VAD NATO-PROPAGANDISTERNA FÖRBISER
I en krönika i Sydsvenskan (26/7), nedan, lyfter Helsingborgs Dagblads tidigare chefredaktör Sven-Åke Olofsson fram ett faktum som ofta förbises i den propaganda som drivs av förespråkare för ett svenskt Nato-medlemskap, nämligen att de nationella försvarskapaciteterna i de flesta europeiska Nato-länderna är allvarligt urgröpta. Alliansen hålls ekonomiskt och militärt under armarna av en enda makt, Förenta staterna, och detta i en ständigt tilltagande utsträckning. Några egna, självständiga stridskrafter förfogar Atlantpakten inte över, och på marken är Nato särskilt svagt.
Sverige är således inte ensamt om att ha företagit en avväpning och en omläggning av sitt nationella militära försvar under senare decennier. För det alliansfria landet har det emellertid blivit särskilt viktigt att demonstrera hur nära det samarbetar med andra – försvarsplanering för samverkan i strid har förekommit under hela neutralitetsperioden efter andra världskriget, men då fanns det också en obestridlig militär förmåga som gjorde att man inte behövde prata så mycket om saken. Idag pratar man hela tiden – och ger stor publicitet åt övningar. Ett problem är emellertid att då landet under fredstid påstås bli kränkt, i luften eller under vattnet, så händer egentligen ingenting. Då kan utpekanden ske, men i övrigt råder sträng sekretess.
Som Sven-Åke Olofsson i sin krönika påpekar uppkommer ”obalanser” när de nationella försvarsmakterna ”saknar viktiga kapaciteter”, till exempel manskap men också tillräckligt med modern material för försvarsstrider. Inför en eventuell framtida omprioritering av USA:s utrikespolitik, kan man fråga sig hur mycket den ”atlantiska länken” är värd i praktiken – det vill säga vad de mångomtalade utfästelserna, ”säkerhetsgarantierna”, står för. Till detta ämne avser vi att återkomma på denna sajt.
Anders Björnsson
Läs mer:
http://www.sydsvenskan.se/opinion/gastskribenten/aven-natolander-har-forsummat-sina-forsvar/