NEJ TILL NATO-MEDLEMSSKAP OCH DCA-AVTAL!
Redaktionen Marinen fick en ny kommendör på tisdag. Det är konteramiral Veijo Taipalus som nu leder marinen. Han tar över uppgiften efter vice amiral Kari Takanen, som blir chef för huvudstaben. En viktig fråga för marinen är att förnya flottan. Marinen är i behov av minst fyra nya stridsfartyg, säger Taipalus.
– De största utmaningarna gäller anskaffningar av materiel. Största delen av våra fartyg tas ur bruk i mitten av 2020-talet. Det är något som vi måste jobba med, säger Taipalus. Läs artikel
I Thorbjörn Fälldins första ministär, som var en trepartiregering, blev Karin Söder utrikesminister. Det var en viktig markering: att han satte en partikamrat (som skulle bli hans efterträdare som partiordförande) på den posten. För omvärlden visade det upp en kontinuitet. Under de förra koalitionsåren, på femtiotalet, hade socialdemokrater och bondeförbundare utgjort garanten för svensk neutralitetspolitik i kalla krigets hetta. I Folkrörelsesverige var den politiken oomstridd och fast förankrad. Det blev den också i det borgerligt styrda Sverige.
Socialdemokratin var under hela 1900-talet europeiskt orienterad, bondeförbundet – från 1957 centerpartiet – nordiskt. Agrarpartierna i Sverige och Finland hade en särskilt nära relation. Uhro Kekkonen var agrar och urfinne, samtidigt pragmatiker och främmande för äventyrlig utrikespolitik. Vid mottagningar i Finska residenset på Västra Trädgårdsgatan i Stockholm saknade man sällan Karin Söder och hennes make Gunnar; det var ett par som det lönade sig att samtala med, diplomaterna trivdes med dem. De båda visste att Sverige var Finlands viktigaste utland och att det förblev så även efter de bägge ländernas EU-inträde. Sedan länge är Finland Sveriges närmaste partner och Karin Söders dotter idag kabinettssekreterare i utrikesdepartementet.
Som vi tidigare har framhållit på denna sajt stämmer inte påståendet, torgfört av bland andra Dagens Nyheters chefredaktör, att den allmänna värnplikten i vårt land avvecklades i tysthet. Beslutet att lägga det så kallade pliktsystemet på hyllan hade föregåtts av en intensiv propaganda, som har drag av dagens propaganda för svenskt Nato-medlemskap och som delvis drevs av samma personkrets, och intensiteten i denna propaganda kan inte förstås på annat sätt än att det fanns ett grundmurat folkligt motstånd mot yrkeshären.
Motståndet måste knäckas. Det skedde aldrig. Borgerliga ledarsidor och högt uppsatta militärer lyckades däremot övertyga tillräckligt många lagstiftare om att införa nyordningen och avskaffa folkförsvaret. Det skedde genom ett enkelt riksdagsbeslut med ytterst knapp övervikt – och man kan i efterhand förvåna sig över att frågan om härordning inte har grundlagskaraktär. Den ihåliga yrkesarmé, som vi nu får lov att dras med, har inte bara ett personalförsörjningsproblem – den utgör i sig ett demokratiskt problem. Nationens försvar har bortförpaktats! Staten litar inte längre till den folkliga försvarsviljan!
Professorn i straffrätt vid Universitetet i Oslo Ståle Eskeland har gått bort efter en längre tids sjukdom, 73 år gammal.
Eskeland blev känd som den som gick mot strömmen. Även om han hade sin professur i straffrätt blev han mycket omtalad som folkrättsjurist. Hans bok De mest alvorlige forbrytelser handlade om FN-stadgans våldsförbud och de senaste 30 årens aggressionskrig. Han påvisade hur främst västmakterna i en serie krig bröt mot folkrätten. Ståle Eskeland tog sin utgångspunkt från domarna i Nürnberg mot nazisterna, där det slogs fast att aggressionskrig var den värsta förbrytelsen, vilket sedan kom att ligga till grund för FN-stadgans våldsförbud.
Dersom jeg i dag hadde vært ung og i vernepliktig alder, ville jeg sterkt ha måttet vurdert å bli militærnekter. Ikke fordi jeg på noen måte er pasifist, eller fordi jeg mener at Norge ikke trenger et militært forsvar, men det norske forsvaret brukes ikke lenger først og fremst til å ivareta norske interesser.
Det er heller ikke i stand til å forsvare landet.
Ifølge en anerkjent fagmann som general Robert Mood er det norske forsvaret i dag knapt i stand til å forsvare en bydel i Oslo. I stedet bruker krigerske Norge sine soldater som en form for amerikanske leiesoldater og et «verdenspoliti» med den amerikanske presidenten som politimester. Vi blandet oss inn i konflikter i fjerne land. Det fører oss og våre vestlige allierte fra den ene totale fiaskoen etter den andre, uten at de ansvarlige ser ut til å ha lært noe som helst. Läs artikel
Siden begynnelsen av desember har regjeringen vurdert hvordan Norge skal besvare den amerikanske forespørselen om å intensivere krigen mot Den islamske staten (IS).
