Jag får inte sällan frågan: ”Är du verkligen mot Nato?” Men jag svarar att jag inte är mot Nato. Nato är ett faktum, det gäller att förhålla sig till detta faktum. Jag anser att Sverige ska stå utanför Nato. Organisationen kommer förr eller senare att upplösas. Det kunde ha skett efter kalla krigets slut, då dess historiska uppgift var fullbordad. Medlemmarna ville annorlunda. Men det finns föga anledning att tro att de internationella styrkeförhållandena skulle vara statiska. Stormaktspolitikens logik är inte matematisk. Försiktighet är därför påkallad.
En man som fyllde mig med stor beundran var Francis Sejersted (1936–2015). Han var professor i ekonomisk historia i Oslo och satt i närmare tjugo år i den norska Nobelkommittén, varav de sista nio åren som dess ordförande. Han var solid högerman, men en sådan som aldrig behövde ta politiska ämbeten för att utöva politiskt inflytande. Han gjorde det i den offentliga debatten. Han var ordförande i den statliga yttrandefrihetskommittén som avgav ett litterärt glimrande betänkande vid millennieskiftet och även ordförande i stiftelsen Fritt Ord, som har finansierat många mediala och kulturella projekt och utdelar ett årligt pris till en person med mod att säga sin orubbliga mening.
En av Sejersteds förfäder tillhörde den halva promille (exakt 184 stycken) som i folkomröstningen den 13 augusti 1905 röstade för bibehållandet av unionen mellan Norge och Sverige. Om Norge hade varit republik, skulle den övertygade monarkisten Sejersted ha varit det givna valet som president, skrev professorskollegan Rune Slagstad i samband med dennes bortgång i Klassekampen. Konservativ alltså. Ståndaktig. Komplex som en trovärdig intellektuell bör vara. Sverigevän: ingick som ledamot i Nobelstiftelsen och i Vetenskapsakademien i Stockholm.
Jag och min dåvarande kollega Tom Hansson på Dagens Forskning förde ett samtal med Francis Sejersted med anledning av Förenta staternas och Storbritanniens invasion av Irak 2003 (DF 7:2003). Sejersted uttryckte offentligt sina bekymmer. Han var bergfast atlantist. Det som hände Norge under Napoleonkrigen – när landet som lydstat till det fransksinnade Danmark avskars från livlinan västerut och befolkningen svalt i brist på livgivande export och import – fick aldrig mera upprepas. Nato var garantin för att sjöfararnationen Norge skulle ha tillgång till ”Atlanterhavet”. Sedan kom oljan. Det atlantiska fortsatte att vara viktigt. Men Irakkriget rubbade förtroendet för Nato som en försvarsallians. Här gick enskilda medlemsstater till oprovocerat anfall! Den inre sammanhållningen i alliansen äventyrades. Det var en tragik. Naturligtvis fick Sejersted utstå smutskastning i pressen, som ”Nato-fiende”.
Men redan några år tidigare hade Sejersted undertecknat ett upprop tillsammans med andra prominenta norrmän (däribland författaren Kjartan Fjøgstad, Thor Heyerdahl, upptäcktsresanden, och medlemmen i motståndsrörelsen under tyskockupation Johs Andenaes, sedermera juridikprofessor, Oslouniversitetets rektor och ledamot av Norges högsta domstol), vilka motsatte sig det nya Nato som växte fram efter kalla kriget och – när den forna fienden var slagen – jagade nya fiender, utanför sitt eget länderområde. Man sökte och uppfann hot. Bakgrunden var det folkrättsvidriga ingreppet i Jugoslavien 1999. I uppropet hette det:
”Det nya Nato förbehåller sig rätten att ingripa på andra håll i världen där de finner det nödvändigt, för att lösa sociala svårigheter och väpnade konflikter, för att bekämpa terrorism och organiserad kriminalitet och för att hantera varje potentiell kris eller politisk konflikt som kan få säkerhetsmässiga konsekvenser för alliansen. Aktionerna kan igångsättas utan FN:s godkännande. Denna strategi innebär en ytterligare försvagning av världsorganisationen, bryter FN-stadgan och reser allvarliga folkrättsliga problem. Genom krigshandlingarna i Jugoslavien har Nato med USA som central pådrivare föregripit och utprövat sin nya strategi.”
I det nya konceptet sades, falskeligen, att Nato inte längre hade någon motståndare. I samma ögonblick släpptes bomberna över Kosovo. Jag citerar Sejersted i DF-artikeln:
– Vilken fräckhet!
I den debatt som hans uttalande utlöste påpekade Francis Sejersted stillsamt att Norge med den nya strategin kunde dras in i krig i Sydamerika.”
Det är detta Nato man har att förhålla sig till. Visserligen har det offensiva koncept som alliansen lade sig till med vid samma tid tonats ned utan att därför försvinna: genom tillförseln av nya medlemsstater har istället länderområdet som sådant vidgats. Nu är det inte ”skurkstater” som Irak och Libyen som ska bekämpas; Iran har nyligen förlorat status som skurkstat. Nu är det ett militärt och ekonomiskt försvagat Ryssland som utgör det primära hotet. Eller är det faktiskt så? Troligen ser Washington Kina som en långt allvarligare kontrahent på den globala arenan: ”relationen mellan USA och Kina framstår, trots Putins desperata vågspel, som vår tids största säkerhetspolitiska utmaning”, skriver Sveriges förutvarande Peking-ambassadör, fil. dr Börje Ljunggren (understreckaren ”Växande oro för Kinas framtidsdrömmar”. Svenska Dagbladet 3/3). Därför bygger USA nu nya missilsköldar i vattnen utanför Mittens rike. Samtidigt finns det starka, isolationistiska krafter i amerikansk politik som yrkar på att européerna – inga fattiglappar precis, sett ur ett internationellt perspektiv – måste ta hand om sin egen säkerhet. Är det så att Nato har överexpanderat? Samtidigt som organisationen vuxit, har de nationella försvarsförmågorna inom organisationen krympt. Och USA är en svår skuldsatt nation.
Fram tonar bilden av en organisation, Atlantpakten, som kan misstänkas för att inge falsk säkerhet. Det inte längre så nya Nato står inte främmande för out-of-area-operationer – i motsats till inriktningen under kalla kriget. Detta innebär att man får räkna med Nato som en framtida krigsrisk! Vilken trygghet innebär detta?
Jag har tolkat Francis Sejersteds vånda mot denna bakgrund.
Sejersted var så mycket norrman man kan bli – en annan av hans förfäder, generalen Johannes Klingenberg Sejersted, hade för övrigt deltagit i det militära motståndet mot Sverige 1814. Francis var solklart europé, och mot Nato var han ej. Men han förstod också motsidan, behärskade ryska, och som ung man hade han tjänstgjort på norska ambassaden i Moskva. År 1990 var han med om att ge Nobels fredspris till Michail Gorbatjov.
Hans analytiska skärpa är en särdeles tillgång när man ska orientera sig i den säkerhetspolitiska diskussionen idag. Norge och Sverige har valt olika utrikespolitiska orienteringar, helt enkelt därför att de befinner sig i två olika geopolitiska belägenheter. En av hans uppsatser minns jag speciellt. Den handlar om hur norska sågverkspatroner i mitten av 1800-talet etablerade sig först i Sverige, sedan i Finland (den förre finske presidenten Martti Ahtisaari har sådana norska rötter!) och så trängde in i Ryssland. Man kan vandra olika vägar, utan att behöva hamna i konflikt med varandra.