Under påskhelgen 2013 flög en rysk flygstyrka med bomb- och jaktflyg in nära den svenska territorialgränsen och genomförde, enligt vad som uppgavs i pressen, fingerade angrepp mot svenska mål. Sverige hade ingen beredskap vid detta tillfälle. Två danska Nato-plan gick upp från Litauen och skuggade de ryska planen.
Hård kritik riktades då mot den undermåliga svenska beredskapen. Den ska emellertid ha blivit mycket bättre sedan dess.
I regeringens promemoria om försvarssamarbete med USA (Ds 2024:2) finns det förslag, som berör denna kärna i den svenska Försvarsmaktens uppgifter.
Det är de svenska stridsledningscentralerna som bevakar luftrummet. De söker efter främmande flygplan som inte identifierar sig. Vid kränkningar av territoriet leder de stridsflyget fram till målet och informerar piloten om vad som händer i närområdet. Centralerna tar fram en lägesbild som underlag för beslut om insats för att hävda den territoriella integriteten. Sverige har ett flertal sådana centraler – från Skåne upp till Luleå.
Denna verksamhet kallas i militära sammanhang för ”STRIL”: den stridsledning som är centralernas uppgift. Genom STRIL sker kontinuerlig övervakning med radar av territoriet och stridsledning av flygförbanden. Den hårda kärnan i STRIL är att leda svenskt flyg till stridskontakt. Detta har vi tack och lov inte behövt sätta i verket. Vad det i praktiken än så länge har handlat om är att flygvapnet vid kränkningar avvisat främmande staters flyg.
Enligt promemorian kan det ”uppkomma behov” för USA att ”kunna utföra flygstridsledning på svenskt territorium”. Om USA:s militära flygstridskrafter ska utöva flygstridsledning här innebär detta enligt promemorian en ”överlåtelse av förvaltningsuppgift”, det vill säga att USA helt eller delvis tar över försvarsuppgifter som åvilar Försvarsmakten.
STRIL nämns inte uttryckligen i det med USA undertecknade DCA-avtalet. Men frågan om att etablera sådan stridsledning på svenskt territorium har varit föremål för överläggningar med USA och setts som ett moment i DCA-avtalet. Annars skulle regeringen inte ha öppnat för detta i promemorian.
Enligt promemorian ger nuvarande regelverk inte tydligt stöd för att låta USA ”ansvara för STRIL på svenskt territorium”. För att möjliggöra detta föreslås att regeringen ska ges rätt att föreskriva om det och att Försvarsmakten ska ges rätt att överlåta förvaltningsuppgiften att utöva flygstridsledning till USA. Ett antal praktiska frågor bör klarläggas, men de bör enligt promemorian kunna lösas ut på ”myndighetsnivå”.
Flygstridsledning är en känslig uppgift för försvaret. Den måste hanteras och ha resurser så att omgivningen inte tvivlar på att vår beredskap fungerar. Den måste ha det egna nationella intresset som utslagsgivande faktor i lägen med svåra bedömningar. Att leda svenskt flyg till stridskontakt i kritiska situationer, som lätt kan eskalera, kräver omdöme, kyla och besinning. Att leda svenskt flyg i krigsliknande lägen är en än mer utmanande uppgift, som inte ska ”outsourcas”, annat än om vi är helt utlämnade.
När och under vilka förutsättningar ska då denna kärnverksamhet helt eller delvis överlåtas till USA? Vilka stridsledningscentraler är aktuella och ska de användas gemensamt, användas bara av USA eller byggas ut för exklusiv användning av USA? Det framgår inte av promemorian. Men vad som framgår är att det inte är svenska behov som påkallar en överlåtelse utan att det inom ramen för försvarssamarbetet med USA kan ”uppkomma behov” för USA att kunna utföra flygstridsledning på svenskt territorium.
Vilka amerikanska ”behov” är det i så fall fråga om? Handlar det om att på effektivast möjliga sätt försvara Sverige? Eller handlar det om att skaffa USA en plattform här uppe i den höga Norden för att effektivt kunna driva en militär strategi som från tid till annan tjänar USA bäst, men inte alls behöver vara bra för Sverige.
Regeringen är inne på en linje som tenderar att stegvis erodera svenskt självbestämmande. Att vara beredd att släppa in en stormakt så nära i försvarets kärna är synnerligen riskfyllt och spekulativt, särskilt i ett perspektiv av 10 år, som är DCA-avtalets varaktighet.
För en nationell och försvarsvänlig opinion finns det centrala frågor att ställa till regeringen och riksdagspartierna för tydliga besked om vart vi är på väg!