Redaktionen

Därefter gavs auditoriet en god inblick i de senaste årens utveckling och uppträdande i luftrummet över Östersjön. I korthet har verksamheten från rysk sida, men även från Nato, ökat betydligt. Det ryska uppträdandet präglas av återtagen förmåga: större förband, längre ut, ökad komplexitet i övningar, fler flygplanstyper (inklusive strategiskt bombflyg) samt vid vissa tillfällen ett förändrat och mer närgående uppträdande mot flygplan från väst. En viss nedgång i den ryska flygverksamheten har dock noterats sedan hösten 2015. Ett återkommande flygsäkerhetsproblem är när ryska flygplan uppträder utan transponder i områden med intensiv civil flygtrafik, företrädesvis söder om Skåne. Problemet uppstår p g a att civila sekundärradarstationer inte har förmåga att kunna upptäcka flygtrafik utan aktiverad transponder. Läs artikel

I går skrev jag i SvD om den ur ett operativt perspektiv helt unika resursen FSR/ASC 890 som köptes in i sex exemplar och blev operativ i Försvarsmakten 2000. Flygplanen köptes från början in i syfte att skapa tre radarflyggrupper med två flygplan vardera för spridd basering över landet.
Ursprungsversionen hade inga operatörsplatser ombord på flygplanet, då radarn styrdes helt och hållet från marken. Besättningen utgjordes enbart av två piloter och en tekniker som slog till ”strömbrytaren” när flygplanet var i luften. Sedan sköttes resten via länk från stridsledningscentralerna på marken.

I samband med att Försvarsmakten kort senare inte ansåg sig behöva de sex flygplanen, så hyrdes två av flygplanen ut till Grekland i väntan på att det grekiska flygvapnet skulle få sina egna levererade. Där fanns ett behov av att ha operatörerna ombord, så därför byggdes flygplanen om vilket innebar att operatörsplatser med bl.a. ledningsystem samt NATO datalänk installerades ombord. Därmed var det utvecklade flygplanet ASC 890 född. Läs artikel

Direkt efter Georgienkriget, hösten 2008, krävde Socialdemokraterna att försvarsanslagen för 2009 skulle sänkas med en miljard kronor, jämfört med Alliansregeringens budget. Hösten 2009 krävde Socialdemokraterna att försvarets anslag för 2010 skulle skäras ner med två miljarder kronor, jämfört med Alliansens budget. Hösten 2010 gick Socialdemokraterna till val på och budgeterade för att försvarsanslagen för 2011 skulle skäras ner med två miljarder kronor, jämfört med Alliansregeringen. Läs artikel

Finlands militära säkerhet garanteras genom allmän värnplikt. Värnplikten gäller 18–60-åriga män. Också kvinnor kan ansöka till militärtjänst som frivilliga. Den som är värnpliktig måste fullgöra beväringstjänst eller civiltjänst.

Varför värnplikt?

Finland står utanför militärallianser och måste därför bereda sig på att försvara sitt territorium självständigt. Den allmänna värnplikten producerar tillräckliga resurser åt armén, marinen och flygvapnet, så att de kan agera effektivt i konflikt- och krigssituationer. Värnplikten är ett kostnadseffektivt sätt att producera en stor och prestationsduglig reserv. Den kompetens som beväringarna ger reserven under sin beväringstjänstgöring och i det civila kan utnyttjas för landets försvar. Läs artikel

När det gäller NATO Värdlandsavtal så skriver Björn Söder på sin FB-sida idag:

”För att vara tydlig: SD kommer ALDRIG, jag repeterar ALDRIG, säga ja till värdlandsavtalet. Det skulle strida mot SD:s säkerhetspolitiska linje och bryta mot hela partiets grundläggande hållning vad gäller alliansfrihet till stormakterna.” Detta som en replik på denna artikel.

Ledarsidans redaktion på Borås Tidning har rest till Washington och fått lyssna till säkerhetsexperter som genomfört olika krigsspel. Hur vi än vrider och vänder oss, kommer Sverige enligt dessa säkerhetsanalytiker att hamna i krig. Antingen är det Ryssland som går till attack och besätter Gotland, eller så agerar Nato för att kunna slå mot Kaliningrad. Sverige måste svälja budskapet och erbjudandet av amerikanska Patriotmissiler till Gotland är en logisk konsekvens av krigsscenarierna.

BT:s ledarsida kunde ha åkt till Moskva och fått krigsscenarier också från den sidan. Stormakterna har alltid planering för olika militära situationer, och när det passar vill man sprida sina budskap och påverka andra länder. Det här måste man vara medveten om för att inte bli medagerande i ett stormaktspel där vi inte vet om vi i slutändan riskerar att bli ett bondeoffer. Washingtons oblyga inklampande i den svenska säkerhetspolitiska debatten måste avvisas, likaväl som vi inte skall följa några påpekanden om Sveriges säkerhetspolitik från Ryssland.

