Jag vill tacka våra värdar för inbjudan hit till Gullranda, och för möjligheten att ge min syn på säkerheten i Östersjön och i Nordeuropa. (publicerat)
Att tala om säkerhetspolitik i Finland är nästintill en tradition för socialdemokratiska statsministrar.
I juni 1983 talade Olof Palme inför Paasikivi-samfundet i Helsingfors. Det var mitt under det kalla kriget, och kärnvapenhotet stod i centrum för den säkerhetspolitiska debatten. I vår del av världen handlade det mycket om möjligheten att skapa en kärnvapenfri zon i Norden.
Elva år senare, 1994, var Ingvar Carlsson statsminister i Sverige. Efter Berlinmurens fall fanns det ett helt annat samarbetsklimat i Europa och i världen. Finland och Sverige var båda på väg in i EU som fullvärdiga medlemmar.
Carlssons tal andades optimism och entusiasm. Nu skriver vi 2016, och omvärlden är åter mycket orolig. I Mellanöstern rasar krig och konflikter. Stridigheterna i Syrien har pågått längre än hela andra världskriget, och vi ser ännu inget slut på dem.
Terrorismen har slagit hårt, både där och här i Europa. Den moderna våldsbejakande extremismen är global i sin utbredning, men rekryteringen är ofta lokalt förankrad. Den finner sin näring i polarisering, sociala klyftor och segregation.
I Sverige har minst 300 av våra egna invånare rest till Syrien och Irak för att delta i våldsutgjutelser under ledning av Daesh.
I centrala Afrika pågår en av världens största konflikter i de Stora sjöarna och flera länder plågas av våld, och här i Europa ser vi hur både värderingar och folkrätt utmanas. Världens konflikter har under många år blivit färre – men nu blir de fler.