Redaktionen

Underlätta för Nato att ingripa i Baltikum, Lars-Gunnar Liljestrand

av

Hans Lindblad, tidigare mångårig fp-riksdagsman och ledarskribent i Gefle Dagblad, anser att den ensidigt utfärdade svenska solidaritetsförklaringen är viktig för Nato vid insatser i Baltikum:

”Vid en allvarlig händelseutveckling kring Baltikum kunde vi göra ganska mycket till följd av den geografiska närheten. Vi kunde bidra med signalspaning (där vi hade utbyte med Natostater redan på 50-talet), radar- och flygspaning, havsövervakning och insatser från svenska ubåtar. Redan tillgång till svenskt luftrum, sjö- och landterritorium, då inte minst Gotland, skulle rejält underlätta för Nato att tillföra resurser. Vi kunde erbjuda jaktskydd vid passage genom svenskt område. Kanske vore det a av värde att bistå med bränsle vid svenska flyg- och marinbaser. Naturligtvis kunde sådant leda till hot mot Sverige. För att minska riskerna vore det därför önskvärt att den allvarliga svenska bristen på långräckviddigt luftvärn kunde kompenseras så att sådana system på marken eller på fartyg placerades så att de kunde bidra till skyddet också av svenskt område.”

Den solidaritetsförklaring, som Lindblad hänvisar till, formulerades av regeringen Reinfeldt, närmast som en bakgrundsbeskrivning av säkerhetsläget, i en försvarsproposition (2008/2009:140). Propositionens huvudsakliga innehåll var annars avskaffandet av den allmänna värnplikten.

Läs mer

Arméchefen saboterar försvarsförmågan, Carl Björeman

av

Arméchefen Anders Brännström lät sig  nyligen intervjuas. Hans budskap var alarmerande: Sverige kan inom några år vara i krig. Ett utdrag av intervjun sändes i STV den 26 januari. Försvarsminister Peter Hultqvist tog direkt, i tv, avstånd från arméchefens bedömning. Arméchefen har, enligt min mening, saboterat möjligheterna att inom rimlig tid skapa de starkt förbättrade markstridskrafter som erfordras för att det nationella försvaret skall få substans av betydelse.

Skadan ligger på tre plan.

  1. Utspelet är av säkerhetspolitisk art och så illa underbyggt att det kan avfärdas av rent formella skäl, utan avseende till sakinnehåll – något som försvarsministern begagnat sig av. Detta minskar förtroendet för både den politiska och den militära ledningen av försvarsmakten. Arméchefen har vare sig uppdrag eller kompetens att göra trovärdiga säkerhetspolitiska bedömningar.

Läs mer

Att gå med i Nato gör oss till presumtiv fiende, Lars Jonsson i Dagens Nyheter 1 februari

av

Sverige har under politisk enighet framgångsrikt under årtionden tillämpat en politik som innebär att Sverige skall stå utanför alla militära allianser och inte tillåta främmande militär på svenskt territorium. Sverige har för den sakens skull inte behövt vara neutralt utan har alltid, genom diplomati, kunnat framföra sina åsikter. Läs artikel  

Carl Bildt om den svenska neutralitetspolitiken, inlägg av Mats Björkenfeldt på www.facebook.com/ natobloggen

av

I Daniel Viklund, Neutralitetsdebatten, Tro, vetande och illusioner, 1989, citeras Carl Bildt på s. 239. Han skrev följande i SvD 7.8.1972:

”Det är få som i den offentliga debatten anfört tvivel om våra möjligheter att som medlemmar av EG värna vår neutralitet i enlighet med de krav som folkrätten ställer på oss…Tror man däremot på rationaliteten i den svenska neutralitetspolitiken, då blir den också i så gott som alla tänkbara lägen en synnerligen trovärdig politik, och det oavsett vilka utrikes- eller handelspolitiska piruetter som vårt land i övrigt har för sig.”
När nu krigshotet mot Norden är betydligt mindre än 1972, bör väl denna synnerligen trovärdiga politik försvaras!

”Det är möjligt att förebygga våldsamma konflikter, trots att vi oftast inte lyckas.” Sveriges utrikesminister Margot Wallström och Finlands utrikesminister Timo Soini

av

Det gångna året skördade diplomatin flera framgångar men vi fick också hemska påminnelser om diplomatins misslyckanden. Tålmodiga och utdragna förhandlingar resulterade i ett kärnenergiavtal mellan de så kallade EU3+3-länderna och Iran.

Fredsprocessen i Colombia som syftar till att få ett slut på årtionden av konflikt ser mycket lovande ut. Men trots den senaste tidens diplomatiska ansträngningar fortsätter kriget i Syrien, som skördat hundratusentals dödsoffer och drivit miljoner människor på flykt. FN har gått ut med en appell om stöd till närmare 90 miljoner människor i 37 länder. Merparten av dessa är länder som drabbats av konflikter. Om någon slutsats kan dras av detta så är det att det är möjligt att förebygga våldsamma konflikter, trots att vi oftast inte lyckas.

