Redaktionen

Kärnvapenfrågan är huvudargumentet i Pierre Schoris med flera partivänners krav på att skjuta upp riksdagens beslut om regeringens proposition Samförståndsavtal om värdlandsstöd mellan de stater som är medlemmar i Atlantpakten och de som är med Partnerskap för fred, däribland Sverige. Jag menar att kritikerna på denna punkt inte tar till sig vad som ingår i avtalet mellan den svenska ÖB och Natos Europabefälhavare. Som alltså regeringen föreslår att riksdagen nu kan godkänna.

Där står det att ”detta avtal inte är avsett att strida mot nationell lag eller internationella åtaganden som parterna är bundna av. I händelse av sådan motstridighet gäller nationell lag och/eller internationella åtaganden.”
En gästande stats militär, från till exempel Förenta Staterna, Storbritannien eller Frankrike, är folkrättsligt förpliktigade att följa de villkor som Sverige ställer upp för besök med militär närvaro (prop 2015/16: 152, s 32, 157,174). Sverige har tillträtt Fördraget om ickespridning av kärnvapen.

Men Sverige utesluter heller inte militära samarbeten med till exempel dessa länder, fast de har kärnvapen. Läs artikel

I förra AiP gav vi uttryck för den stora oro vi själva känner och har mött inför det planerade ”värdlandsavtalet” med Nato.
Oron gäller hur denna nya samarbetsform med en kärnvapenallians, som är i färd med en upptrappning av både övningar och truppnärvaro i Europa, skulle påverka Sveriges militära alliansfrihet. Vi ser också risker med olika tolkningsmöjligheter som rör baseringsområden (artiklarna 1.20, 3.2 och 3.5), befälsfrågor och kärnvapen (1.2, 2.1 och 3.3).

Inte minst gäller det osäkerhet om hur en borgerlig regering, där alla partier är för Natomedlemskap, svarar en amerikansk president, som med stöd i avtalet begär tillgång för Nato till svenska baser för att försvara Baltikum. Att försvara Baltikum – inte Sverige – är ju ett huvudskäl för Natoanhängarna. Vi minns ju hur den förra regeringen drev igenom sin vilja i en annan viktig säkerhetspolitisk fråga: 2009 avskaffade riksdagen värnplikten med siffrorna 153-150. Läs artikel

I sin motion med anledning av skr. 2015/16:115 Verksamheten i Europeiska unionen under 2015 kritiserar partiet inriktningen på den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken:

Sverigedemokraterna ser med oro på att Europeiska rådet vill driva EU till en alltmer sammanvävd militär organisation. När ett alltmer överstatligt EU beslutar om militära insatser där riksdagens inflytande är begränsat innebär det i praktiken att Sverige är med i en militär allians. Sverigedemokraterna anser det vara tveksamt om denna förändring i svensk utrikespolitik är förankrad hos det svenska folket. Därför menar Sverigedemokraterna att regeringen inom EU ska verka för en linje där säkerhets- och försvarspolitik i huvudsak ska ligga på respektive medlemsland, samt motverka en inriktning som går mot en sammanvävd militär organisation.

Om samarbete i stora frågor är nödvändigt ska det ske på mellanstatlig basis. Utöver detta menar vi att det är ett oundgängligt behov för det svenska försvarets framtida utveckling att ha tillgång till en tekniskt välutvecklad försvarsindustri med bred kompetens. En svensk myndighet som upphandlar försvarsmateriel bör använda undantagsregeln i artikel 346 i EUF-fördraget på liknande sätt som andra medlemsländer som har viktig försvarsindustri. Regeringen bör därför hålla en linje som håller fast vid möjligheten att kunna ta sådana hänsyn om ett medlemslands säkerhetsintressen står på spel. Detta är nödvändigt om vi vill att försörjningstryggheten ska genomsyra försvarsmaterielförsörjningen av vår försvarsmakt. Läs motionen

Danske försvarsministern Peter Christensen har, som ordförande för NORDEFCO, varit värd för ett möte med sina ministerkolleger från Sverige, Norge, Island och Finland på Frederiksbergs slott, där de dryftade ett ökat nordiskt försvarssamarbete.

