Redaktionen

Republikens president är den som har det bestämmande ordet i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Presidenten är också sitt lands överbefälhavare. Sauli Niinistö har kreerat dessa roller på ett sätt som väckt allmän respekt, inom och utom riket.

Han företräder den långa linjen i Finlands relationer med utlandet. Alla finska statschefer efter andra världskriget, från Mannerheim och Paasikivi som var fostrade och gjorde sina karriärer under den ryska eran, har gjort nationens överlevnadsintresse till den överordnade principen för sitt handlande.

De har inte valt de stora orden och spektakulära utspelen. De har talat klokt till kloka medborgare. De har lagt sig vinn om medborgarandan – som president Niinistö här i ett gratulationstal till nyutexaminerade officerare i den finska försvarsmakten. Läs talet

Jag är emot ett svenskt Nato-medlemskap. Av två skäl.Ett svensk-finskt Nato-medlemskap öppnar upp en 122 mil lång ny Natogräns direkt mot Ryssland längs den finsk-ryska gränsen. 16 mil från St. Petersburg. Det skulle göra vår del av världen mycket farligare, inte säkrare.Jag vill inte skicka mina två söner som kanonmat till en massa skitkonflikter mellan bråkiga Nato-länder och andra bråkstakar på Balkan, i Turkiet, i Ukraina, i Moldavien och i Kaukasus. Deras sak är inte vår.Att rusta, införa värnplikt, fördjupa samarbetet mellan Sverige och Finland som två alliansfria länder i Norden, samt fortsätta det nära samarbetet med Nato, är bättre. Än att flytta fram Nato till positioner 16 mil från St. Petersburg. Och skicka våra barn till skitkonflikter i vikingarnas fotspår. Grannländerna är rädda för Ryssland. Ryssland är rädd för Nato. Alla på goda grunder och beprövad erfarenhet. Varken Nato eller Ryssland behöver vara rädda för ett militärt starkt alliansfritt Sverige och dito Finland.Det kan vara farligt att vara rädd.
Evert Jonsson är tidigare c-politiker i Västerås

Kommentar:

BRTE är ytterligare en av alla dessa internationella övningar som Sverige deltar i. Försvarsmakten uppger att Sverige deltar i syfte att öka förmågan till internationellt samarbete i fredsfrämjande insatser.Det är en viktig övning som ger oss en hel del erfarenheter såsom att samarbeta med andra flygplanstyper med andra prestanda, säger Jörgen Axelsson divisionschef. Övningen ingår i en serie som syftar till att öva flygförband som deltar i den luftövervakning som Nato upprätthåller i Estland, Lettland och Litauen. Deltagande i sådana övningar bidrar knappast till att stärka landets försvarsförmåga eller trovärdigheten i vår militära alliansfrihet.

Försvarsmaktens blogg informerar om övningen.

I ett försämrat säkerhetspolitiskt läge hotas försvarsmakten av personalbrist. Därför utsåg regeringen i dag Annika Nordgren Christensen till särskild utredare. Hon ska snabbutreda ett långsiktigt hållbart system och en moderniserad form av värnplikt kan komma att införas.

År 2010 ersattes den allmänna värnplikten med en frivillig grundläggande soldatutbildning. Den frivilliga utbildningen räcker inte för att trygga personalförsörjningen och många heltidsanställda soldater hoppar av. Enligt försvarsmaktens bedömningar kommer det att saknas 2700 gruppbefäl, soldater och sjöman år 2020. Läs artikel

Men kontrollerar vi vad taleskvinnan för Rysslands UD Maria Zacharova sa på den presskonferens i Moskva som föranledde Wallströms protest ser vi att hon inte framförde något hot. Inte heller, i skarp kontrast till USA-senatorn John McCain vid sitt Sverigebesök nyligen, blandade hon sig i Sveriges inre angelägenheter.

Jaakko Iloniemi anser att Sverige med sin försvarspolitiska lösning lyckats äta kakan och ha den kvar. ”Alliansfriheten består, trots att man de facto har ingått allians med USA”.

Minister Jaakko Iloniemi är imponerad av Sveriges sätt att ingå försvarsallians med USA i det fördolda.

– Sverige har anslutit sig till en allians med USA, med den enda reservationen att man inte undertecknat något papper som skulle förpliktiga till någonting, sade Iloniemi då han presenterade sin nya bok ”Maantieteelle emme mahda mitään” (Geografin kan vi inte göra någonting åt) på förmiddagen.

Iloniemi påminde om att den part som har ett mindre ansvar i en allians också har ett mindre intresse av att förpliktelser nämns svart på vitt på ett papper. Läs artikel.

Med ett NATO-medlemskap avsäger vi oss en del av Sveriges suveränitet.

Nato-debatten, beroende på hur den förs, har potential att antingen klargöra svensk säkerhetsstrategi och samla nationen kring en idé, eller att polarisera samhället ytterligare genom misstänkliggöranden och hätsk stämning. Robert Egnell, chefredaktör och disputerad krigsvetare, målar upp både möjligheterna och farorna med debatten och ger samtidigt en syn på hur den på ett konstruktivt sätt kan föras.

Att vi i Sverige har en livlig Nato-debatt är alldeles utmärkt. På flera fronter står vi inför stora strategiska utmaningar och det krävs en offentlig debatt om hur dessa ska hanteras, hur resurser ska fördelas mellan olika myndigheter, och vilka internationella samarbeten som är lämpliga eller nödvändiga för att maximera svensk och internationell säkerhet. Nivån på debatten är dock ofta långt ifrån den önskvärda även om gårdagens P1 morgon utgjorde ett lysande undantag i samband med debatten mellan Ebba Busch Thor (KD) och Jakob Dalunde (MP) – tydliga sakliga argument både för och emot i vänlig samtalston. Läs artikel

Robert Egnell är chefredaktör för Mänsklig Säkerhet och till vardags docent vid Försvarshögskolans institution för säkerhet, strategi och ledarskap

Ett av de mest uppmärksammade besluten på Centerpartiets stämma den gångna helgen var att partiet nu ställer sig bakom ett svenskt Nato-medlemskap. Det är en rejäl kursändring för ett parti som länge värnat först neutraliteten, och därefter alliansfriheten.

Centerns Nato-ja har inte oväntat lett till både glada tillrop och kritiska kommentarer i debatten de senaste dagarna. Två centrala frågor utkristalliserar sig: vad betyder omsvängningen för partiet och vad betyder den för svensk utrikespolitik?

En del av de kritiska rösterna menar att Centerpartiet genom detta beslut nu slutgiltigt brutit med det partiet traditionellt har stått för. Synen på neutraliteten/alliansfriheten var för partiet en lika viktig identitetsmarkör som dess tidigare kärnkraftsmotstånd. Det senare fick sin dödsstöt genom allianspartiernas energiöverenskommelse 2009, då dåvarande partiledaren Maud Olofsson gav upp Centerpartiets krav på avveckling av kärnkraft. Läs artikel

Malena Rosén Sundström är statsvetare vid Lunds universitet