Replik. Hergus Palmquist, din invändning mot mitt förslag till försvar av markterritoriet ger mig anledning att vara tydligare. På land finns alla resurser både för fred, krig och där bor och verkar människorna. Att Sverige använder 43 miljarder utan att försvara markterritoriet låter absurt. Men så är det. Det måste medborgarna få veta. Läs artikel
Redaktionen
Helsingforsavtalet ännu inflytelserikt, Hans Ingvar Roth , Under strecket, SvD
Den 1 augusti 1975 stod Helsingfors i fokus för världens intresse. 35 stater, inklusive USA, Kanada och Sovjetunionen, hade samlats för ett omdiskuterat säkerhetspolitiskt möte. Mötet i Helsingfors var kulmen på en politisk process som bland annat syftade till att skapa en europeisk säkerhetsorganisation ESK (Europeiska säkerhetskonferensen), sedermera OSSE (Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa), idag mest känd för sin valbevakning i länder som uppfattas vara problematiska ur demokratisk synvinkel. Läs artikel
Inga falska förhoppningar! Anders Björnsson
I det militära myller som råder dagen Syrien och Irak är det svårt att se vem som för ögonblicket är vän och fiende, vilka som är the good guys och the bad guys. Turkiet, efterföljarstaten till det imperium som under århundraden härskade över dessa områden, har haft stora svårigheter som granne att bestämma sig för vilken häst som är värd att satsa på och vilka krafter som måste bekämpas.
Nyss slog den turkiska armén till mot Islamiska staten i en hämndattack mot självmordsbombning inne på turkiskt territorium. Men som Bitte Hammargren har påpekat (Svenska Dagbladet 26/7) har Turkiets främsta måltavla sedan en tid tillbaka varit Syrien vars regering den har velat undanröja. Den andra måltavlan har varit regionens kurder, som finns i såväl Turkiet som i Irak och Syrien. Först i tredje hand har IS kommit – en statsbildning in spe vars militära attacker starkt har underlättats av att Turkiet har hållit sin gräns mot Syrien porös och därmed underlättat för de jihadistiska krigarna att förflytta både manskap och utrustning och föra dem i skydd.
Nato eller feminism, Veronica Palm,Pierre Schori, Maj Britt Theorin och Anders Östberg i Aftonbladet 4 augusti
Under våren beslutade regeringen att avbryta det militära samarbetet med Saudiarabien med motiveringen att det följer en feministisk utrikespolitisk linje. Ett viktigt beslut som vi är stolta över, men också ett beslut som bara kan fattas av ett land som inte förlitar sig på militära allianser. Under det senaste året har flera röster höjts för ett medlemskap i militäralliansen Nato. Vi oroas nu över ett oklokt svenskt närmande till en militärallians med sin grund i kalla krigets paranoida stämningar. Läs artikel
Medlemskap i Nato – som försvarsgaranti! Rolf Andersson
Anhängare av svenskt Nato-medlemskap åberopar gärna som argument för anslutning till alliansen en försvarsgaranti som ett medlemskap skulle innebära. Hur förhåller det sig med det argumentet? En prövning av påståendet ger vid handen att det inte är hållbart.
Nato grundades för 66 år sedan i och med undertecknandet av Nordatlantiska fördraget. Organisationen hade enligt fördraget till ändamål att säkra den kollektiva säkerheten i Europa. Alliansens första generalsekreterare, britten Lord Ismay, lär ha sagt att syftet i praktiken var ”att hålla amerikanerna inne, ryssarna ute, tyskarna nere”. Mycket har hänt sedan dess.
Väst vann det kalla kriget. Vad skulle man nu ha Nato till, när fienden Sovjetunionen hade upphört att existera?
”Vi kräver slut på Rysslands illegala annektering av Krim”, Margot Wallström DN Debatt 1 augusti
Helsingforsakten 40 år. Ryssland bryter flagrant mot de principer för säkerhet och samarbete som landet självt godkänt. Det påverkar villkoren för Europas och Sveriges säkerhet. Gränser får inte ändras med våld. Vi kräver att den illegala annekteringen av ukrainskt territorium upphör, skriver utrikesminister Margot Wallström. Läs artikel
Säkerhetspolitiska utmaningar 2015, Michael Sahlin
Ur artikeln:
”Bertelman-utredningen, med sitt krävande klarspråk vad gäller betingelserna för den svenska säkerhetspolitiska handlingsfriheten, kompletterar det mått av utredande och utredningsbehov som dessförinnan hade tillgodosetts av KKrVA:s studie förra vintern (”NATO: för och emot”, i det fallet övervägande för) och samlingspublikationen ”Bevara alliansfriheten: Nej till Nato-medlemskap” från tidigare i höstas, med helt eller övervägande mot-argument. Så nog är argumentkatalogen på respektive sidor rätt väl utvecklade, och kända, återspeglande ett också i denna kärnfråga rätt spretigt Sverige, där kulturskillnaderna mellan de båda motsatta synsätten liksom paralyserar eller i alla fall blockerar saklig diskussion i den politiska mittfåran, i bred bemärkelse. Det blir lite av strutsmentalitet som förvånar omvärlden.” Läs artikeln
Ubåtsexperternas magplask, Ulf Bjereld 28 juli
I dag pekar det mesta på att gårdagens ubåtsfynd rör sig om en rysk ubåt som sjönk då den i dåligt väder kolliderade med det svenska fartyget SS Ångermanland våren 1916. Enligt DN rapporterar flera försvarskällor att vrakplatsen varit känd sedan minst ett år tillbaka.
