Det mesta talar för att konfrontationerna mellan Kina och USA kommer att prägla i vart fall det kommande decenniet. Rysslands krig mot Ukraina ingår naturligtvis i helhetsbilden och inverkar på flera plan. Men oavsett om det blir ett oändligt långt krig, ett labilt vapenstillestånd eller en fred av något slag, kommer motsättningen mellan USA och Kina i grunden att kvarstå som en utmaning för världens fredsverkande krafter att försöka länka i förmedlande riktning.
Motsättningen mellan USA och Kina utspelas på ett flertal plan. Direkta militära skärmytslingar har hittills undvikits, men kan ligga i farans riktning. USA främjar ett upptrappat scenario när det gäller frågan om Taiwan, som enligt ”ett Kina-principen” utgör en del av Kina. Genom vapenexport, ständiga ”högnivå” delegationer på besök och andra åtgärder eskalerar USA motsättningarna i frågan. Spänningarna ökar också i Sydkinesiska sjön med återkommande demonstrationer av marin styrka. Båda staterna söker allierade. USA har planer på att involvera Nato eller åtminstone så många medlemsstater som möjligt i sin strategiska inriktning mot Kina. Någon enighet i Nato om denna kurs föreligger knappast, även om USA under hand fått igenom skarpare skrivningar mot Kina i styrande dokument.
Norden ligger geografiskt lågt bort från dessa känsliga konfliktområden. Men som medlemmar i Nato och med sina DCA-avtal i släptåget kommer de nordiska länderna att utsättas för press från USA att understödja den amerikanska linjen. Sverige bör föra en försiktig, neutral linje, men försvarsminister Pål Jonson har redan fogligt indikerat en annan svensk ambition.