Europa – också de EU-länder som inte omfattas av Nato – förväntas satsa mera på sitt försvar. I bakgrunden ligger oron över att USA och Trumpadministrationen inte egentligen är intresserade av att komma till sina europeiska Natomedlemmars undsättning om de attackeras.
För dem som ytligt följer med säkerhetspolitik – det största flertalet, kan man anta – omvandlas Donald Trumps populistiska uttalanden och hans armbågande fram till främsta raden till USA:s Natopolitik. Att Trump lät bli att uttryckligen uttala sig om artikel fem i Natostadgan födde rubriker där ordet ”katastrof” förekom…
Det finns inga särskilda EU-trupper eller Natotrupper, allt plockas från nationella resurser. Det kan också vara skäl att minnas att EU i Lissabonfördraget inte lyckades ta in den starka försvarsklausul som fanns i Brysselfördraget från 1948, reviderat 1965, och som utgjorde försvarsfundamentet i den Västeuropeiska unionen (VEU):
”Om någon av parterna skulle bli föremål för en väpnad attack i Europa, kommer de övriga medlemmarna att i enlighet med artikel 51 i FN-stadgan att ge den drabbade medlemmen alla militär och annan hjälp för att avvärja attacken”.
De försvarsgarantier som finns i artikel 42.7 och artikel 222 i Lissabonstadgan är inte lika starka…
VEU var äldre än både Nato och EU, men hade samma transatlantiska ambition som Nato. Finland och Sverige var med som observatörer sedan 1995, i samband med att länderna blev medlemmar i EU. VEU hade en roll inom EU som minskades i samband med Amsterdamfördraget och som Lissabonfördraget tog kål på för gott. Läs artikel