[…] Att spekulera vad som skulle ha hänt om Finland – och Sverige – hade ansökt om medlemskap i Nato redan för tjugo år sedan har kanske föga betydelse idag. Men eftersom den så kallade Nato-optionen skrevs om med varje regering och i sin mest vingklippta version betydde att frågan inte ens fick diskuteras kan man fråga sig om Finland, inklusive en stor del av de folkvalda, för att inte tala om den breda allmänheten, visste vad det var vi gick med i?
Detsamma gäller den journalistiska bevakningen. Plötsligt gällde bara Nato, också för journalister som tidigare huvudsakligen bevakat inrikes- ekonomi- eller sportnyheter. De svenska prisbelönta journalisterna Torbjörn Nilsson och Maggie Strömberg som skrivit boken Sveriges och Finlands väg in i Nato deltog nyligen i ett författarsamtal på Hanaholmen i Esbo.
Nilsson medgav att ingendera egentligen hade satt sig in i säkerhetspolitik före kriget i Ukraina 2022, bägge skrev om inrikespolitik. Det är bra att intresset vaknat och kunskapen stärks. Men perspektivet är tyvärr alltför ofta begränsat.
Eftersom medlemskapet blev aktuellt på grund av ett krig handlar det mest om rädsla, krig och vapen. Om medlemskapet hade föregåtts av en öppnare diskussion är det möjligt att i synnerhet Nato-Finland hade sett lite annorlunda ut idag.
Nu upprepas mönstret från 1995 när Finland gick med i EU. Beslutsamt går man in för att vara mönstereleven med den militära säkerhetens flagga i topp. Men det är vid förhandlingsbordet som fred sluts, inte på slagfältet. Mönsterelever är ofta lydiga – men nytänkandet kommer sällan från dem. Läs artikel