Felet med sanktionspolitiken är att syftet uteslutande är en bestraffning, och att straffa ett land som Ryssland är ett mycket vanskligt företag. Det skriver Stefan Hedlund, professor i öststatsforskning…
Det grundläggande problemet med sanktioner är att det är ett medel politiker i demokratier tar till när de inte har någon aning om vad de skall göra. Under hård press från indignerade journalister väljer de den lätta vägen ut – bombastiska fördömanden kombinerade med verkningslösa sanktioner. Det skapar en varm känsla av moralisk överlägsenhet, men det leder också till att andra kommer att bli tvungna att betala priset.
Efter Rysslands illegala annektering av Krim, och det därpå följande svarta kriget i östra Ukraina, hamnade politiker i väst i just en sådan situation. Något måste göras, men ingen visste vad. Att bistå Ukraina militärt var alltför farligt, och att göra upp med Putin var moraliskt omöjligt. Efter nedskjutningen av Malaysian MH-17 i juli 2014 blev det inte hållbart att förbli passiv. Sanktioner infördes…
Det allra sista kvardröjande argumentet för sanktioner är, att vi i alla fall var tvungna att sända ett budskap, att göra klart för Kreml att aggressionen mot Ukraina var oacceptabel. Må så vara. Följdfrågan är dock vilket budskap som kommer att sändas den dag då sanktionspolitiken havererar, utan att Kreml har backat en centimeter? Det kan inte bli annat än raka motsatsen, nämligen att vi ger oss och att ni vann! Och vad har vi uppnått med ett sådant budskap? Läs artikel