Ban Ki-moon, FN:s förre generalsekreterare, skriver i sin nyligen utkomna bok Resolved. Uniting Nations in a Divided World att han under sin diplomatiska karriär inspirerats av vatten. Tydligen ville han sprida sina tankar om denna inspirationskälla till andra. Han skriver rart i boken:
“This teaching – that ‘the highest virtue is like water’ – is so important to me that I carefully drew a Chinese calligraphy of it for U.S. President Barack Obama for his birthday.”
Om födelsedagspresenten gjorde intryck på Obama framgår inte. Ett tack för gåvan fick väl Ban! Det kan dock noteras att Obama i sina memoarer A Promised Land som kom ut föra året nedlåtande refererar till Ban som en “nerdy kid who’s too nice to reject”.
Obama förekommer på flera ställen i Resolved. På ett ställe handlar det om Syrien, som gång på gång av den amerikanske presidenten varslades om hot om aggressionskrig, ofta kopplat till påståenden om användning av kemiska vapen. Detta avsnitt i boken som är upplysande förtjänar att återges.
Den 28 augusti 2013 tar FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon emot ett telefonsamtal från president Barack Obama:
”The call was just seventeen minutes long, and it was disturbing. ‘Let me be very direct,’ President Obama said after we exchanged a few pleasantries. ‘I would strongly urge you to get the UN team out of Syria.’
UN chemical weapons experts had just been deployed to Ghouta, and they were making good progress. The inspectors were to leave in two days, a Saturday. Nonetheless, the president insisted the team leave by Friday morning or even Thursday night. ‘If they remain in Syria, it risks becoming a problem for the personal safety of the UN team because Friday morning presses against some of our assessments in terms of what may happen on the ground,’ he told me. ‘After all, you are not going to designate who used the chemical weapons. We know who did it.’
‘With due respect’, I said, ‘I would really appreciate it if you could take some more patience. Of course, we were not mandated to say who did it, but at least we can confirm chemical weapons were used.’ I reminded President Obama of the possibility that withdrawing UN inspectors early would remind everyone of the 2003 U.S.-led war in Iraq, which had damaged US credibility and integrity. But President Obama pressed hard, rejecting my concerns about the political implications. ‘If you go ahead bombing, you will not have legitimacy,’ I persisted. ‘If you wait just a couple of days, we can give you at least a half of legitimacy.’
Urging me again to extract the team early, the president added: ‘I don`t expect you to agree publicly. Just pack and leave!’ He raised his voice as if he were ordering his own people.
With my voice calm but firm, I said, ‘Mr. President, with due respect, let’s keep in touch.’ My wife had listened to my side of the conversation and was very anxious about what was going on between her husband and the U.S. president. I did not order the team home. But I was not surprised that the Obama administration was considering military action, and I shared his concern about further destabilizing the civilian population.
I was expecting force any day now, but the attack never came.”
Så långt Ban, som nog har rätt i att de planerade bombattackerna mot Syrien framför allt uteblev på grund av det brittiska parlamentets motstånd mot ett deltagande i det tilltänka bombkriget och på grund av ifrågasättanden i den amerikanska kongressen.
Den ständigt leende fredspristagaren Obama framträder nog här i sin rätta dager. FN:s generalsekreterare behandlas närmast som en springsjas, som förväntas ta order. FN-stadgans våldsförbud är irrelevant för denne anhängare av den värsta sortens amerikanska ”exceptionalism”, som alltjämt återstår att isolera och göra politiskt omöjlig. Trots nederlagen för denna politik och de katastrofala och förödande följderna av den, tycks president Joe Biden inte ha dragit några förnuftiga slutsatser. Han hade knappt tillträtt förrän han beordrade nya bombningar av mål i Syrien.
