Redaktionen

När andra länder drar sig ur stannar Sverige kvar och deltar i den förnyade Nato-ledda insatsen i Afghanistan. Det kan inte tolkas som annat än att vi vill kvalificera oss som militär partner till USA och Nato. Säg nej till svensk militär i Afghanistan, skriver bland andra Anders Ferm, tidigare FN-ambassadör.

Samtliga borgerliga partier driver nu på för att Sverige ska gå med i Nato. I riksdagsarbetet, i debattartiklar, på ledarplats och till och med på nyhetsplats i tidningar driver man på för att få till ett Natomedlemskap. Utvecklingen har gått fort. Alliansregeringen drev inte frågan, och för bara några månader sedan ville varken C eller KD att Sverige ska överge alliansfriheten.Varför vill de borgerliga partierna så gärna att Sverige nu ska gå med i Nato? Ett sådant beslut är svårt att ändra – det skulle låsa fast Sverige i en militärallians för överskådlig tid. Det ger upp vår självständighet på det säkerhetspolitiska området. Läs artikel

Den tyska regeringen väntas på tisdagen fatta beslut om att Tyskland ska delta i kampen mot den Islamiska staten. Planerna väcker en hel del kritik och oppositionen är beredd att ta regeringens beslut till rätten. Solidaritet med Frankrike. Det som ännu för några veckor sedan var helt omöjligt ska nu i rask takt bli verklighet. Med spaningsplan av typ Tornado, ett krigsfartyg och 1 200 soldater planerar Tyskland nu att delta i militärinsatsen mot den Islamiska staten.

I tyska medier cirkulerade redan på måndagen uppgifter om riktlinjerna för insatsen, som regeringen officiellt väntas besluta om på tisdagen. Man ska samarbeta med Frankrike, Irak och den USA-ledda koalitionen heter det i riktlinjerna. Hur man ska förhålla sig till president Assad och hans syriska stridskrafter har varit uppe till livlig diskussion.

– Ett samarbete med trupper som lyder under president Assad kommer det inte att bli, säger försvarsminister Ursula von der Leyen. Läs artikel

På snart femtonde året deltar Sverige i det USA- och Nato­ledda kriget mot stora delar av befolkningen i Afghanistan. Det är sen länge obegripligt.

När Sverige beslöt sig för att ställa upp på USA:s sida i krig kunde det till en början förefalla åtminstone lite begripligt. Världen befann sig då i chock efter terrorattacken den 11 september 2001. Stämningen inbjöd inte till eftertanke och klokskap. Den natten patrullerade svenskt jaktflyg över vårt territorium som terroristskydd. Liberal press hävdade att ”vi alla” blivit amerikaner. Och regeringen Persson beslöt spontant att ställa upp på USA:s rätt till själv­försvar, som skulle bestå i att uppspåra och döda Usama bin Ladin, den man som president George W Bush utpekade som främst ansvarig för terrorattacken.

Efter några års krigande och bombande hade målsättningen att döda Usama bin Ladin hamnat i skymundan. Nu skulle kriget föras i syfte att befria den afghanska kvinnan. Redan då borde den svenska, fortfarande socialdemokratiska, regeringen ha tagit sitt förnuft till fånga. USA satt fast i sitt krig därför att man börjat utan klar målsättning och följaktligen inte kunde dra sig ur utan att framstå som förlorare. Läs krönikan

Den märkbart pressade Natogeneralen John Campbell erkände i veckan att bombningen av ett sjukhus i Kunduz i Afghanistan i början av oktober var ett tragiskt misstag. Ett 30-tal människor, patienter och sjukvårdspersonal, dog i attacken. En rapport visar att de amerikanska styrkorna trodde att de angrep ett talibanfängelse. Bombflyget hade ett tekniskt fel på sina datorskärmar och fick förlita sig på vad de såg på marken. Angreppet pågick i 25 minuter, trots att det under attacken kom information att man kanske riktat vapnen mot fel mål. Läkare utan gränser drev sjukhuset, som var det enda traumasjukhuset i norra Afghanistan. Det var fullt av patienter efter hårda strider i området. Projektilerna riktades mot intensivvårdsavdelningarna och akutmottagningen.

Nato och USA har formellt avslutat kriget i Afghanistan vid årsskiftet. Ändå fortsätter amerikanska styrkor under Natobefäl att strida. Attacken mot sjukhuset i Kunduz kan inte beskrivas som något annat än ett krigsbrott. Läs ledaren

Åland är som en träknut – lätt att plocka isär, men svår att sätta ihop. Om man öppnar frågan om Ålands demilitarisering öppnas även frågan om landskapets särställning och därmed även svenska språkets ställning.

Den nytillträdde svenske ÖB, general Micael Bydén fick i slutet av oktober i Helsingfors frågan: Skyddar demilitariseringen Åland i ett krigsfall? Bydén tvekade en stund men medgav sedan att han inte känner till problematiken i detalj.

I sin nyutkomna bok berör Jukka Tarkka[1] i flera sammanhang Åland och dess demilitariserade status. Han har t.o.m. en mycket enkel lösning till frågan. Han föreslår att Finland ogiltigförklarar demilitariseringsbestämmelserna. Som exempel nämner han operation PAX år 1990, då president Koivisto ensidigt förklarade Paris fredsavtalets 1947 militära begräsningar som föråldrade. Under bokpresentationen i början av september ifrågasatte jag Tarkkas logik och kallade Ålandsfrågan en träknut (pirunnyrkki, burr puzzle), som man nog kan plocka isär men inte lätt sätta ihop igen. Med det menade jag att om man öppnar frågan om demilitariseringen öppnas även frågan om Ålands särställning och därmed även svenska språkets ställning och frågade om Jukka Tarkka vill inleda en diskussion med Sverige om Åland, utan att tala om alla andra intresserade? Läs artikel