Redaktionen

Ett fullt medlemskap i Nato skulle i konfliktfall jämna vägen för USA till Rysslands nordvästliga områden.Finlands och Sveriges försvarsministrar är inbjudna att delta i en arbetsmiddag på ministernivå i dag i Bryssel, för att diskutera säkerhetssituationen i regionen (HBL 6.2). I skönskrivning för att ”vårda ländernas Natopartnerskap” – i brutal prosa för att planera gemensamma militära åtgärder i en väpnad konflikt med Ryssland.

När Brysselpaktens tvingande kollektiva försvarsgemenskap upphörde i och med att den Västeuropeiska unionen 2010 upplöstes, sögs Nato upp av USA. Reglerna för Nato anpassades givetvis för att passa USA:s behov. Brysselpakten ersattes av Washingtonpakten – utan tvingande kollektivt försvar. USA förbehöll sig rättigheten att i egen kompetens avgöra sina militära ingripanden. Strategiskt är Finland med Finska viken och Sverige med sina stora kust- och landområden av utomordentligt stor betydelse för USA. I kampen om hegemonin i världen står USA och Ryssland mot varandra. Ett fullt medlemskap i Nato skulle i konfliktfall jämna vägen för USA till Rysslands nordvästliga neuralgiska områden med storstäder och Ishavsförbindelse. Därför vill USA med lock och pock få in Finland och Sverige som fullvärdiga medlemmar i Nato.
Finland och Sverige är militärt neutrala länder, som torde ha all orsak att hålla fast vid sin deklarerade militära neutralitet. Läs artikel

En ny militär verklighet håller på att byggas upp vid gränsen mellan öst och väst. Ryssland rustar upp med tre nya divisioner i de västra delarna av landet. Nato räds en rysk invasion av Baltikum och i dag och i morgon när Natos försvarsministrar möts i Bryssel blir Baltikums och Polens försvar en av huvudfrågorna. I förra veckan presenterade den inflytelserika amerikanska tankesmedjan Rand ett krigsscenario som fick rubriker. Det visade sig att Nato var närmast chanslöst vid en rysk attack mot Natoländerna Lettland och Estland. Ryska förband skulle inom 36 timmar nå Rigas förorter och Tallinns inom 60 timmar.

Men vad som inte uppmärksammats är att Natos försvarsstrid förutsatte att svenska flygbaser och svenskt luftrum utnyttjades för Natos försvar. Detta trots att Sverige inte är medlem i Nato. Slutsatsen att Sverige skulle öppna sina flygplatser bygger Rands forskare på ”informella samtal med svenska försvarstjänstemän”.

– Det är ingenting som jag känner till eller kan ta ställning till. Svenskt territorium är svensk försvarsmakts ansvar. Sedan hur vi gör i en krissituation är någonting som man får avgöra då. Det beror på vilka scenarier som gäller, säger försvarsminister Peter Hultqvist (S). Läs artikel

För det första, Winnerstig har en politisk agenda och inga akademiska titlar i världen kan dölja det:

1. Winnerstig inleder med att hävda att själv är han ”inte politiskt aktiv”, något som knappast är sant. Alla vi som har följt, läst, lyssnat och varit delaktiga i svensk säkerhetspolitisk debatt vet att Winnerstig i många år har agiterat för en svensk Natoanslutning. En snabb googling visar ett typiskt Winnerstigcitat nära tio år gammalt: ”Det finns inget annat alternativ än att gå med” (”Sverige allt närmare en Nato-anslutning”, Realtid.se, 2007).
2. Säkerhetspolitik är just politik, närmare bestämt en del av utrikespolitiken. Den militära alliansfriheten är ett politiskt Jag har själv min examen från Försvarshögskolan och har där arbetat som analytiker vid forskningscentret Crismart. Varje hederlig statsvetare vet att det inte finns någon exakt vetenskap kring politiska spörsmål. Att försöka framställa sig som ”inte politiskt aktiv” när man i många år propagerat ensidigt i en politisk fråga är inget annat än ohederligt.
3. Det är denna typ av ytterst politisk argumentation i illasittande så kallad ”vetenskaplig” och ”opartisk” klädsel som inte sällan ger akademin dåligt rykte. Vi ser det ofta inom den ekonomiska diskursen liksom i den förvaltningsmässiga, och allt oftare i den säkerhetspolitiska. Där experter utger sig för att veta den ”objektiva” sanningen. Det är en farlig utveckling. Statsvetenskapen är inte som naturvetenskapen, naturlagar existerar inte inom politik. Det är långt mer komplext. Det vet vi socialdemokrater. Det borde också Winnerstig naturligtvis veta (även om han på sociala medier själv skriver att han inte är socialdemokrat).

