Redaktionen

Stig Fredrikson, Publicistklubbens tidigare ordförande och auktoritativ utrikeskommentator, avråder från svenskt Nato-medlemskap. Finland och Sverige bör fungera som alliansfri zon mellan Öst och Väst, menar han.

Över 200 personer deltog i föreläsningen på Kulturhuset då Bollnäs Seunioruniversitet, BSU, gästades 14 okt av Stig Fredrikson – välkänd utrikesreporter från SVT. Han berättade om sina personliga synpunkter på händelseutvecklingen i Ryssland och på Putin som ledare sedan Sovjetunionens fall 1989.Stig Fredrikson beskrev Putins bakgrund från uppväxten (född 1952) där tyskarnas 900 dagar långa belägring under andra världskriget hade satt djupa spår i nästa alla familjer i Leningrad. Pappan/krigsinvaliden, trångboddhet, det tuffa språket bland gatugängen i Leningrad, juristutbildningen och tjänstgöringen inom KGB, allt präglade hans personlighet. Gorbatjovs nya politik efter 1989 med glasnost och perestrojka togs inte emot väl av Putin, som då arbetade i Dresden åt KGB. Ryssland fick till slut en president som beskrivs som manipulativ, oberäknelig, oförutsägbar och en mästare på att ljuga och förvirra när det är lämpligt. Maktpositionen upprätthålls via korruption och ett nätverk av pålitliga myndighetspersoner och direktörer. Läs hela referatet

Alliansfriheten.se är framförallt en nyhetssajt för vilken ambitionen är att spegla och granska den aktuella säkerhetspolitiska debatten, med ett försvar för Sveriges hävdvunna militära alliansfrihet som utgångspunkt. Vår strävan är även att fungera som en faktabank och argumentationskälla, och det kan leda till att vi även finner anledning att återge texter som inte är dagsfärska men som ändå bidrar till att ge debatten stadga och allsidighet. Det senare är fallet med den nedan publicerade artikeln.

Debatten om ett svenskt Natomedlemskap har ökat i skuggan av krisen i Ukraina. Frågan lyftes ett antal gånger under valrörelsen. De fyra allianspartiernas ledare skrev på DN Debatt om ett ”alltmer hotfullt Ryssland” som ”ökar behovet av ett starkt och enat Europa.” Den senaste SOM-undersökningen visar på ett ökat stöd för ett svenskt medlemskap bland befolkningen även om motståndet fortfarande är större.Samtidigt har senare opinionsmätningar i samband med krisen i Ukraina visat på att Natomotståndet ökar igen. På ledarsidan i SvD skriver Tove Lifvendahl att ”hotbilden är reell, komplex och tilltagande”. Men samtidigt hänvisar hon till ValU där försvaret kom sist bland 19 undersökta frågor som hade betydelse för folks partival. Även SOM-undersökningarna ger utrikespolitiken en låg plats på dagordningen. Lifvendahl ger ett underbetyg till partierna att inte ha förklarat frågan för väljarna. Läs artikel

Den 26/10 argumenterar Widar Andersson på Folkbladets ledarsida för medlemskap i NATO och skriver att förmodligen är alliansfriheten en nedärvd ”trossats” från förr. Alliansfriheten är och har alltid varit raka motsatsen, nämligen praktiskt och förnuftigt agerande. Syftet är att ge Sverige så stor handlingsfrihet som möjlighet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik.Visst var samarbetet med NATO omfattande, vilket inte förvånar någon som kan sin historia. Sovjet sågs helt enkelt som det stora hotet. Då var det rimligt att se till väst för stöd vid ett eventuellt anfall. Det behövde också ske i hemlighet för att inte provocera Sovjet mer än nödvändigt. Läs debattartikeln

Regeringen vill förlänga den svenska insats som finns i Irak till december i nästa år och kommer lägga en proposition redan i morgon som riksdagen sedan måste ta ställning till. Det framkom på en presskonferens som utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) höll på onsdagen.Utvecklingen i Irak med IS är oroande, reformerna genomförs inte tillräckligt snabbt och situationen med över en miljon flyktingar i landet är påfrestande. Det menar både utrikesministern och försvarsministern som nyligen besökt landet.– Utvecklingen är oroande och utmaningarna är enorma. IS har pressats tillbaka något men det går sakta och det går inte att skönja någon framgång, sa Margot Wallström (S), utrikesminister. Läs artikel

Förr handlade det om stora svenska FN-styrkor under relativt lugna förhållanden. Numera handlar internationella insatser snarare om små specialförband, ofta i extremt farliga miljöer. Den hemlighetsfulla kontingenten på 35 personer i kurdiska Irak är ett bra exempel.

Regeringen har beslutat att ge styrkan, som utbildar kurdiska peshmergakrigare, förnyat förtroende. Det är ett sakligt sett bra beslut, fast samtidigt anmärkningsvärt. För hur effektiv den svenska hjälpen än är, handlar det om en marginalinsats under ett stort krig – dessutom med betydande risker. I betydelse kan den knappast heller jämföras med den tidigare markant större insatsen i Afghanistan. Läs ledaren