Alan Palmer förklarar bakgrunden i boken Bismarck (2018): Under många århundraden hade tvillinghertigdömena Schleswig (på danska: Slesvig) och Holstein styrts av Danmark, så ock under Napoleonkrigen och det bekräftades vid Wienkongressen 1815, som lade det lilla hertigdömet Lauenburg till den danske kungens territorier. I både Holstein och Lauenburg var befolkningen överväldigande tysk; regionen hade alltid utgjort en del av det heliga romerska riket; och det var därför naturligt att den danske suveränen skulle erkännas som medlem av Tyska förbundet i egenskap av härskare över Holstein. Schleswig hade däremot fler danska städer och byar än tyska och var aldrig medlem i Tyska förbundet, även om den södra delen av hertigdömet var nästan lika germansk till sin karaktär som Holstein. Under slutet av 1840-talet försökte en dansk nationalistisk rörelse direkt annektera hertigdömena. Denna stämning väckte en stark reaktion inom Tyskland, och ”kampen mot dansk aggression” blev en paroll revolutionsåret 1848. Krig mellan Tyska förbundet och Danmark bröt ut.
Våren 1852 nåddes en uppgörelse av de sex europeiska stater som var mest intresserade av stabiliteten i regionen. Genom Londonfördraget av den 8 maj 1852 lovade de styrande i Österrike, Frankrike, Storbritannien, Ryssland, Preussen och Sverige att upprätthålla den danska monarkins integritet under förutsättning att Holstein och Lauenburg skulle fortsätta att åtnjuta sina traditionella rättigheter och privilegier. Samtidigt försökte fördraget lösa problemet med den danska successionen. Den regerande kungen, Fredrik VII, var den siste manlige medlemmen av huset Oldenburg, som hade suttit på Danmarks tron i fyra århundraden. De sex undertecknarna av fördraget åtog sig att erkänna arvsrätten till prins Christian av Glücksburg, gift med Fredriks första kusin. Prins Christians anspråk bestreds av Schleswig-Holstein, vars religion förnekade anspråk på suveränitet baserat på kvinnligt arv. Tyskarna i Schleswig-Holstein hävdade följaktligen att den rättmätige arvtagaren till hertigdömena inte var prins Christian utan hertigen av Augustenburg, som var en direkt ättling till en av de tidiga 1500-talets härskare i Danmark, Christian III. Även om familjen Augustenburg hade haft stora förhoppningar om att få ärva hertigdömena 1848, verkade Londonfördraget sätta stopp för deras framtidsutsikter. Så skulle det verkligen ha blivit om det inte varit för de danska nationalisternas konstanta tryck under det följande decenniet. Schleswig-Holstein-frågan, istället för att dö ut, puttrade oroligt i elva år tills den plötsligt återigen kokade upp av Fredrik VII av Danmarks handling. I den sista veckan i mars 1863 proklamerade kungen en enhetlig konstitution som inskränkte Schleswigs, Holsteins och Lauenburgs rättigheter. Genast blev det uppståndelse i Tyskland; danskarna, sades det, försökte assimilera den tyska minoriteten (som vid den tiden utgjorde cirka trettio procent av hela det danska rikets befolkning). Det blev omfattande folkliga demonstrationer i Tyskland, med eldiga tal och fördömanden av danskt tyranni. ”Nordtyskarna är ganska galna i denna olyckliga fråga”, skrev den gamle kung Leopold av Belgien till sin systerdotter i Windsor. Ingen offentlig person i Berlin,
Frankfurt, Dresden eller Wien kunde ignorera en så känslomässig symbol för nationell heder som hertigdömenas öde. Kung Fredrik tvekade att ratificera konstitutionen. Spänningen var för stor för honom. Den 15 november dog han plötsligt och oväntat. Prinsen av Glücksburg utropades till kung Christian IX och gav genast sitt formella samtycke till den nya konstitutionen. Krisen nådde nu feberhöjd; ty lokalförsamlingen i Holstein vägrade att svära trohet till härskaren över Danmark och vädjade till Tyska förbundets riksdag i Frankfurt att erkänna Fredrik av Augustenburg som hertig av ett självständigt Schleswig-Holstein-Lauenburg. Många