Det är ett sorgligt faktum att det i dag råder oklarhet om Sveriges säkerhetspolitik såväl hos den inhemska opinionen som hos utländska observatörer. Vad som skulle behövas är ett tydligt linjetal av statsministern, skriver Sven Hirdman.

Under de senaste två åren har vi fått en bred debatt om Sveriges säkerhetspolitik, vilken inkluderar frågan om medlemskap i Nato och förhållandet till Ryssland. Den förs inte bara i utrikespolitiska kretsar i Stockholm utan engagerar även många människor utanför huvudstaden, vilket jag märker när jag håller föredrag på många orter i landet. Den breda om än yviga och delvis emotionella debatten är välkommen efter alla år, då den dåvarande neutralitetspolitiken låg som en våt filt över alla diskussioner om säkerhetspolitiken.

Vad som är tråkigt är att debatten även utlöst kraftiga personangrepp, till exempel i DN:s huvudledare den 20 mars om ”Putins svenska brigad”. Personangreppen skadar dem de angriper och devalverar dem som utför dem. Vad som är särskilt trist är att Nato-anhängarna med hjälp av ensidiga, och ofta felaktiga skildringar av ryskt beteende, söker skrämma svenska folket in i Nato. Ett exempel är det felaktiga påståendet att en rysk ubåt i oktober 2014 gjorde ett intrång på inre svenskt vatten. Fokuseringen på Putins person är närmast löjeväckande.

Skärskådar man debatten närmare finner man att det råder enighet om nuläget men oenighet om vilka slutsatser man skall dra av det. Läs artikel

Karlis Neretnieks skriver på sin blogg insiktsfullt om bristerna i det svenska försvaret. Särskilt problematiskt är personalförsörjningen. Det fattas nu 7000 personer i försvarsorganisationen. Neretnieks sätter sin tillit till utredningen om försvarets personalförsörjning som drivs av Annika Nordegren Christensen. Utredningen kan  titta på alternativ  menar han och nämner överutbildning som skapar en personalreserv som kan fylla två funktioner: utgöra en personalpool för att sätta upp fler förband och att ge existerande förband nödvändiga reserver.

Men det enda verkliga alternativet är ett återinförande av den allmänna värnplikten. Neretnieks nämner inte det vilket kan vara förklarligt eftersom han var med i det så kallade ”Generalsuppropet” 2004 då ett antal höga militärer krävde värnpliktens avskaffande. Där finns grunden till försvarets kris idag. Läs Neretnieks artikel

…Vi bestämmer själva helt och fullt. Men ett Nato-medlemskap för oss – allra minst nu i detta säkerhetspolitiska läge med växande spänningar och osäkerhet i vår omvärld – skulle sannolikt få konsekvenser och knappast göra Ryssland mera vänligt sinnat om man skulle få Nato på en ytterligare så där 135 mils lång direktliggande gränsyta som man hittills inte haft. Vad skulle bli följden av detta? Ökad eller minskad spänningar och hot? Svaret är tämligen givet – en rejäl ökning av konfliktrisken och detta i sin tur skulle rimligen också kräva ökade svenska försvarsanslag och andra insatser. Och samma sak skulle fallet bli för finsk del…  Läs artikel

I samband med mötet i Köpenhamn diskuterades också förbättrad militär tillgång till varandras luftrum, territorialvatten och mark i syfte att stärka det nordiska samarbetet ytterligare samt att öka säkerheten i regionen.

Försvarminister Peter Hultqvist träffade 30-31 mars sina nordiska kolleger inom det nordiska försvarssamarbetet Nordefco i Köpenhamn. – Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde ökar behovet av ett fördjupat nordiskt samarbete. Ett fördjupat nordiskt samarbete stärker både det svenska försvaret och vår förmåga att genomföra operationer i närområdet och även globalt, säger Peter Hultqvist efter mötet i Köpenhamn.

Under 2016 innehar Danmark ordförandeskapet i det nordiska försvarssamarbetet Nordefco. Inom ramen för Nordefco möts de nordiska försvarsministrarna två gånger per år. I samband med mötet i Köpenhamn diskuterades också förbättrad militär tillgång till varandras luftrum, territorialvatten och mark i syfte att stärka det nordiska samarbetet ytterligare samt att öka säkerheten i regionen. Man diskuterade även ett närmare samarbete mellan de nordiska länderna och Baltikum. Gemensamt uttalande