”För att försvara det demokratiska samhället och bygga säkerhet måste vi samarbeta med dem som delar våra värderingar”, skriver den socialdemokratiska vice ordföranden i riksdagens försvarsutskott Åsa Lindenstam i en formulärartad debattartikel . Hon anknyter därmed till en synpunkt som tycks ha slagit rot i den säkerhetspolitiska retoriken, också bland socialdemokrater. Hennes partikamrat Tommy Svensson, tidigare redaktör för idétidskriften Tiden, har en annan infallsvinkel. Han önskar sig öppet, till skillnad från Lindenstam, en svensk Nato-anslutning. ”Det är inte moraliskt mer högtstående att vara alliansfri än att vara med”, skriver han.
I det ena fallet är det alltså ”våra värderingar” som motiverar Sveriges militära och säkerhetspolitiska så kallade samarbeten. I det andra fallet spelar moralen ingen roll alls. Svensson vill stå på den starkares sida. Sverige bör därför bli en amerikansk satellitstat. Lindenstam å sin sida anser Sverige vara tillräckligt starkt för att kunna stå emot amerikanska önskemål om att få stationera trupp på svensk mark. Men är det inte sådan stationering som hon och de andra ivrarna för det liggande värdlandsavtalet gärna vill se? Hon finner det bara naturligt att ”Sverige bjuder in Nato att öva eller genomföra annan militär aktivitet på vårt territorium”. Vad ”annan militär aktivitet” är klargör hon ej. Detta är problematiskt.