Sammanfattningsvis: Inom säkerhetspolitik finns inga ”opolitiska” experter. Att försöka framställa sig så är snarare ett tecken på bristande pålitlighet. Läs artikel

Fredsrörelsen är oroad för att värdlandsavtalet med Nato kan leda till kärnvapen på svensk mark.Det är överhuvudtaget inte aktuellt, det finns inte på kartan, försäkrar försvarsminister Peter Hultqvist (S).  För att möta oron och kritiken kommer regeringen i sin kommande proposition om värdlandsavtalet att kommentera frågan om kärnvapen.

– Vi kommer att förklara hur saker och ting förhåller sig, det vill säga att värdlandsavtalet inte har bäring på att kärnvapen kommer att placeras ut på svenskt territorium, säger Hultqvist.

Däremot är det inte aktuellt för regeringen att försöka få in en klausul i själva avtalet där det tydligt står att kärnvapen inte får placeras ut på svensk mark.

Det senaste året har flera kritiska kampanjer startats för att skapa opinion mot avtalet och Sveriges närmande till försvarsalliansen Nato. Hultqvist anser att det sprids mycket desinformation. Avtalet syftar till att underlätta för Sverige att ta emot och ge militärt stöd i kristid, och för att stå som värdland för Natoövningar. Hultqvist betonar att ingen Natotrupp placeras på svensk mark utan en inbjudan från regeringen. Läs artikel

Det var inte vilken general som helst som nyligen hotade med att Ryssland kommer att anfalla Sverige ­”inom några år”. Det var arméchefen Anders Brännström, således en man i den allra högsta försvarsledningen.Generalen hade analyserat ­”omvärldsläget” och den analysen, ­menade han, ”leder till slutsatsen att vi kan vara i krig inom några år”.Detta är hjärtpunkten i liberalernas och högerpartisternas kampanj för att få Sverige anslutet till Nato. Om vi inte går med i Nato så kommer ryssen och tar oss. Men om vi går med i Nato så har vi ”försäkrat oss”, enligt exempelvis Liberalernas partiledare Jan Björklund. Då skulle ryssarna inte våga starta krig. Det är bara nu när vi står utanför ett formellt medlemskap i den USA-ledda militäralliansen som ryssen kan ­anfalla oss, ”inom några år” i värsta fall.

Man måste faktiskt på allvar fråga sig om Jan Björklund och liknande liberaler ens själva tror på detta sitt huvudskäl för Natoanslutning. Det är ju alldeles för dumt.Natoanhängarna brukar anföra en katalog av sidoargument som börjar med att den ryske diktatorn Putin är en opålitlig skurk, vilket är riktigt, att Ryssland militärt erövrat Krim och för ett lågintensivt krig mot grannlandet Ukraina, är dessvärre också sant, samt att Ryssland har de militära resurserna att ­besegra och ockupera Sverige. Det är en helt ­korrekt iakttagelse.Men anfallet mot Sverige är ett ­totalt orealistiskt krigsscenario, inte ens våra sämre thrillerför-­fattare skulle komma på något ­sådant. Låt oss ändå göra tanke­experimentet: Läs krönikan

I Sverige byter de borgerliga partierna i rask takt åsikt inom säkerhets- och försvarspolitiken. Och särskilt så vad gäller synen på Nato och ett eventuellt övergivande av den folkligt välförankrade (se färska opinionsmätningar, DN 8/1-16) alliansfria säkerhetspolitiska linjen mot ett aktivt inträde i försvarsalliansen Nato.Numera är samtliga borgerliga allianspartier i varierande stark grad – men Centern har villkoret det med att det ska ske tillsammans med Finland (där 58 % är emot Nato-medlemskap) – numera klara förespråkare för ett svensk Nato-medlemskap. Emot detta står de två regeringspartierna socialdemokraterna och miljöpartiet samt vänsterpartiet samt fortsatt med ett starkt svenskt folkligt stöd i ryggen i synen på Nato. Läs artikel

Ett visst rabalder utbröt när det kom ut att arméchefen Anders Brännström på markstridsdagarna i veckan tänkte påminna sin personal om att det kan bli krig. Ledarsidor gick i gång, försvarsministern ombads kommentera, och de två stora morgontidningarnas försvarsreportrar gjorde diametralt motsatta tolkningar av huruvida arméchefens uttalande hade täckning i försvarsbeslutet eller inte. Arméchefens kärva budskap kontrasterades mot Överbefälhavarens mer glättade vid Sälenkonferensen.

En lekman kan kanske tycka att det borde ha blivit en större sensation om arméchefen hade sagt att det INTE kunde bli krig. Läs artikel