Om den internationella politiken ska ha ett mål, måste det vara fred och samverkan. Det möjliggör för mänskligheten att förverkliga andra goda mål: ekonomiska, sociala, politiska, kulturella.
Med den nationella politiken förhåller det sig annorlunda. Dess väsen är strid och maktväxling. Ibland kan det behövas revolutioner – rentav våld – för att uppnå angelägna mål. Många stabila demokratier har haft sina revolutioner, några har haft flera.
Den här skiljelinjen mellan nationellt och internationellt observeras inte alltid. Man tror att inrikespolitiska mönster kan överföras till den världspolitiska arenan. Men världsrevolutionen var ingen bra idé, och den ”demokratiska revolutionen”, där den prövats, har också den åstadkommit svåra skadeverkningar.
Krig kan både bli oundvikliga och vara berättigade, men de kan också förhindras, exempelvis genom förhandlingar som leder till samförstånd. Konsensus i den nationella politiken är knappast någonting eftersträvansvärt, annat än i rena krissituationer. Det behövs alternativ.