Vad ska man säga om Ban Ki-moons agerande? Han blev klar över att USA var i färd att utan tillstymmelse till auktorisation från FN börja bomba en medlemsstat, Syrien. Han skulle självfallet ha fördömt detta och rapporterat saken till Säkerhetsrådets övriga medlemmar. Detta handlade ju om kärnan i internationell fred och säkerhet. Inget tyder på att han gjorde det. I stället började han under samtalet med Obama argumentera för hur ett sådant aggressionsbrott bättre kunde legitimeras. Sådana generalsekreterare kan vi vara utan! Men det var trots allt bra att han inte återkallade sina inspektörer.
FN-stadgan nämns bara på tre ställen i boken. På det första stället påstår Ban Ki-moon att han tror av hela sitt hjärta på stadgan och att han har nästan memorerat den. I så fall är det bara att beklaga att han inte alls tycks ha förstått dess kärna som är att förhindra krig. Övriga två ställen handlar om det katastrofala kriget mot Libyen, som Ban Ki-moon bidrog till att bana väg för och att få till stånd. Han tycks inte ens numera inse att han motiverade ett krig som stred mot FN-stadgan genom att bryta mot Säkerhetsrådets ytterst begränsade mandat för ett ingripande och att följderna blev fruktansvärda och bestående.
Referenser till internationell rätt saknas på det hela taget i Resolved.
Hur Ban Ki-moon kunde bli generalsekreterare är svårförståeligt. Han bok är fylld av ytligheter, allmänna lovord, meningslös ”name-dropping”, tacksägelser och gängse jargong i de interventionistiska kretsar han tillhörde och uppenbarligen fortfarande tillhör. Det är möjligt att han säger något vettigt om klimatfrågor, men jag kan inte bedöma det.
Hans mest graverande ”insats” var pläderingen för och försvaret av Västs bomb- och interventionskrig mot Libyen, där han lånade sig till mycket. På för sådana krigsinsatser typiskt sätt förbereddes även denna genom att med hejdlösa kampanjer slå mot den libyska statsledningen för att åstadkomma ”regime change”, något som uteslutande är en intern fråga för folket i Libyen att avgöra, och att gå förbi vad det egentligen handlade om, nämligen att slå sönder den libyska statens territoriella integritet och självbestämmande. Detta lyckades och det kommer att ta decennier att råda bot på anarkin och splittringen som fått ödesdigra följder även i omgivande stater. Det enda positiva man egentligen kan säga om saken är att Västs folkrättsstridiga intervention i Libyen lett till avståndstaganden från en överväldigande majoritet av världens stater. Krigsinsatserna har blivit en politisk belastning för Väst. Folkrätten har återställts. Misstänksamheten mot nya sådana krigsprojekt har skärpts.
I förre generalsekreteraren Kofi Annans spår var Ban Ki-moon en anhängare av och argumenterade starkt för ”skyldigheten att skydda”, som med det nya varumärket ”R2P” skulle säljas in och på nytt legitimera så kallade humanitära interventioner, vilka genom sin destruktivitet och olaglighet hade gjort sig omöjliga i stora delar av det internationella samfundet. Men R2P stötte på patrull. Projektet stävjades av en överväldigande majoritet av världens stater och rann ut i sanden. Ban tycks inte ens nu ha förstått att FN:s generalförsamling låste denna fråga 2005 när den slog fast att detta var ett spörsmål för ett enigt säkerhetsråd att avgöra och inget för enskilda stater att godtyckligt missbruka för egna intressen.
Några svenskar nämns kortfattat i boken (Jan Eliasson, Carl Bildt, Dag Hammarskjöld, Staffan de Mistura, Pierre Schori, Greta Thunberg och Margot Wallström).
Afghanistan förekommer inte i boken!
Ban Ki-moon var generalsekreterare från januari 2007 till december 2016.
Det var ett mycket svårt uppdrag. Men han borde inte ha tagit det eller fått det. Han var en undermålig generalsekreterare.
Den intresserade kan läsa här om en generalsekreterare av hög klass, nämligen Boutros Boutros-Ghali:
FN har brett och starkt stöd! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN