Redaktionen

Andreas Masvie , student vid Norges Handelshögskola, skriver om varför han anser allmän värnplikt betydelsefull:

”Den første lærdommen er at alle er like. På tross av kapitalmessige – det være seg fysisk, finansiell, sosial eller intellektuell kapital – stilles alle likt. I rekruttperioden var jeg i samme tropp som sønnen til forsvarssjef Bruun-Hanssen. Det var ikke slik at sjefens sønn fikk noen fordeler i forhold til oss andre. De samme kravene ble stilt til klipping av hår, tellekanter, pussing, materiellkontroll, lydighet og så videre. Uavhengig hvilken bakgrunn man kommer fra, behandles alle likt. Dette skaper et naturlig vennskap, et innenforskap på tvers av sosiokulturelle og -økonomiske forskjeller.” Läs artikel

I lumpen på 60-talet lärde jag mig två saker. Den ena var att bädda sängen så att man kunde studsa en gammaldags femöring på den, den andra att behärska en monstertruck lastad med grovkalibrig artilleriammunition, fantastisk att köra i djupsnö med.

Jag lärde mig en del annat också, men det hade inte så mycket med utbildningen att göra. Dit hörde en inte helt oanvändbar livskunskap i form av ett slags inövat tålamod inför prövande omständigheter och utdragen väntan – det där att bara skjuta, köra och bädda hade vi lätt kunnat träna in på en bråkdel av utmätt tid. Läs artikel  (publicerad i DN 9 maj 2015)

Vi återger här artikel från 2011 som Wilhelm Agrell skrev om värnplikten. Frågan är i högsta grad aktuell idag.

Med beslutet av vårriksdagen 2010 att låta värnplikten och civilplikten vara vilande togs det sista steget i en lång process för att modifiera och till sist i grunden förändra principerna för försvarets personalförsörjning. Värnplikten som institution var därmed i praktiken borta och ersattes av ett system med anställda soldater och sjömän.

Från regeringen betonades visserligen gång på gång att det inte var fråga om en övergång till ett yrkesförsvar utan om en effektivisering och liberalisering där plikt ersattes av frivillighet, men detta handlade mera om politisk retorik än om en adekvat beskrivning.

De huvudsakliga skälen bakom det som med rätta beskrevs som ett systemskifte var att värnplikten, på samma sätt som tidigare alliansfriheten och invasionsförsvaret, ansågs ha tjänat ut. Med den stora omläggning av försvaret som inleddes 1999–2000 minskade mängden förband drastiskt. Denna process fortsatte i försvarsbeslutet 2004 då den avsedda insatsorganisationen i stort sett halverades och alla enheter för nationellt försvar utom hemvärnet ströks bort av budgetskäl. Läs artikel

Med tre rösters övervikt blev värnplikten vilandeförklarad av riksdagen 2009. Varför kalla in människor för att rengöra vapen och sparka grus på någon kaserngård när vi ändå aldrig är i krig? Spetskompetens och frivillighet skulle styra, och försvaret bli smalare men vassare.

I stället saknas nu ungefär 7 500 soldater, sjömän och gruppbefäl, enligt Dagens Nyheter. Det är halva krigsorganisationen. Fredrik Reinfeldts nya försvar finns i bästa fall i teorin. Det är uppenbart att systemet med ett frivilligt försvar inte fungerar. Läs ledaren

Håller det på att ske en omsvängning nu? Många som för litet sedan stödde övergången till det professionella militära försvaret – ett så kallat insatsförsvar, som rymmer mindre verkligt professionell kompetens än den tidigare värnpliktsarmén – börjar propagera för en återgång till folkförsvaret. Det är bra att detta sker så pass tidigt, innan yrkeshären har hunnit sätta sig.

Samtidigt kan man notera en viss tvehågsenhet på högsta ort. Man ville ha yrkessoldater och värnpliktssoldater i en och samma organisation. Hur kommer detta att fungera psykologiskt? Vilket folkligt stöd kommer en sådan ordning att ha? Svenska folket önskar ju värnplikten åter. Ett litet land måste tillvarata alla sina mänskliga resurser. Kvinnor som män. Det kan inte lägga ut fosterlandet på entreprenad. Det har inte råd med krisutryckningar i utlandet.

Stefan Olssons reflektioner om det nuvarande tillståndet bygger på sakkunskap. Sådana experter måste man lyssna till. Läs Stefan Olssons artikel

Den 16 juni 2009 drev den dåvarande borgerliga regeringen igenom beslutet att skrota den allmänna värnplikten i fredstid. Det var ett beslut som fattades med knapp majoritet i riksdagen. Bara tre röster skiljde. Röstsiffrorna var 153-150. Socialdemokraterna var emot.

Man kan i och för sig diskutera hur allmän värnplikten var i realiteten. Den gamla folkförsvarstanken hade urholkats rejält i början av 2000-talet – och även tidigare S-regeringar hade sitt ansvar för utvecklingen. Visserligen var alla män mellan 18 och 24 år skyldiga att mönstra. Men allt färre blev kallade. Åren innan skrotandet av den allmänna värnplikten var det bara 10 procent av de unga männen som gjorde lumpen. Många borgerliga ledarsidor hyllade avskaffandet av värnplikten. ”Äntligen”, skrev till exempel det liberala flaggskeppet Dagens Nyheter i sin huvudledare dagen efter riksdagsbeslutet 2009.Värnplikten beskrevs som både ”gammalmodig och ineffektiv”. Läs ledaren

Den nakna allianspistolen, ett hemmabygge med knallpulver som får en tillsats av Nato. Det har varit är ännu mer nu de borgerliga partiernas lösning för det svenska försvaret. Men både verkligheten och opinionen pekar på andra lösningar.

Låt oss dock konstatera att avskaffandet av värnplikten 2010 möjligen var förankrat hos riksdagspartierna, men inte hos opinionen. Ett yrkesförsvar var det kostnadseffektiva svaret på de problem man då hade formulerat för det svenska försvaret. Men som vanligt hade man glömt alla andra aspekter på ett politiskt problem än just kostnaderna. Det har samtliga regeringar de senaste 25 åren gjort sig skyldiga till. Därför stod Sverige handfallet när det säkerhetspolitiska läget kring Östersjön skärptes. Rysslands uppträdande mot Ukraina och Krimkrisen och den ökade spänningen mellan stormakterna vid flera av världens konflikthärdar, ändrade återigen förutsättningarna för det svenska försvaret. Läs ledaren