av de mindre tyska härskarna erkände Augustenburg, som också fick stöd av den liberala pressen i Tyskland. Men riksdagen i Frankfurt (som dock inte hade några maktbefogenheter) var ovillig att stödja Augustenburg. Bismarck kände av egen erfarenhet till svårigheterna med Schleswig-Holstein-frågan. Det hade varit långa tvister med Danmark om holsteinarnas rättigheter mellan 1855 och 1858 när han var preussiskt sändebud i Frankfurt. Han hade vid den tiden rått den preussiska regeringen att resolut uttala sig till förmån för tysk nationell ära och att inte vidta några avgörande åtgärder mot danskarna förrän det var säkert att Preussen skulle få någon påtaglig belöning vid en eventuell förlikning. År 1863 var Bismarcks inställning knappast annorlunda. Det föreföll honom som dårskap att gå i krig med Danmark. Han kunde inte se något värde för Preussen i att etablera ett självständigt Schleswig-Holstein, med gränser som sträckte sig till Elbes mynning och utkanten av Hamburg: politiskt kunde den nya staten tippa balansen inom förbundet till Österrikes fördel, och det geografiska läget av hertigdömena kunde hämma tillväxten av Preussens sjöburna handel. Dessutom var Bismarck mycket medveten om stormaktspolitik. Preussen, tillsammans med Österrike, hade ingått Londonfördraget som erkände Christian av Glücksburgs rättigheter och ignorerade Augustenburgs anspråk. Eftersom det nya danska författningsförslaget stred mot Londonfördraget, fanns det all anledning att framstå som en strikt upprätthållare av folkrätten och därmed försätta Danmarks i ett moraliskt underläge. Den 28 november förklarade de preussiska och österrikiska sändebuden i Frankfurt formellt om en strikt efterlevnad av Londonfördraget. Återigen utbröt krig, som kom att dirigeras av nu rikskanslern Bismarck och verkställas av generalstabschefen Helmuth von Moltke.
Professor em Lars Ericson Wolkes bok Svenskar i krig för Danmark (Historiska Media 2022) beskriver den uppblomstrande skandinavismen under artonhundratalet, vilken bok kompletterar de två böcker som vi nyligen anmält på denna sajt.
För många svenskar framstod Preussen som ett väl så stort hot mot Skandinaviens gemensamma intressen som Ryssland, framför allt efter tyskarnas stöd till Rysslands krossande av det polska upproren 1831 och 1863. ”Under den kritiska vintern 1863 – 64 framstod Sverige som inringat av potentiella fiender i norr och söder”, framhåller författaren.
En stor del av boken handlar om den nämnda konflikten kring Slesvig och Holstein, en konflikt som den brittiske utrikesministern Lord Palmerston en gång försökte förklara orsaken till: ”bara tre personer förstås sig på konflikten om Slesvig och Holstein: en tysk prins som hade dött ung, en dansk politiker som hade slutat på mentalsjukhus och slutligen Palmerston själv, som dock hade glömt bort alltihop.”
Tysksinnade sökte argument i dokument från 1300-talet, och den berömde folkminnesforskaren Jacob Grimm påstod 1848 att hela Jylland en gång hade varit bebott av germanska stammar, medan dansksinnade mer sökte stöd i språkliga argument för Slesvigs danska tillhörighet och hänvisade till den tyske filosofen Johan Gottfried Herder (1744 – 1803) och dennes tankar om folksjälen och språkets betydelse för den nationella egenarten. Det noteras dock att många i Slesvig skrev på protestlistor och krävde dess införlivandet i Tyska förbundet.
Det första kriget vann Danmark, efter att staten hade fått sin nya värnpliktslag, där män mellan 15 och 23 års ålder var värnpliktiga. Men stormakterna krävde 1851 – 52, att Danmark skulle skapa en författning för hela monarkin, vilken tillgodosåg alla divergerande intressen, men också säkrade hela statens existens, fast i ny form, lyfter Wolke fram.
Den tyska segern i det andra kriget 1864, innebar att de båda hertigdömena övergick i tysk ägo, och en förtyskning vidtogs i norra Slesvig.
