”Sannerligen säger jag eder:
Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder,
det haven I gjort mot mig.” Matt. 25:40.
Det gällande säkerhetspolitiska omkvädet, som tillkom under riksdagsbehandlingen av den dåvarande försvarsberedningens betänkande, nämligen att Sverige ska komma grannar till hjälp i kritiska lägen, och förväntar sig motsvarande hjälp av sina grannar, var på sin tid aldrig genomlyst i den allmänna debatten. Det tillkom på en politisk höft, liksom de drastiska nedskärningarna i försvarsanslagen och värnpliktsarméns skrotande.
Allt detta kan ses som en förhastad paketlösning. Många av dagens Nato-förespråkare köpte paketet. Inget annat land i den kända historien har betett sig så. Man kan säga att det sammantaget blev ett säkerhetspolitiskt självmål. Men hur kan detta fortsätta att vara en styrande princip för dagens beslutsfattare? Paketet måste gå att snöra upp! Sverige kan inte för alltid vara bundet av en politisk modenyck vid en tidpunkt när det säkerhetspolitiska tänkandet i landet befann sig vid ett absolut lågvattenmärke.
Solidaritetsförklaringen (SF) är ytterst oklok därför att den gör oss beroende av vad de vi har förklarat oss solidariska med kan tänkas hitta på. En sak är att vi bör gå grannen till mötes om han råkar ut för en svår olycka; det är ett medmänskligt bud. Om han drabbas av en olycka som han själv har varit skuld till, bör man också visa barmhärtighet. Men om han har agerat i uppenbar strid mot våra egna intressen och vår säkerhet, så att han har satt också oss i fara, då måste vi handla så att den faran undanröjs.
Med SF kommer den i ett sådant fall att bestå.
Men vi kan inte hänga upp vår framtid på att andra är oförsiktiga!
Här är det mycket viktigt att hålla isär de två moralkategorier som Max Weber ställde upp, nämligen å ena sidan en som rör den enskildes fritt valda relationer med omvärlden, en sinnelags- eller vad Weber kallade Gesinnungsehtik, och å andra sidan en etik som i sista instans bygger på en eller annan form av våldsmonopol, och då har man bruk för en konsekvens- eller Verantwortungsethik. Sinnelagsetiken må vara rådande inom konst och vetenskap, men inte inom politiken. Den förra är en Bergspredikans moral, den senare en maktutövningens moral.
Den som utövar makt över andra, den som kräver respekt för sina beslut och åtgärder av personer som är beroende av hans handlande, har ingen rätt att kasta in människor i företag vars konsekvenser han inte kan överblicka. SF:s konsekvenser går inte att överblicka. Det enda man kan förmoda med någon grad av precision är att den riskerar att försätta oss – Sverige – i en mycket farofylld situation. Dragen till sin spets utgör den en in blanco-fullmakt. Och just därigenom är den fullkomligt ansvarslös!
2009 års beslutsfattare med sin paketlösning förde inget förnuftigt konsekvensresonemang. SF var en gest, en symbolpolitisk handling i ett läge där realpolitiken fick stryka på foten. Den ersattes av önsketänkande. Men vem kan föreställa sig att de tre baltiska Nato-staterna, som inte litar på att deras alliansbröder ska hinna infinna sig i tid vid ett anfall, ska kunna komma till vår undsättning om något allvarligt skulle hända oss? Vem ser framför sig en baltisk armada på Östersjöns vatten?
SF måste därför rullas tillbaka. Den är kanske ingenting annat än en dimridå, men denna dimridå förhindrar oss från att se och handla klart.