Regeringens speciella utredare som ska komma med förslag som syftar till att lösa den svenska försvarsmaktens personalförsörjningsproblem, Annika Nordgren-Christensen, framträdde under Almedalsveckan och intervjuades då av SVT . Hennes utredning ska framläggas senast den 30 september. Hon gav ett förvirrande intryck.
Det enda akuta problem hon kunde urskilja i den yrkesarmé som har efterträtt den tidigare värnpliktsarmén – och det är ju primärt landstridskrafterna som denna förändring har gått ut över – var blottorna i rekrytering av och tillgång på visstidsanställda soldater. Denna svaghet vill hon undanröja med ett inslag av plikt. Men av pliktuttagna till soldatutbildning räknar hon tydligen med att alla eller merparten ska infinna sig frivilligt, och detta gör hon med en nick till en ordning som hon anser sig finna i Danmark och Norge, där anställda utgör stommen i det militära försvaret och ”pliktfrivilliga” ett komplement.
Detta låter verkligen illavarslande. Utraderingen av värnpliktsarmén berövade landet försvarskraft. Att återställa den kan man inte göra genom att täppa till luckor i en från början dysfunktionell försvarsorganisation – yrkeshären.
Även när dessa luckor har täppts till, och man eventuellt har kommit till rätta med svårigheterna att attrahera och hålla kvar kontraktsanställd personal, kommer det svenska försvaret inte att kunna mobilisera en tillräcklig styrka vid hot mot och anfall på vårt land. Således: avgångarna är inte huvudproblemet, tillgången på manskap och befäl är det.
En ”frivillig pliktkontingent” räcker inte rent tekniskt – Hemvärnet byggdes en gång upp kring det konceptet, men det var ju tänkt som ett extra lokalförsvar vilket skulle stödja den reguljära armén. Utan den senare var hemvärnet, en milis, skyddslöst. Men frågan är nu inte främst teknisk utan politisk. I medborgarsamhället måste det vara en medborgerlig skyldighet att värna landet, inte ett åtagande vilket som helst. Och den skyldigheten måste genomsyra medborgarandan. Det militära försvaret – liksom andra delar av ett rekonstruerat totalförsvar – kan därför inte läggas ut på entreprenad eller köpas på en arbetsmarknad utan allvarliga skadeverkningar på hela folkets försvarsvilja.
Den försvarsviljan finns alltjämt, drygt fem år efter det historiskt olyckliga riksdagsbeslutet att lägga värnpliktssystemet på hyllan. Men den kommer högst sannolikt att erodera, om ålderskohort efter ålderskohort ser att den försvarskraft som de representerar inte tas i bruk. Det är en oförskämdhet från ansvariga politikers sida att mässa i tid och otid om det försämrade säkerhetsläget i vår omvärld och samtidigt ställa huvuddelen av Sveriges befolkning i aktiv ålder utanför den gemensamma uppgift som landets försvar måste vara!
Nordgren-Christensen var förvillande därför att hon är ute på villovägar.
Arbetet för ett folkförsvar måste fortsätta, och det måste intensifieras