USA ønsker en militær opptrapping i Syria og Irak og har kontaktet en rekke allierte med en forespørsel om å bidra til dette. Den norske regjeringen kommer ikke til å besvare henvendelsen før etter nyttår. Läs artikel
I Finland benämns genomgående de egna styrkorna i Afghanistan, Mali och Irak som ”fredsbevarande”. Nu senast var det Finlands president som i en julhälsning prisade de finska soldaternas deltagande i fredsbevarande insatser.
Den riktiga benämningen på dessa insatser är ”fredsfrämjande”. Även det låter positivt och fredligt men kan innefatta stridande uppgifter. Tidigare hette det ”fredsframtvingande” insatser, vilket otvetydigt angav att här var det fråga om trupper med stridande uppgifter efter säkerhetsrådsbeslut som hänvisar till kapitel VII i FN-stadgan. Fredsfrämjande låter mindre aggressivt, och för svenska politiker som har att ta beslut om militära insatser i främmande länder som 13 års krig i Afghanistan var nog fredsfrämjande bättre än fredsframtvingande. Ofta framställs ju sådana här expeditionskårer som något slags humanitär insats, trots att det rör sig om krig.
Förre folkpartiriksdagsmannen Hans Lindblad har på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg ifrågasatt att Sverige i modern tid har haft en ”obruten linje av alliansfrihet”. Han anser att detta bör ”nyanseras”, främst med hänsyn till att Sverige anslöt sig det efter första världskriget grundade Nationernas Förbund. Folkförbundet, där svenska politiker spelade en framträdande roll, byggde på doktrinen om kollektiv säkerhet. Därmed hade alliansfriheten spelat ut sin roll, menar Lindblad. Den återaktualiserades inte förrän 1938, då NF:s möjligheter att agera internationellt hade brutit samman och organisationen komprometterats. (Se artikeln på KKrVA)
Forskaren och tidigare diplomaten Juhani Suomis livsverk är bibliografierna över Finlands efterkrigstida presidenter Urho Kekkonen och Mauno Koivisto. Nu har turen att dissekeras av Juhani Suomis skarpa skalpell kommit till marskalk Gustaf Mannerheim.
Suomis bok heter Mannerheim – viimeinen kortti? (Mannerheim – vårt sista kort?). Även om Juhani Suomi för övrigt har mycket lite positivt att säga om Mannerheim så svarar han ja på sin egen fråga.
– När Finland slöt fred med Sovjet 1944 var missnöjet stort bland officerare och politiker. Tyskland gjorde sitt yttersta för att så splittring med mutor och övertalning. En statskupp låg i luften som sannolikt hade slutat i ett blodigt inbördeskrig mellan dem som ville ha fred och dem som ville fortsätta kriget. Läs artikel
Vår värld mörknar. Nyligen erkände Vladimir Putin, som i en bisats, att ryska förband finns på plats i Ukraina.I väst är detta självklart ingen nyhet, bland annat eftersom de ryska soldaterna ett flertal gånger lagt ut bilder på sig själva i sociala medier. Dessutom geografiskt spårbart och med nummerskyltar på fordon och uniformsdetaljer fullt synliga. Men mönstret från ockupationen av Krim går igen. Först ljög den ryska statsmakten och påstod att de små gröna män som dök upp inte var ryska.Efter att Krim annekterats fick samma soldater medalj och hyllades av Putin.Detta land, med sin oförutsägbara president och allt mer uppblåsta krigsmakt, ligger inte många minuters flygtid från vår gräns och blir allt aggressivare i tonfall och uppträdande. Läs ledaren
Vi har på alliansfriheten.se rapporterat om betänkandet Deltagande med väpnad styrka i utbildning utomlands (SOU 2015:1). Juridiska fakulteten i Lund som har yttrat sig över betänkandet är kritisk mot de framlagda förslagen. I korthet framhåller fakulteten följande: Kärnfrågan gäller gränserna för regeringens befogenhet att sända väpnad styrka utomlands för att delta i utbildning inom ramen för internationellt samarbete. Enligt regeringsformen 15 kap. 16 § krävs det för ett sådant regeringsbeslut att det föreligger ett bemyndigande lämnat av riksdagen.
Lagen (1994:588) om utbildning för fredsfrämjande verksamhet utgör ett sådant riksdagsbemyndigande. Utredningen föreslår att den nuvarande begränsningen i den lagen till utbildning för fredsfrämjande verksamhet tas bort och att regeringen ”således utan några begränsningar tillåts sända väpnad styrka utomlands i övningssyfte”.
Allan Widman skriver på DN Debatt (19/12) att ”Nato-debatten allt mer besvärande för S”. Han åberopar juridiska argument. Det finns till att börja med anledning att erinra Widman och läsekretsen om några ord, som Erik Scavenius, dansk utrikesminister under första och andravärldskriget, lämnat eftervärlden till begrundan: ”Politik er ikke jura, heller ikke udenrikspolitik. Den maa hvile paa erkendelse af de faktisk bestaaende magtforhold.”