Vi hade fel på servern för sajten under ett par timmar idag på på söndag förmiddag. De som försökte komma in fick ett felmeddelande.
Felet är avhjälpt och allt skall fungera som vanligt nu.
Ugivarna
Redaktionen
Därför låtsas dessa Natoanhängare att ryssen ska anfalla, Jan Guillou i Aftonbladet
Det var inte vilken general som helst som nyligen hotade med att Ryssland kommer att anfalla Sverige ”inom några år”. Det var arméchefen Anders Brännström, således en man i den allra högsta försvarsledningen.Generalen hade analyserat ”omvärldsläget” och den analysen, menade han, ”leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år”.Detta är hjärtpunkten i liberalernas och högerpartisternas kampanj för att få Sverige anslutet till Nato. Om vi inte går med i Nato så kommer ryssen och tar oss. Men om vi går med i Nato så har vi ”försäkrat oss”, enligt exempelvis Liberalernas partiledare Jan Björklund. Då skulle ryssarna inte våga starta krig. Det är bara nu när vi står utanför ett formellt medlemskap i den USA-ledda militäralliansen som ryssen kan anfalla oss, ”inom några år” i värsta fall.
Man måste faktiskt på allvar fråga sig om Jan Björklund och liknande liberaler ens själva tror på detta sitt huvudskäl för Natoanslutning. Det är ju alldeles för dumt.Natoanhängarna brukar anföra en katalog av sidoargument som börjar med att den ryske diktatorn Putin är en opålitlig skurk, vilket är riktigt, att Ryssland militärt erövrat Krim och för ett lågintensivt krig mot grannlandet Ukraina, är dessvärre också sant, samt att Ryssland har de militära resurserna att besegra och ockupera Sverige. Det är en helt korrekt iakttagelse.Men anfallet mot Sverige är ett totalt orealistiskt krigsscenario, inte ens våra sämre thrillerför-fattare skulle komma på något sådant. Låt oss ändå göra tankeexperimentet: Läs krönikan
De europeiska staterna är suveräna, Anders Björnsson
Inom delar av den svenska pressen har det under något år ägt rum en mytbildning med kontentan att Sverige inte kan bedriva en självständig utrikespolitik. Anna Dahlberg på Expressens ledarsida (6/2) ger spridning åt denna myt.
Men EU har faktiskt ingen utrikespolitisk kärna och inga utrikespolitiska klor – framförallt de stora EU-medlemmarna vill inte att det ska vara så. Ett litet land som Sverige har heller ingen anledning att låtsas att det skulle vara på annat sätt.
Det är givet att Unionens medlemsstater kan ena sig om ett gemensamt uppträdande, som i sanktionspolitiken mot Ryssland efter detta lands annektering av Krim. Men detta sätter på intet sätt de enskilda medlemsstaterna utrikespolitiska handlande ur spel.
Svensk säkerhetspolitik bör bygga på fortsatt alliansfrihet också på 2010-talet, Robert Björkenwall i Sundsvalls Tidning
I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och särskilt så vad gäller synen på Nato och ett eventuellt övergivande av den folkligt välförankrade (se färska opinionsmätningar, DN 8/1-16) alliansfria säkerhetspolitiska linjen mot ett aktivt inträde i försvarsalliansen Nato.Numera är samtliga borgerliga allianspartier i varierande stark grad – men Centern har villkoret det med att det ska ske tillsammans med Finland (där 58 % är emot Nato-medlemskap) – numera klara förespråkare för ett svensk Nato-medlemskap. Emot detta står de två regeringspartierna socialdemokraterna och miljöpartiet samt vänsterpartiet samt fortsatt med ett starkt svenskt folkligt stöd i ryggen i synen på Nato. Läs artikel
Arméchefen och verkligheten , Robert Dalsjö, Svenska Dagbladet
Ett visst rabalder utbröt när det kom ut att arméchefen Anders Brännström på markstridsdagarna i veckan tänkte påminna sin personal om att det kan bli krig. Ledarsidor gick i gång, försvarsministern ombads kommentera, och de två stora morgontidningarnas försvarsreportrar gjorde diametralt motsatta tolkningar av huruvida arméchefens uttalande hade täckning i försvarsbeslutet eller inte. Arméchefens kärva budskap kontrasterades mot Överbefälhavarens mer glättade vid Sälenkonferensen.
En lekman kan kanske tycka att det borde ha blivit en större sensation om arméchefen hade sagt att det INTE kunde bli krig. Läs artikel
Propagandakrigföring, kommentar till krönika i Norrköpings Tidningar
Vi publicerar här en ledarkommentar i en svensk dagstidning som genom sitt exempel visar hur lätt det är att med ideologiska medel köpa svenska opinionsbildare. Skribenten, Mattias Olsson, åberopar sig på en Nato-rapport, det vill säga en renodlad partsinlaga, för att ”fastställa” att Sverige är utsatt för ett kärnvapenhot från Ryssland. Argumentationen, återgiven även i andra media, har ingen som helst beviskraft. Men de som repeterar Nato-propagandan kan säkert vänta sig belöningar om de vinner framgång.
Gustav III en mästare i modern propaganda, Anders Persson
Som bekant får vi ständigt goda råd om hur vi ska förhålla oss till ”främmande propaganda”. Vi uppmanas, helt riktigt, att eftersöka ursprunget till informationen, vara källkritiska och så vidare. De goda råden glömmer dock att propagandan inte bara kommer från ett väderstreck. Man upplyser inte alltid om att den mest effektiva formen för propaganda är sanningsenliga utsagor, om än selektivt utvalda, vinklade sanningar. Ren desinformation är riskabel eftersom den lätt avslöjas, om så bara på grund av sina inre motsägelser.
