[…] Folk som liksom jag har så svårt att tolka skeendena i Mellanöstern kan få ledning av Patrik Paulov, före detta utrikeschef på tidningen Proletären, som i boken Syriens tystade röster, Karneval förlag, ger åtminstone några kraftfulla ledtrådar. Kanske är Paulov partisk till Bashar al-Assads förmån. Det kan jag inte bedöma. Men Paulov ger ett annorlunda perspektiv som jag sedan 2011 längtat efter att få presenterat.
En sak som förbryllat mig är vem som egentligen stridit mot president Bashar al-Assad. Den officiella linjen i västerlandet har varit att det syriska folket i den arabiska vårens anda reste sig mot förtryckaren Assad. Men vem det syriska folket är har jag aldrig fått kläm på. Att jihadister i olika förklädnader och under olika täcknamn figurerat har varit tydligt, men dessutom har det talats om en liberal och allmänt västvänlig opposition mot Assad som fått enorma mängder stöd från USA (dock att vapnen oroväckande ofta tycks ha hamnat hos jihadisterna).[…]
Paulov menar på, som det verkar, stabila grunder att misslyckandet i Irak vid pass år 2006 föranledde ett skifte av strategiska doktriner i Washington:
Enligt den nya inriktningen är det inte längre al-Qaida som är huvudfienden i Mellanöstern. I stället är det ”shiaextremismen” i form av Iran, libanesiska Hizbollah, irakiska Sadrrörelsen och Syrien som anses utgöra det verkligt stora hotet mot USA.
Detta är sensationellt. al-Qaida låg bakom, tror man i alla fall, anfallen mot USA den 11 september 2001 vilket var startskottet för USAs moderna mellanösternpolitik. Fem år senare ska USA alltså ha utsett det sunnitiska al-Quaidas fiende shiiterna till sin egen huvudfiende och förvandla al-Quaida och Muslimska brödraskapet till ett slags allierade.
Inför amerikanska senatens kommitté för utrikesrelationer ska dåvarande utrikesminister Condoleezza Rice ha talat om ”en ny strategisk inriktning” och påpekat vikten av att separera ”reformisterna” i Mellanöstern från ”extremisterna”:
Enligt Rice tillhörde de sunnitiska staterna som Saudiarabien de reformvänliga, moderata krafterna i regionen medan Iran, Syrien och Hizbollah tillhörde gruppen extremister som valt destabiliseringens väg.
Problemet med Bashar al-Assad, enligt detta synsätt, var inte att han var grym och korrupt i allmänhet – i den mån han faktiskt var det; Paulov tvivlar och tror inte ens på att han låg bakom de uppmärksammade gasattackerna mot civilbefolkningen – utan att han tillhörde shiaextremismen. Jag tror inte att svensk politik någonsin hängt med i dessa svängar. Läs artikel