Efter finska kriget 1808–09, som Ryssland endast motvilligt inledde, pådrivet av Napoleon, och den åtföljande rikssprängningen har Ryssland inte vid något tillfälle utgjort en akut fara för Sverige. Under Krimkriget 1853–56, då brittiska örlogsfartyg seglade på Östersjön och tog krigsfångar på Åland, kunde Sverige ha hamnat i strid med Ryssland genom den så kallade novembertraktaten 1855 som slöt upp på Frankrikes och Storbritanniens sida, men denna hann inte sättas i verket, förrän kriget var över.
Novembertraktaten var en avvikelse från neutralitetspolitiken och en eftergift mot aktivister som ville erövra Finland åter inom gamla riksgränser. Fransksympatierna inom eliten övervägde. Ett par decennier senare inleddes en tyskorientering i svensk utrikespolitik, en opportunistisk anpassning till den nya makt som just hade blivit Kontinentaleuropas herre. Men Bismarcktyskland var inte aktivistiskt; det eftersträvade maktbalans i Europa och ville ha ett gott förhållande till Ryska riket.
Med Bismarcks avgång och tillskapandet av den fransk-ryska alliansen 1894 uppkom ett nytt spänningsfält i vår del av världen. Men trots Sveriges fortsatta tyskorientering var Ryssland knappast intresserat av att ge sig på vårt land. Det var militärt försvagat efter nederlaget mot Japan 1905, liksom det hade blivit efter förlusten i Krimkriget. Under 1900-talets båda världskrig hotades Sverige inte österifrån – däremot någon gång västerifrån, som när engelsmännen vintern 1940 ville besätta de norrländska malmfälten och svenska regeringen motsatte sig detta, och sedan söderifrån, när Tyskland krävde att få genomföra trupptransporter genom vårt land och fick det.
Under bägge världskrigen var tyskaktivister på benen, inte minst i militära kretsar. Men efter 1945 blev Tyskland domesticerat (och ett av världens mest pacifistiska länder), och aktivismen fick en ny språngbräda genom den amerikanska militära uppbyggnaden. Men den militärallians, som amerikanerna grundade, var inte – som Anatole Lieven påpekade i en artikel, vi länkat till på denna sajt – ett offensivt redskap, utan snarare ett passivt. Först med kalla krigets slut flyttade alliansen fram sina positioner, och det slagna Ryssland blev på nytt en fiende att räkna med – eller i vart fall hota med.
Det nedrustade Sverige gav i detta läge efter. Krigsaktivisterna fick oceaner av vatten på sina kvarnar. Men ingen kunde riktigt klargöra, vad de styrande i Kreml egentligen hade för otalt med Sverige som angränsande stat. Det är först med solidaritetsförklaringen och värdlandspolitiken, som ett ryskt intresse för svenskt territorium skulle kunna motiveras. Men detta är ju mått och steg, som har tagits från svensk sida (liksom novembertraktaten!), inte från rysk. Ryssland har varit nöjt med svensk neutralitet, liksom finsk och österrikisk. Svenska aktivister har inte varit det.
Ska Sverige falla undan? Nej. Men Sverige ska heller inte anfalla. Svenska regeringen borde deklarera, att anfall mot Ryssland inte kommer att utgå från svensk mark, svenskt luftrum eller svenska farvatten med vare sig svensk eller annan trupp – och därför får något anfall från rysk sida mot oss inte heller förekomma. Detta bör ske samtidigt med en metodisk uppbyggnad av den svenska militära nationella slagkraften. En sådan politik, som hotar ingen, är naturligtvis ingen garanti för att vi slipper undan i ett svårt läge. Men vi ska inte ställa till det för oss själva.
Det senare vägrar krigsaktivisterna stenhårt att begripa.