Redaktionen

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade. Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade? Läs artikel

Allt fler talar om ”ett tredje världskrig”. Men det är ett farligt begrepp, ett anammande av jihadisternas språkbruk på ett sätt som skapar rädsla och uppgivenhet. Tredje världskriget har börjat, skrev Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys i Lund, i Sydsvenskan i veckan:

– Som mediekonsumenter sköljs vi dagligen över av en ström av sinsemellan osammanhängande nyheter om olika konflikter från olika områden. Men man ser ingen helhet i det. Att tänka på det som tredje världskriget är ett sätt att se att det faktiskt finns en struktur i det, en pågående destruktiv process som ingen stormakt har kontroll över.

På torsdagen ställde P1-morgon frågan om ett tredje världskrig börjat till Per Wirtén, författare och journalist och Isak Svensson professor och fredsforskare vid Uppsala. Wirtén menade att det var så, konflikterna berör så många över stora landytor, stormakterna är inblandade. Svensson var skeptisk och menade att termen innebär att vi accepterar jihadisternas retorik, att konflikterna är lokala men dras in i globala sammanhang på ett sätt där ”vi” ställs mot ”dom”. Läs artikel

Förra försvarsministern, SFP:s ordförande Carl Haglund utdömer professor emeritus Antero Jyränkis kritik av beslutsprocessen då Finland i fjol tecknade under ett värdlandsprotokoll med Nato.

– Professor Jyränki försöker uppenbarligen ge vid handen att det samarbetsprotokoll som Finland tecknade under med Nato, skulle vara något slags carte blanche för Natotrupper att komma till Finland och agera militärt. Professorn tycks inte känna till att samarbetsprotokollet förutsätter att Finland först måste be om stöd, säger Carl Haglund som var försvarsminister då försvarsmaktens kommendör, Jarmo Lindberg tecknade under protokollet med Nato för Finlands räkning. Läs artikel

Under kalla kriget förde Sverige en självvald neutralitetspolitik – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig. Dess bärande element var militär alliansfrihet och denna politik fördes med konsekvens fram till 1991/1992. Om vi hotades av krigsangrepp i vårt närområde skulle vi förklara oss neutrala. Misslyckades detta och vi utsattes för en regelrätt invasion, upphörde neutraliteten per definition och då skulle vi begära hjälp från västmaktshåll. Denna svenska säkerhetspolitik var tydlig under kalla kriget och väl förstådd i utlandet.

Efter det kalla krigets slut har den traditionella neutralitets- och säkerhetspolitiken övergetts. Vi famlar med nya definitioner. Några är direkt dåliga, som den ensidiga svenska solidaritetsförklaringen: att vi förväntar oss utländsk hjälp eftersom vi har så små resurser, men trots det ska erbjuda andra länder militär hjälp. Omvärlden är inte särskilt imponerad.Läs artikel

Det var en tid då nationalismen inte fanns. Den fanns inte därför att nationer ännu inte var utbildade. Nationsbegreppet infördes uppifrån. Vid de medeltida universiteten inrättades studentnationer. Kejsaren kallades romersk av tysk nation, eftersom den församling som valde honom bestod av sju tyska kurfurstar – fler var de ej till en början. I de tidigmoderna staterna var adelsnationen den politiskt bestämmande faktorn – sedan denna klass hade slutat bekriga sig själv genom blodiga fejder, ständigt återkommande. Läs artikel

Sedan 20 år pågår ett allt intimare samarbete med det Nato som under tiden bedrivit tre, ur alla synvinklar, oerhört misslyckade krig i Afghanistan, Irak och Libyen.Steg för steg och utan vare sig debatt eller direkt inflytande från svenska folket håller vi på att överge en säkerhetspolitisk ”Grand Strategy” som tjänat oss väl i över 200 år.Detta trots att redan ett allt intimare samarbete med Nato höjer spänningsnivån i vårt närområde, hjälper Putinregimen med den yttre fiende en allt mer trängd auktoritär regim behöver, föser in oss under ett kärnvapenparaply, gör oss till vapenbröder med ett land som bombar sin egen befolkning och minskar ytterligare vår möjlighet att vara en röst i världen som pläderar för fred och avspänning.Och ett fullt medlemskap innebär allt detta. Men dessutom, då vi brukar följa våra förpliktelser, skulle ett medlemskap innebära nära en fördubbling av försvarsutgifterna; en ökning med hisnande 40 miljarder per år. Hur kunde vi hamna här? Läs artikel

Utdrag ur talet:

I tider av oro och stora utmaningar ska säkerhetspolitiken hanteras ansvarsfullt, långsiktigt och med brett parlamentariskt stöd. Därför var det en tydlig signal till omvärlden när fem svenska riksdagspartier – regering och opposition – i våras enades om den svenska säkerhets- och försvarspolitiken. Sverige håller kursen. Vi förblir tydliga. Vi är militärt alliansfria och ska inte söka medlemskap i Nato. Den militära alliansfriheten ger oss handlingsfrihet att stå upp för Sveriges suveränitet och att verka för säkerhet i vårt närområde. Vi fullföljer samma linje som tidigare svenska regeringar, vilket jag senast framhöll i den svenska riksdagen häromveckan.

Läs mer