– Med de regionala – och globala – säkerhetsutmaningarna som vi upplever i dag, råder det bland de nordiska länderna enighet om att tiden är mogen att förstärka vårt nordiska försvarssamarbete ytterligare. Vi har de senaste dagarna bland annat diskuterat den förändrade säkerhetspolitiska situationen i vår region mot bakgrunden av Rysslands ökade militära aktivitet i Östersjöområdet, som bekymrar oss alla. Det är därför också något som alla vi här i Norden följer uppmärksamt. Vi bör förhålla oss kritiskt till Rysslands oförutsägbara aktiviteter i Östersjöregionen. Vi har startat olika nya initiativ som stärker det nordiska försvarssamarbetet – bland annat med ett tätare samarbete om luftrumsövervakning, gemensam säker kommunikation mellan de nordiska länderna och gemensamma övningar i området.

De nordiska försvarsministrarna enades om att fullfölja ett danskt förslag om att öppna ländernas territorier så att militära styrkor har tillgång till varandras luftrum, havsterritorier och landområden i fredstid, vilket enligt försvarsminister Peter Christensen är centrala steg mot att förstärka det nordiska samarbetet och skapa större säkerhet i regionen. Vad detta förslag närmare skulle innebära förklaras inte, och förslaget redovisas inte heller i ministrarnas gemensamma uttalande. Läs uttalande

Déjà vu. Återigen får vi bevittna en förljugen debattrunda om Sverige och Finland borde ansöka om Nato-medlemskap. Och precis som tidigare präglas även denna av försök att styra folkopinionen i önskad riktning genom att medvetet framhäva endast vissa aspekter av medlemskapets för- och nackdelar.

Något som båda lägren negligerar när de driver sin sak är nuläget, det vill säga en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda som har någon relevans inom Nato-lägret….

…Men pusslar man ihop den information som nu är tillgänglig så kan man ändå skönja en handlingsplan som verkar riktigt vettig. Den går ut på att båda länderna fortsättningsvis fördjupar sitt militära samarbete med USA men tillsvidare undviker en anslutning till Nato, eftersom militäralliansens övriga medlemsstater är fripassagerare och därför i realiteten en säkerhetspolitisk börda. Läs artikel

Anmärkning: Henrik Meinander, är professor i historia vid Helsingfors universitet

Den 23 maj förra året återgav Sveriges radio ett uttalande från Ulla Gudmudsson. Inget torde ha förändrats då det gäller hotbilden under de 10 månader som gått sedan dess.
Per Ols Ulla Gudmundsson från Vikarbyn som tidigare har jobbat med säkerhetspolitik som diplomat på Utrikesdepartementet under 30 år menar att det inte finns något direkt hot mot Sverige.Den senaste tiden har det rapporterats mycket om att ryska flygplan kört in i svenskt luftrum och om misstänkta u-båtar i skärgården. Samtidigt var det inte länge sen som Ryssland erövrade Krim i Ukraina.– Men jag tror inte att det finns någon som tror att Ryssland skulle angripa Sverige. Risken för Sverige har alltid varit och är fortfarande att vi skulle kunna dras in i en större konflikt som berör vårt närområde, alltså området kring Östersjön, säger Per Ols Ulla Gudmundsson.

Försvarsmakten kommer under september 2017 att genomföra den stora försvarsmaktsövningen Aurora 17. Syftet anges vara att höja, pröva och signalera landets militära förmåga. Över 16 000 personer, varav en fjärdedel från Hemvärnet, kommer att övas mot ett scenario där Sverige utsätts för ett överraskande strategiskt anfall.

Enligt Försvarsmakten kommer värdlandsstöd att övas under Aurora 17. Det innebär alltså ett internationellt deltagande i övningen. Vilket militärt stöd som ska ges, vilka som ska ge det och vad det ska avse redovisas inte på Försvarsmaktens hemsida. Är det fråga om stöd från Nato enligt värdlandsavtalet? Läs mer

I am “not isolationist, but I am ‘America First,’” Donald Trump told The New York times last weekend. “I like the expression.”

Of NATO, where the U.S. underwrites three-fourths of the cost of defending Europe, Trump calls this arrangement “unfair, economically, to us,” and adds, “We will not be ripped off anymore.” Beltway media may be transfixed with Twitter wars over wives and alleged infidelities. But the ideas Trump aired should ignite a national debate over U.S. overseas commitments — especially NATO.

For the Donald’s ideas are not lacking for authoritative support.

The first NATO supreme commander, Gen. Eisenhower, said in February 1951 of the alliance: “If in 10 years, all American troops stationed in Europe for national defense purposes have not been returned to the United States, then this whole project will have failed.” Läs artikel