När Frankrike 1870 förklarade krig mot Preussen och dess allierade stater, väcktes revanschtankar i Danmark. Många ville ha ett tredje slesvigskt krig. Kungen höll dock huvudet kallt och Danmark förklarade sig vara neutralt i konflikten. I och med Tysklands nederlag i första världskriget, hölls en folkomröstning den 10 februari 1920 i Slesvig, där i en zon 75 % röstade för att tillhöra Danmark, och i den andra zonen, som bland annat omfattade staden Flensburg, valde 80 % att man önskade tillhöra Tyskland, trots att Flensburg vid förlusten 1864 hade haft en dansk majoritet. Efter andra världskrigets slut erbjöd de allierade Danmark att erhålla hela Slesvig, men danskarna vägrade, då det skulle ha inneburit ett omhändertagande av 200 000 civila tyskar som hade flytt till området, under den sovjetiska Röda arméns avancemang in i östra Tyskland. I det tyska Schleswig-Holstein bor idag ungefär 50 000 dansktalande.
Under det första kriget befann sig frivillig svensk trupp (243 svenskar, varav 52 officerare) på den danska ön Fyn, och som Wolke skriver: ”insatsen på Fyn fyllde sannolikt sin funktion som påtryckning mot framför allt Preussen, och hotet om väpnad insats behövde aldrig testas.”
Boken presenterar närgånget några av dessa 243 män. Efter freden kom Sveriges första fredsbevarande insats att omfatta 3 793 svenska och norska soldater, vilka befann sig i Slesvig i början av 1849, lyfter författaren fram. Och därtill att Fredrika Bremer, som befann sig i Danmark, framhöll att den svenska truppen skötte sitt uppdrag ”på bästa vis tycker jag”. Men hon förutskickade ett nytt krig: ”Men tyskarna äro hungrigt folk nu för tiden, och torde för att ej äta upp hvarandra vilja ha en Munsbit av Danmark!”
År 1853 bröt Krimkriget ut. ”Och i förhoppning att kunna återta Finland öppnade Sverige Fårösundbassängen som bas för de allierade flottstyrkorna” påstår författaren. Men 1855 utfärdade Sverige det så kallade novembertraktaten, som formellt var en neutralitetsförklaring, medan kung Oscar I och söner förde sin egen utrikespolitik, som skildras intressant i boken (sidan 185 och följande).
Den svenske kungen Karl XV hade lovat Danmark 22 000 soldater, men kungen fick föga stöd av stormakterna och än mindre av den svenska regeringen, med statsminister Louis de Geer i spetsen.
I boken skildras hur 426 frivilliga deltog i detta andra krig på Danmarks sida. Även frivilliga till sjöss beskrivs målande.
De framväxande skarpskytteföreningarna, som skulle skydda oss mot den yttre fienden, Ryssland, men också enligt författaren August Blanche, även mot ”vårt inre Ryssland, beskrivs i boken, men också dess motståndare. Hugo Raab, som fann att skarpskytterörelsen brast i disciplin och övning, var istället närmas heglianskt filosofisk i sin oklara argumentation för värnplikten:
”Liksom åskan, fastän dess blixtar kunna sprida förödelse, rensas luften samt med ett varmt fuktbringande regn uppfriskar den törstande naturen, likaså gör äfven kriget. Gamla föråldrade former, som ej längre öfverensstämma med tidens fordringar, brytas och ersättas af nya; menniskoanden gör under utomordentliga förhållande utomordentliga ansträngningar.”
Kriget som ett reningsbad ”var mycket utbrett hos militärer, politiker, filosofer och författare i Europa före 1914”, noterar Wolke, som fortsätter: ”Hans [Raabs] skarpa kritik av den indelta armén, liksom av skarpskytterörelsen, gav honom många fiender, men också anhängare. Åtskilliga av hans tankar kom, efter en tidsfördröjning, att tas tillvara inom försvaret. På det sättet blev Hugo Raab utan tvekan den Danmarksfrivillige som fick i särklass störst påverkan på Sveriges försvar, inte minst eftersom han hade djup erfarenhet från båda sidor under kriget 1864”.