Världssamfundet lägger stor energi på att förhandla fram lösningar på pågående konflikter men förmår oftast inte att arbeta lika ihärdigt med förebyggande åtgärder. Följderna blir förödande för alla de människor som drabbas av konflikter som kunde undvikits. Situationen måste förändras och världssamfundets engagemang och åtaganden på medlingsområdet öka. Läs artikel

Gustav III – en aggressor av modernt snitt, Anders Persson

av

Vår tid är fylld av exempel på hur anfallskrig, igångsatta i namn av att ”trygga säkerheten”, har resulterat i sin absoluta motsats: Nazitysklands krig för att utvidga sitt ”Lebensraum” och ”utrota bolsjevismen” ledde till stora territoriella förluster och tillatt halva Centtraleuropa kom att styras av ”bolsjeviker”, USA:s krig i Indokina för att ”contain communism” vred stora delar av USA:s och Västeuropas ungdomar åt vänster och det sedan 2001 pågående ”kriget mot terrorismen” har fått denna att mångfaldigas och stärkas. I vår egen historia utgör ”Gustav III:s krig” 1788–1790 ett liknande exempel. Det startades under förevändning att öka Sverige-Finlands ”säkerhet” men slutade i ett läge där Finland kom att vara mer utsatt och osäkert än tillförne.

Läs mer

Värnplikt – men då för försvarets behov, Carl Bergqvist i Expressen

av

Sedan regeringen i höstas tillsatte en utredning om Försvarsmaktens personalförsörjning, har det blivit mycket debatt kring värnplikt. Det har utvecklat sig till en starkt polariserad debatt. Den ena extremen utgörs av extremliberaler som anser att all plikt är slaveri, medan den andra extremen ser värnplikt som en lösning på alla samhällets sociala problem, där försvarets behov är underordnat.

Yrkesförsvar bygger helt på frivillighet. För dagens organisation krävs att cirka fyra procent av varje årskull ungdomar genomför militär utbildning och tar anställning på hel- eller deltid eller går till Hemvärnet. Problemet har varit att få soldaterna att stanna de sex år som krävs för att få ekvationen att gå ihop. Vid behov av ökad organisation blir det svårt att rekrytera då fyra procent är en internationellt mycket hög siffra. Läs artikel

 

 

Svenska bomber behövs för att försvara Sverige, Lars-Gunnar Liljestrand

av

I en PM från Europagruppen inom utrikesdepartementet som Svenska Dagbladet har kommit över behandlas frågan om miltärt stöd till Frankrikes intervention i Syrien och Irak. Storbritannien och Tyskland ger ett stort stöd, medan flera andra EU-länder ger ett begränsat stöd eller inget stöd alls.

Sveriges bidrag består av förstärkt stöd till den franska insatsen i Mali.

Utrikesminister Margot Wallström har också meddelat att Sverige bereder frågan om att ge materiellt stöd i form av flygbomber för att bekämpa markmål. Bristen på sådana bomber hotar att sätta en gräns för Frankrikes bombningar, och den svenska regeringen skall ha gett ett preliminärt klartecken till att leverera bomber.

Läs mer

Säkerhetsläget, Anders Björnsson

av

Det går som ett omkväde att säkerhetsläget i vår omvärld har försämrats under senare år, och den enda handfasta förklaringsfaktorn är Rysslands militära upprustning, den ryska annekteringen av Krim och inblandningen i det ukrainska inbördeskriget. Spänningarna har ökat, sägs det, främst genom att detta land har ökat sin militära övningsverksamhet, inte minst i Östersjöområdet, och kränkt den ”säkerhetsordning” som har rått i Europa sedan kalla kriget upphörde. Detta omkväde lära vi få lysna till ett bra tag framöver. Den politiska rysshetsen har blivit en populär slagdänga.

På denna sajt har vi från början markerat mot den ryska utrikespolitiken under Vladimir Putin. Den skadar de internationella relationerna, och den är skadlig inte minst för Ryssland självt. Folkrättsbrottet genom Krim-annekteringen går inte att resonera bort, och andra stater har på goda grunder tagit avstånd från detta. Vi har däremot inte haft anledning att göra statssystemet i Ryssland och den nuvarande politiska ledningens ambitioner till en fråga som bör vara vägledande för hur ett land som Sverige förhåller sig till en mäktig granne. Diplomati går inte ut på regimväxling (även om sådana förhoppningar kan ha funnits i Arvfurstens palats). Till detta kommer att de befintliga alternativen till den sittande presidenten och hans regering inte är särskilt trevliga – en sak som nyligen utreddes i en av den Moskvabaserade kulturkorrespondenten David Isakssons artiklar.

