktär, samtidigt som totalförsvaret avvecklades, det militära försvaret avstod från uppgiften att möta en invasion för att övergå till den självpåtagna missionen att sättas in på främmande mark och den allmänna värnplikten skrotades. Landets utrikesminister lämnade huvudstaden så fort han hann och reste jorden runt med det ena budskapet efter det andra, som om Sverige saknade en kompetent diplomatkår, medan människor for i stora skaror till vårt land, en följd av den fria invandringens regim. Globaliseringseufori rådde. Hans Roslings alla kurvor pekade åt rätt håll. Svenska banker erövrade Baltikum, inte alltid med snygga metoder. Det enda fläcken på kartan var Ryssland. EU red ut den internationella finanskrisen med blotta förskräckelsen.
Sverige och Polen, Rysslands historiska fiendemakter, åtog sig att flytta Unionens gränser ytterligare österut (”Östra partnerskapet”), medan Ryssland utsattes för sanktioner när det olagligen återtog Krim och uppträdde subversivt i östra Ukraina. (Vilka stormakter eller mindre makter uppträder inte subversivt?) Dessa mått och steg innebar att den svenska utrikes- och säkerhetspolitiska liturgin och praktiken lades om. Sanktionsvapnet blev allt oftare använt under 10-talet av USA och dess lydstater. Nya murar blev synliga men också sprickorna i dessa. Att hålla EU samman ser i dagsläget ut att bli ett allt vanskligare projekt, och även Atlantpakten har knakat i fogarna, med Frankrike och Turkiet som särskilt olydiga medlemmar. I Tyskland har det blossat upp en strid om amerikanska kärnvapen på tysk mark. I Sverige har försvarsfrågan för första gången på generationer blivit partiskiljande. Partiskiljande är det nationella försvarets inriktning och finansiering också i Norge.
Stor osäkerhet råder. Det talas hos oss, sedan Löfvenregeringen tillträdde 2014, om ständigt höjda spänningsnivåer. I världsmåttstock har Förenta staterna och Kinesiska folkrepubliken en stor konflikt. Sverige sitter kvar i krigets Afghanistan och har militär trupp i Irak – åtaganden som rimmar illa med vår alliansfria hållning. Men när Sveriges stats- och försvarsministrar tar till orda, är det som om Ryssland vore enda upphovet till att spänningarna ökar (om de nu gör det) – som om inte Sveriges anslutning till den amerikanska avskräckningspolitiken också skulle kunna vara spänningshöjande. Finland, som är krigsavhållande med sin vältränade folkarmé och sin välfungerande militära och civila beredskap, utmålas av de krigsvilliga som ett appeasementland, och särskilt förrädisk är president Niinistö med sina goda relationer till Moskva och sitt Nato-motstånd. (Personlig kommunikation)
Man upphör inte att förvånas över hur det dräller av hållningslösa ledare, beslutsfattare och opinionsbildare i globaliseringens tidevarv – det är också därför som en sansad karl som Niinistö, en högerman, kan missaktas. Motkrafter finns förvisso. I USA har det nyligen grundade Koch- och Soros-finansierade Quincy-institutet kastat en handske mot allsköns interventionism, för ”responsible statecraft”. (Flera av dess analyser och propåer har vi redovisat på denna sajt.) Den norska debattglädjen om försvarsfrågan är påfallande. (Den har vi också gett prov på.) I Sverige däremot råder ett närmast påbjudet tigande utanför den centrala aktörskretsen – här räknar man pengar och procentsatser, som om landet var en revisionsbyrå. Svenska Krigsvetenskapsakademien har med sina senaste inval visat att den närmast är en Nato-think tank eller rentav: kamporganisation. En avsutten försvarsminister, utsedd till akademiens andre styresman, efterlyser skyddsmakter!
Neutralitetslinjen är den naturliga linjen för länder i utsatta lägen som Finland och Sverige. Vi ses som neutrala i ett internationellt perspektiv; därför får vi inte tvetungat skyla över saken på hemmaplan. Militära samövningar med länder ur Västalliansen har en provokativ udd, i synnerhet som de baseras på avsiktsförklaringar med främmande makt. Varför ska amerikanska bombplan gå i svenskt luftrum? Och hur kan obalans i ett område öka ”stabiliteten” (Hultqvist) där? Diplomatins devalvering under Bildt måste uppvägas av en rejäl återställare. Sverige ska vara försiktigt med sanktionsvapnet. Bör vi inte åter bli en medlarnation och sluta tala om för härskare i andra stater hur de ska förhålla sig, vilka rättigheter de bör adoptera, vilken kvinnosyn som är den lämpliga? Diskussionerna på SAP:s kongress nästa år kan bli avgörande för det nationella vägvalet.