Redaktionen

Säkerhetspolitiska utmaningar 2015, Michael Sahlin

av

Ur artikeln:

”Bertelman-utredningen, med sitt krävande klarspråk vad gäller betingelserna för den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten, kompletterar det mått av utredande och utredningsbehov som dessförinnan hade tillgodosetts av KKrVA:s studie förra vintern (”NATO: för och emot”, i det fallet övervägande för) och samlingspublikationen ”Bevara alliansfriheten: Nej till Nato-medlemskap” från tidigare i höstas, med helt eller övervägande mot-argument. Så nog är argumentkatalogen på respektive sidor rätt väl utvecklade, och kända, återspeglande ett också i denna kärnfråga rätt spretigt Sverige, där kulturskillnaderna mellan de båda motsatta synsätten liksom paralyserar eller i alla fall blockerar saklig diskussion i den politiska mittfåran, i bred bemärkelse. Det blir lite av strutsmentalitet som förvånar omvärlden.” Läs artikeln

Ubåtsexperternas magplask, Ulf Bjereld 28 juli

av

I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.

Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig: Läs artikel

I väntan på barbarerna? Anders Björnsson

av

Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.

Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]

Läs mer

Propagandakriget mellan Nato och Ryssland, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Katarina Tracz och Frivärld

av

I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.

Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: ”Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”

Läs mer

FN-systemet värt att slå vakt om, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Inger Östedahl

av

Professorn i folkrätt Inger Österdahl skriver i Upsala Nya Tidning (19/7) att det faktum att Säkerhetsrådet inte kunde enas om att fördöma Srebrenica som ett folkmord var en moralisk kollaps:

”Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.”

Läs mer

Förhandling når mer än misstro, Olof Kleberg i Västerbottens-Kuriren

av

I dagarna är det nämligen 40 år sedan som Europas efterkrigsgränser slogs fast. Det skedde just i Helsingfors 1975, då USA, Sovjet och ett 30-tal europeiska stater enades om att inga gränser fick ändras med våld. Man enades också om att säkerhet inte bara skapas med vapen utan främst genom samarbete och skydd för mänskliga rättigheter. Men förra året bröt Ryssland Europas efterkrigsstabilitet och gränsernas okränkbarhet. Landet annekterade Krim och stöder nu aktivt ett uppror i östra Ukraina. Som svar har EU svartlistat ledande ryska företrädare.

När nu parlamentarikerna inom organisationen OSSE, bildad på grundval av Helsingforsprinciperna, skulle träffas schabblade Finland till sitt eget värdskap. Rysslands företrädare vägrades visum på grund av EU-sanktionerna – trots att OSSE är en bredare organisation. Landets president Niinistö var påtagligt irriterad över sin regerings beslut. Läs artikel

Den möjliga neutraliteten, Anders Björnsson

av

Mats Wiklund skriver på www.uppgang.com :” Nu är det 2015 och Stefan Löfven har stängt dörren till Nato. Frågan om konsekvenserna av ett svenskt medlemskap tillåts inte ens att utredas. De borgerliga partiernas önskemål avfärdas bryskt. Istället borde statsministern likt sin företrädare Ingvar Carlsson förbereda både parti och nation på en omsvängning i en central politisk fråga. Läs artikel

Anders Björnsson kommenterar under rubriken:  Den möjliga neutraliteten

Det påstås ibland i den politiska debatten att den svenska neutralitetspolitiken dog med landets EU-inträde 1995. ”Neutraliteten avskaffades”, skriver Robert Sandberg i en ledare, som annars är kritisk till svensk Nato-anslutning (Sydöstran 9/7). Men det stämmer inte. Det som dog var den politiska viljan inom den styrande eliten att hävda neutraliteten i ett läge av krig och kris. Som politisk linje finns neutralitetsoptionen kvar bland de människor som bor i Sverige.

Läs mer

Amerikanska prioriteringar i Fjärran Östern, rapport från FOI om den amerikanska säkerhetspolitiken

av

Denna studie analyserar USA:s säkerhetspolitik i Asien och Stillahavsområdet,
inklusive landets strategiska prioriteringar, genom att granska den pågående
amerikanska återbalanseringen till regionen med särskilt fokus på förändringen av USA:s allianssystem, med dess fem bilaterala försvarsallianser.
I sin egenskap av den främsta stormakten i Asien och Stillahavsområdet har USA stärkt sin globala ställning. Mot bakgrund av att flera säkerhetspolitiska problem varit bestående sedan det kalla kriget, såsom Taiwanfrågan och Koreafrågan, är det kanske inte förvånande att USA:s övergripande strategiska prioriteringar i regionen består.  Rapporten kan laddas ned

Oro att finskt-svenskt försvarssamarbete uteblir, Arbetarbladet (Finland)

av

En god utrikespolitik och ett bra eget förvar var alla eniga om. Åsikterna gick däremot isär om militärallianser och försvarssatsningar. Dessa frågor ventilerades på Folktingets paneldebatt ”Sverige, Norden eller EU – vilken försvarspolitisk allians har vi år 2025?”. MTV3 profilen Peter Nyman fungerade som debattledare.

SFP-ordföranden Carl Haglund inledde med att påminna om att all säkerhetspolitik alltid måste utgå från det egna landets försvar. Han vill se mera resurser till försvaret för att upprätthålla ett trovärdigt försvar i internationell standard. Enligt honom borde man också fortsätta försöka få till ett försvarssamarbete med Sverige.

-Flera opinionsmätningar visar tydligt att det bland finska folket finns ett starkt och tydligt förtroende för ett försvarssamarbete mellan Finland och Sverige, menar Haglund. Läs artikel

Försvarsministern om samarbeten, hot och alliansfrihet

av

Försvarsminister Peter Hultqvist besvarade den 16 juli en fråga om på vad han baserade sitt ställningstagande att Sverige säkerhetspolitiskt gynnas av att stå utanför Nato. I sitt svar nämner Hultqvist det värdlandsavtal med Nato som riksdagen ska ta ställning till nästa år (han framhåller i svaret att ”I kris- eller krigstid skapas handlingsfrihet” genom avtalet). Han noterar att ett enskilt militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige är fortsatt osannolikt. När det gäller olika försvarssamarbeten understryker han att samarbetet med Finland ”har en särställning då det också omfattar planering bortom fredstida förhållanden.” I ett par avslutande formuleringar framhåller han handlingsfriheten som en viktig faktor för svensk säkerhet: ”Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa, men ger också handlingsfrihet i kris eller ofred. Basen för detta förhållningssätt är den militära alliansfriheten.”

Läs hela svaret här.