Vi kan naturligtvis ännu inte med säkerhet veta om det verkligen rör sig om den ryska ubåten som sjönk 1916. Med det återhållsamma tonläget i debatten i dag på morgonen kontrasterar starkt mot de alarmistiska och motsägelsefulla bedömningar som tog stort utrymme i mediebevakningen igår kväll. Här följer ett axplock av de uttalanden som ett par av de flitigast använda experterna strödde om kring sig: Läs artikel
I väntan på barbarerna? Anders Björnsson
Krigsaktivismen har en fundamental svaghet: dess sikte är inställt på att besegra en fiende. Men den viktigaste uppgiften – för en stat, ett folk, en nation – måste vara att få honom att inte anfalla. Och om han har anfallit: att få honom att dra sig tillbaka. Och att dra sig tillbaka på ett sådant sätt att revanschkänslor inte uppstår. Den hedervärda freden.
Är detta en utopi? Militarismens ideologi säger: ja. Men det är ett historiskt faktum, ända sedan de peloponnesiska krigen, att europeiska statsmän har gått in för att den som har förlorat en viktig strid inte också ska förnedras. Man har föredragit försoning framför förnedring. Varför? Därför att det senare skulle leda till ytterligare strider och katastrofer.[1]
Propagandakriget mellan Nato och Ryssland, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Katarina Tracz och Frivärld
I Göteborgs-Posten skriver Katarina Tracz en gästkrönika där hon tar uppgifter om ryska övningar till intäkt för att Sverige hotas militärt och att vi därför måste gå med i Nato. Det hon stödjer sig på har inte kommit från några sanningsvittnen.
Uppgifterna i Dagens Nyheter om flera ryska kränkningar av svenskt luftrum som Mikael Holmström gjorde till en alarmistisk artikel desavouerades i samma tidning med en faktaruta där det framgick att under 2014 kränktes svenskt luftrum tolv gånger, varav en gång av Ryssland och vidare: ”Hittills under 2015 har luftrummet kränkts nio gånger, ingen gång av ryskt flyg.”
FN-systemet värt att slå vakt om, Lars-Gunnar Liljestrand kommenterar Inger Östedahl
Professorn i folkrätt Inger Österdahl skriver i Upsala Nya Tidning (19/7) att det faktum att Säkerhetsrådet inte kunde enas om att fördöma Srebrenica som ett folkmord var en moralisk kollaps:
”Inte nog med att FN som hade soldater på plats misslyckades med att förhindra folkmordet i Srebrenica. Nu misslyckas FN också på grund av Rysslands veto med att återupprätta förtroendet för sig självt som pålitlig partner i den världsomspännande kampen mot det grövsta av alla människorättsbrott.”
Förhandling når mer än misstro, Olof Kleberg i Västerbottens-Kuriren
I dagarna är det nämligen 40 år sedan som Europas efterkrigsgränser slogs fast. Det skedde just i Helsingfors 1975, då USA, Sovjet och ett 30-tal europeiska stater enades om att inga gränser fick ändras med våld. Man enades också om att säkerhet inte bara skapas med vapen utan främst genom samarbete och skydd för mänskliga rättigheter. Men förra året bröt Ryssland Europas efterkrigsstabilitet och gränsernas okränkbarhet. Landet annekterade Krim och stöder nu aktivt ett uppror i östra Ukraina. Som svar har EU svartlistat ledande ryska företrädare.
När nu parlamentarikerna inom organisationen OSSE, bildad på grundval av Helsingforsprinciperna, skulle träffas schabblade Finland till sitt eget värdskap. Rysslands företrädare vägrades visum på grund av EU-sanktionerna – trots att OSSE är en bredare organisation. Landets president Niinistö var påtagligt irriterad över sin regerings beslut. Läs artikel