Redaktionen

Strider det mot regeringsformen om Sveriges regering skulle besluta att landet ska agera militärt tillsammans med annan stat, till exempel Finland, för att möta ett väpnat angrepp mot någon av staterna? Eller för att hindra en kränkning av någon av staternas territorium, till exempel genom samordnad ubåtsjakt? Regeringen fattade den 12 november 2015 beslut om att utreda frågor om fördjupat försvarssamarbete. I direktiven för utredningen anges:

”Mot bakgrund av solidaritetsförklaringen och Sveriges samarbete på försvarsområdet med bl.a. Finland finns det anledning att utreda förutsättningarna enligt regeringsformen för vissa former av fördjupat försvarssamarbete med annat land.”

Läs mer

I debatten om svensk alliansfrihet eller Nato-medlemskap används ofta hänvisningar till opinionsläget. Vardera sidan vill gärna peka på den trend man anser gynna den egna ståndpunkten. På den här sajten har vi varit återhållsamma med publicering av opinionsmätningar då de kan ha så varierande trovärdighet på grund av urval, tillfälliga svängningar och annat. Vi återger dock här två undersökningar då det kan vara intressant att se likheter och skillnader mellan Sverige och Finland.

Läs mer

Karlis Neretnieks driver som sin linje att Sverige skall söka medlemskap i Nato, inte främst för vår egen säkerhets skull utan för att kunna hjälpa balterna. På den här sajten har detta bemötts utifrån ett inlägg av Neretnieks på Kungl. Krigsvetenskapsakademiens blogg där han argumenterar för att Sverige skall ”underlätta alliansens operationer till stöd för Baltikum”.

I en debatt med Sven Hirdman i TV2:s Aktuellt den 10 november fortsatte Neretnieks sin plädering för svenskt Nato-medlemskap med syftet att stödja balterna: ”Den springande punkten är Baltikum. Baltikum är helt beroende av Nato-hjälpen. För att Nato skall kunna hjälpa Baltikum måste Nato använda svenskt luftrum, territorium och sjöterritorium.”

Läs mer

I seminariet ”Russia and the Nordic Countries” på Voksenåsen i Oslo den 27 oktober deltog politiker och forskare från de nordiska länderna och Ryssland, bland andra Paavo Lipponen, Finlands statsminister 1995–2003 och den finska riksdagens talman 2003–2007, samt Uffe Ellemann-Jensen, dansk utrikesminister 1982–1993.

I referatet nedan påstår Anna-Lena Laurén att Paavo Lipponen ”anser att Finland borde gå med i Nato”. Detta föranledde Lipponen att svara:

Anna-Lena Laurén skriver (HBL 29.10) i artikeln ”Säkerhetspolitikens nordiska irgångar” att jag anser att ”Finland borde med i Nato”. Det anser jag inte och gjorde det klart under konferensen på Voksenåsen i Oslo den 27 oktober. Jag förespråkade starkt Finlands nuvarande säkerhetspolitiska linje mot Uffe Elleman-Jensens bagatellisering av vårt försvar och möjligheten för bilateralt försvarssamarbete med Sverige.

Paavo Lipponen

Helsingfors

Läs mer

Utrikesminister Margot Wallströms och försvarsminister Peter Hultqvists artikel på DN-debatt (7/11) med rubriken ”Vi utveckla och fördjupar våra militära samarbeten” är motsägelsefull.

Å ena sidan säger de bestämt nej till Nato-medlemskap. Det är positivt. De använder klarare argument än vad regeringen tidigare bemödat sig om. Om denna linje får genomslag i agerandet i rådande säkerhetspolitiska läge bidrar Sverige till att befästa fred och stabilitet i vår del av Europa.

Å andra sidan innehåller de två statsrådens artikel ett motstridigt budskap. Nyckelordet är: förstärkt transatlantisk länk till USA. Det utvecklade militära samarbetet har, påstår statsråden, en direkt positiv inverkan på vår militära förmåga och skapar handlingsfrihet i en eventuell krissituation. Det är ett påstående som avslöjar en fundamental brist i deras resonemang, en brist som de delar med många förespråkare för ett Nato-medlemskap:

Läs mer

Signaturen ”Jägarchefen” – en alltid sakkunnig kommentator – sätter fingret på en öm punkt i de svenska medlemskapsförespråkarnas argumentationsarsenal: det finns litet som i dagsläget och den nära framtiden talar för att militär styrka skulle kunna sättas in i rätta ögonblicket via Atlanten om det uppstod krigiska förvecklingar på den europeiska landmassan.

Han talar om en chimär. Denna chimär har fött ett antal besvärjelser. Man skulle med stor rätt kunna kalla detta flum. Det har också gött en krigsretorik som har gjort annars förnuftigt tänkande människor blinda för realiteter. De vägrar, i beslutsfattande ställning, att se om sitt hus och tror att nationell säkerhet kan fås ”genom samarbete med andra”, att man kan köpa sig en försäkring. Dimridåer!

Läs mer