Redaktionen

Det är bra att Sverige finns med i FN:s säkerhetsråd från och med årsskiftet, och det är utmärkt att man överlag är tillfreds med utgången av omröstningen i Generalförsamlingen inom de politiska lägren i landet. Sura presskommentarer under den svenska kampanjen kan nu läggas på hyllan. FN:s roll i världspolitiken bör stärkas, och Sverige ska inte tona ned sitt engagemang där, som det har föreslagits från vissa håll, där man oroats över att umgängen med tyranner smittar. Poängen med FN är ju att alla stater finns med där och blir delaktiga i besluten. FN:s fredsfunktion bygger på detta.

Att det alliansfria Sverige valdes in i första röstningsomgången, före de två Nato-länderna Italien och Nato som konkurrerade med Sverige, bör också kännas tillfredsställande. De flesta av världens länder tillhör inte någon militär allians, och detta är utan tvivel i sig en fredsfaktor. (Man kan tycka att utrikesminister Margot Wallström i sin DN-artikel efter invalet kunde ha tryckt på detta.) Och att det var tre EU-länder som stod mot varandra, visar ju tydligt att utrikespolitiken fortfarande är och måste vara en nationell angelägenhet och att den varken styrs av eller koordineras från Bryssel.

Läs mer

…Sverige kan utnyttja alliansfriheten och en erkänd diplomatisk fingerfärdighet för att medverka till inte minst till fredsbevarande insatser. Det är inte FN:s fel att kriget fortsätter i Syrien och att det är oro och osäkerhet som präglar stora delar av världen. De icke permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet kan  i bästa fall fungera som brobyggare mellan de permanenta  Och dessutom driva mjukare frågor som riskerar att försvinna i det storpolitiska. Läs artikel

Mitt svar är klart: Sverige har aldrig svikit sina löften och förpliktelser, till skillnad från finska förväntningar och önskemål.

Småstaten Sverige är för sin säkerhet och sin suveränitet beroende av
att samverka med andra makter. Denna grundtanke präglar debattartikeln i SvD (10/6) av tjugofem förespråkare för Nato-medlemskap. Så långt är artikeln positiv.

Men den präglas också av en annan grundtanke: Nato-medlemskap är i alla lägen bra. Så är ingalunda fallet. ”Landsförräderi är en fråga om tidpunkt”, framhöll Talleyrand. Mycket talar för att denna tes gäller även för Nato-medlemskap. Bestämda villkor måste vara uppfyllda för att medlemskap i Nato vid en viss tidpunkt skall bli positivt – för bägge parter. Om Sverige skall ingå i Nato och därigenom öka – inte minska – sin säkerhet krävs det stridskrafter som effektivt kan verka i rådande militärpolitiska läge.

Läs mer

På den här sajten har vi under snart ett och ett halvt års tid försökt att kritiskt följa utvecklingen på det försvars- och säkerhetspolitiska området, särskilt i Sverige. Vårt huvudsyfte är värnet av den svenska militära alliansfriheten som vi menar fortfarande måste sträva efter en neutralitetsoption i tider då en yttersta fara kan komma över landet.

Det har också känts naturligt att ställa den svenska situationen i relief till den som råder i våra närmaste grannländer. Vi har därför gått in för att rapportera om vad som händer framförallt i Finland, ett land som Sverige har täta militära och politiska förbindelser med, och på senare tid även Norge. I bägge dessa länder förs en intressant – och tidvis också intensiv – debatt om försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål.

I Norge har experter från skilda håll påtalat bristerna i landets försvarsmakt, vad gäller både resurstilldelning och dispositioner av befintliga medel. Som framgår nedan av en artikel från förra året i Berlingske Tidene, ett av Danmarks ledande pressorgan, finns det också i vårt södra grannland en betydande oro över framförallt arméns nuvarande tillstånd.

Både i Danmark och Norge har man ställt frågan om dagens försvar verkligen mäktar med att bjuda en fiende något motstånd – och om inte de militära stridskrafterna i själva verket är inriktade på deltagande i internationella Nato-operationer.

Vi vill gärna fortsätta att belysa händelseutvecklingar i vårt grannskap och är tacksamma för tips från läsekretsen på relevanta länkar.

Dansk forsvar kæmper ikke alene, men sammen med andre Nato-styrker, hvis Danmark angribes.

Det fastslår generalmajor Hans-Christian Mathiesen, som er chef for hærstaben.

– Det er vigtigt at understrege, at vi er en del af alliancen. Danmarks forsvar står ikke alene. Vi er en del af Natos hære. De står heller ikke alene, for de støttes både af flåder og flyvevåben, siger Hans Christian Mathiesen.

Hans udtalelse kommer i forbindelse med, at tidligere forsvarschef Jesper Helsø i Berlingske kalder hæren utilstrækkelig, mens pensioneret oberst Lars R. Møller kalder hæren en ”milits” efter besparelser på 2,7 milliarder kroner i forsvarsforliget fra 2012. Läs artikel