Läs mer

Utrikesminister Soinis tal vid utrikespolitisk afton på Suomalainen klubi (Finska klubben) 20 januari

av

Det kalla kriget upphörde för 25 år sedan. Förändringen var historisk. Den djupa ideologiska tudelningen av Europa upphörde och man trodde att världsdelen nu gått in i ett tillstånd av bestående fred. Inte ens krigshandlingarna på Balkan på 90-talet rubbade denna tro. Men krisen i Ukraina tog ner oss på jorden igen, så att säga.

”Framtiden är inte som förr”, skulle man kunna säga för att citera den amerikanska ”baseballfilosofen” Yogi Berra. Många av våra antaganden – eller kanske snarare förhoppningar – har visat sig vara felaktiga. Sanningen är att det krigas i Europa. Och grunderna för den internationella ordningen och de principer vi gemensamt godkänt utsätts för kraftigt tryck. Det har talats om det ”nya normala”. Eller är det så att vi efter ett kvartssekel håller på att återgå till det som tidigare var normalt? Vi måste fråga oss: har vi varit för optimistiska eller rentav naiva?

Finland är en del av denna omvälvning. Vi ser på det förändrade läget i vår egenskap av medlem av Europeiska unionen, som en del av väst. EU:s relationer med Ryssland har blivit ansträngda. EU har inte lyckats vända utvecklingen och Ryssland verkar för tillfället inte ha bråttom att göra det heller. Vi måste allvarligt överväga hur EU:s och Rysslands relationer nu ska ordnas.

Det finns ett som är oföränderligt i all förändring, och det är geografin. Ryssland är en viktig granne för Finland. Vi har en längre gemensam gräns med Ryssland än hela det övriga EU tillsammans. Finlands konsekventa linje har varit att bygga samarbete med Ryssland. Det har gagnat båda parter. Läs talet

Bedömning av ett eventuellt Natomedlemskap påbörjad, Finlands utrikesdepartement

av

Den tidigare svenske Helsingforsambassadören Mats Bergquist ingår i en grupp om fyra sakkunniga som var för sig ska avge ett utlåtande om vad ett Nato-medlemskap för Finland skulle innebära. Bergquist har konsekvent företrätt uppfattningen att Finland och Sverige i Nato-frågan inte kan gå skilda vägar. Det gjorde han i antologin Bevara alliansfriheten! (2015) och senast i en tillsammans med Örjan Berner, också han en före detta Helsingforsambassadör, undertecknad debattartikel i Sydsvenskan/Helsingborgs Dagblad, återgiven på vår sajt.

Mats Bergquist är docent i statskunskap, med inriktning på Europa-frågor, och har tidigare varit ordförande i Samfundet Sverige-Finland samt i styrelsen för Utrikespolitiska institutet.

Pressmeddelande

Enligt regeringsprogrammet ska konsekvenserna för Finland av ett eventuellt Natomedlemskap bedömas i samband med den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen som bereds under ledning av utrikesministeriet. Utrikesministeriet har gett följande experter i uppdrag att utföra bedömningen:

  • Mats Bergquist, ambassadör (pensionerad), Sverige
  • François Heisbourg, ordförande, The International Institute for Strategic Studies (IISS), The Geneva Centre for Security Policy, Frankrike
  • René Nyberg, ambassadör (pensionerad), Finland
  • Teija Tiilikainen, direktör, Utrikespolitiska Institutet, Finland

Bedömningen väntas vara tillgänglig våren 2016. Läs pressmeddelande

Sipilä till Ryssland, svenska.yle.fi

av

Statsminister Juha Sipilä (C) åker på fredag till Sankt Petersburg för att träffa Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev. Avsikten med besöket är att diskutera det stora antal flyktingar som kommer över gränsen från Ryssland till Finland. Ryssland har släppt ett stort antal flyktingar över gränsen trots att de saknar Schengen-visum. Besöket i Ryssland är Sipiläs första som statsminister och varar bara i en dag.

Enligt de gällande sanktionerna borde ingen minister i EU träffa en minister från Ryssland, men Finland avviker alltså nu från den överenskommelsen, säger direktör Markku Kivinen vid Alexanderinstitutet vid Helsingfors universitet till Yle Uutiset. Kivinen menar ändå i en intervju med Yle Uutiset att Finland har en lång tradition av att lösa saker bilateralt med Ryssland. – Nog tror jag att det är en realistisk utgångspunkt i det här läget. Det är ganska utopistiskt att tänka sig att EU nu skulle komma med en lösning på problemet.

Senast en finländsk statsminister besökte Ryssland var för tre år sedan. Läs artikel

Läs också