Om Gustav III:s krig 1788–1790 var en medioker historia, som bara rena turen hindrare från att sluta i en katastrof så förhåller det sig tvärtom med den propaganda han levererade. Den framstår förvånansvärt ”modern”, ja man grips nästan av motvillig beundran över kungens propagandistgiska slughet. Det följande bygger på Stig Bobergs spännande bok Kunglig krigspropaganda (Akademiförlaget, 1967).
Det är viktigt att tala öppet även om kolumnister, Carl Björeman
I Svenska Dagbladet (5/2) skriver kolumnisten Niklas Wiklund under rubriken ”Viktigt att tala öppet om risken för krig”. Det är ytligt sett ett gentlemannamässigt försök att stödja arméchefen Anders Brännström som har blivit kritiserad för att ha varnat för att Sverige ”kan vara i krig inom några år”.
Men saken har en djupare innebörd, och den handlar lika mycket om Wiklunds som om Brännströms åsikter. Det är enligt min mening viktigt att det talas öppet om båda dessa.
För egen del har jag kritiserat Brännström. Inte för hans varning i och för sig, utan därför att han gjort det på ett sådant sätt att han har stärkt den reformfientlige försvarsministern Peter Hultqvist i dennes uppenbara strävan att fördröja en nödvändig förstärkning av det nationella försvaret.
Gotland är centralt för försvaret av Baltikum, Hain Rebas i Svenska Dagbladet
Den ekonomiskt misskötta Region Gotland vill låta Ryssland investera ytterligare 50 miljoner i Slite hamn. Där, på Gotlands östkust, har de expansiva ryssarna redan lyckats komma över ansenlig mängd strategiskt kajutrymme för 80 miljoner kronor – i stort sett mittemot deras långt över tänderna upprustade exklav Kaliningrad.
Redan för drygt 200 år sedan, i samband med finsk-ryska kriget 1808-09 var Rysslands tsar Alexander I högst medveten om det försvarslösa Gotlands strategiska position. I dagens mot storkonflikt eskalerande situation guppar ön än en gång som en herrelös språngbräda mitt ute i Östersjön. Ingen tvekan råder om att Putins generaler och amiraler insett öns avgörande betydelse för sjöfarts-, luft- och missilkontroll i hela östersjöområdet. Allt annat vore direkt tjänstefel. Läs artikel
Vanhanen calls for closer co-operation between Finland and Sweden, Helsinki Times
Ex-Prime Minister Matti Vanhanen (Centre) envisions in his new, self-published book Ulkopolitiikka (Eng. Foreign Policy) that the increasing co-operation between Finland and Sweden will eventually evolve into a bilateral union.
“I represent the school of thought that one should be very precise in regards to questions of war and peace,” he writes.
Finland can according to him never be sure whether or not the resources of its neighbour are at its disposal in time of need if the co-operation is based on voluntariness. “A bilateral agreement on a defence union would solve this problem and establish the automation required for the use of joint resources,” he explains.
He acknowledges that a defence union between two countries is not functional or even possible without a joint foreign policy. “The union should therefore be a genuine union between two nation states,” he argues. Läs artikel
Ex-statsministern: Finland bör välja Gripen, Matti Vanhanen på corren.se
Finland bör överväga att skaffa Gripenplan. Det anser landets tidigare statsminister Matti Vanhanen. Centerpolitikern Matti Vanhanen var statsminister i Finland mellan 2003 och 2010 och har tidigare även varit försvarsminister. I en nyutkommen bok skriver Vanhanen att Finland bör överväga att ersätta landets föråldrade 62 stridsflygplan av typ F/A-18 Hornet med svenska Jas Gripen-plan.
– Om de svensktillverkade planen motsvarar våra behov kan säkert alla inse hurdana positiva framtidsutsikter en affär kan öppna för samarbetet mellan våra flygvapen, säger Vanhanan till den finländska nyhetsbyrån FNB.
Under senare år, i takt med att Ryssland har påbörjat en kraftig upprustning och ökat den militära närvaron i Östersjöområdet, har Finland och Sverige intensifierat försvarssamarbetet. Bägge länderna står utanför Nato.
– Ju bättre och tätare samarbete våra försvarsmakter kan uppnå och ju bättre deras handlingskulturer överlappar varandra, desto säkrare skulle vårt politiska och militära samarbete vara vid en kris, säger Vanhanen enligt Österbottens Tidning. Läs artikel
Ett militärt försvar kan knappast fungera om det civila samhället är i totalt kaos, Lars Gyllenhaal på Världen idag
Nyligen skrev Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg artikeln ”Nato större hot än Putin”. Artikelns många halvsanningar och rena felaktigheter blev offentligt granskade av Patrik Oksanen, politisk redaktör på Hudiksvalls tidning (C). Granskningen kan lätt hittas på nätet genom att söka Oksanen Linderborg. Men jag vill här lägga till en del om Linderborgs påståenden om ”inringningen av Ryssland”.
Som Patrik Oksanen korrekt påpekar har Ryssland landgräns med inte mindre än 14 stater och bara fem av dessa är med i Nato, nämligen Norge, Estland, Lettland, Litauen och Polen. Dessutom: före Kremls beslut att invadera Ukraina var den permanenta närvaron av andra Natoländers trupp i dessa länder nästan mikroskopisk, det handlade om några hundra personer. Någon ”inringning” går det på grund av dessa länder inte att tala om eftersom Ryssland har över tjugotusen kilometer landgräns och faktiskt bara lite över tusen av dessa kilometrar är med Nato-stater. Läs artikel