I juni i år publicerade Europeiska Unionens representant i utrikes frågor Federica Mogherini rapporten Shared Vision, Common Action –A Stronger europé. EU Global Strategy on foreign and security policy.
Rapporten är ett ambitiöst försök att ena ett allt mer söndrat EU men kom olyckligtvis strax före Brexit som dramatiskt ändrade hela den politiska scenen i Europa. Inte heller valet av Trump som president i USA fanns med i beräkningen.
Rapporten öppnar med erkännandet att ”Vår union är under hot. Vårt europeiska projekt som har gett fred som aldrig tidigare, välstånd och demokrati är ifrågasatt.”
Bakgrunden är förstås den växande euroskepticismen i länder som Österrike, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Grekland, Ungern, Italien, Holland, Polen och även Sverige. (För att inte tala om Storbritannien som röstade för att lämna unionen).
Kommissionen pläderar för en starkare, mer sammanhållen union: ”Vi måste enas mer tvärs över olika interna och externa policies.” Kommissionen noterar uppenbarligen hoten från alltmer nationalistiska strömningar och försäkrar att det inte finns någon motsättning mellan nationella och europeiska intressen.
Detta framstår dock mest som besvärjelser från Bryssel i en tid när EU upplever sin största kris hittills.
Rapporten täcker en rad områden inom utrikes- och säkerhetspolitiken.
Försvar
Behovet av en starkare samordning av det militära försvaret är ett av huvudbudskapen.
Samtidigt som rapporten slår fast vikten av att bibehålla den transatlantiska länken genom Nato och det nära partnerskapet med USA, finns formuleringar som andas insikt om att världen håller på att förändras: Nu är det inte läge för världspoliser (global policemen ) eller en ensam krigare (lone warrior). Förutom Nato vill kommissionen att EU knyter till sig andra partners och prövar nya samarbeten. EU:s utrikes- och säkerhetspolitik måste kunna hantera också supermakter, säger man.
EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik (CSDP) måste stärkas och skall kunna innebära egna aktioner såväl som samverkan med Nato. Särskilt precis är inte rapporten om konkreta insatser. Man talar om operationer tillsammans med EU:s gräns- och kustbevakningsstyrkor för att rädda liv, bekämpa brottslighet och slå sönder smugglarnätverk.
Kommissionen vill verka för samordning mellan staterna av vapenutveckling, rustningsplaner och vill påskynda ”strategisk konvergens mellan staterna” för att möta terrorism och cyberkrig.
Kommissionen erkänner att staterna själva bestämmer sitt nationella försvar: ”Staterna är suveräna i sina försvarsbeslut.” Men försvarssamarbete måste bli verklighet – ”defense cooperation must become the norm”. EU skall systematiskt uppmuntra koordinerade satsningar på förvarsmedel och sträva efter tillskapandet av en solid europeisk försvarsindustri.
Utrikespolitik och diplomati
EU måste uppträda mer enat tvärs över alla interna och externa skilda policies för staterna. Detta gäller särskilt områdena gemensam hållbar utveckling, terroristbekämpning och migration.
Utvidgning
Varje europeisk stat som respekterar och stöder unionens värderingar kan bli medlem, skriver kommissionen. Man försäkrar att EU:s policy gentemot kandidatländer fortsatt skall baseras på en ”klar, strikt och rättvis bedömningsprocess”. Man skall särskilt granska reformer, krav på reformer och ta hänsyn till uppfattningar hos medlemsstaterna och lokala civilsamhällen.
Den största tvistefrågan – Turkiets medlemskap – nämns inte, men två andra stater, Georgien och Tunisien lyfts fram som exempel på möjliga kandidater för associationsavtal.
Migration
Kommission trycker på nödvändigheten att komma åt grundorsakerna till migration och bekämpa gränsöverskridande brottslighet.
Den hyperkänsliga frågan om gemensam flyktingpolitik kringgås med skrivningar om att man skall arbeta för ett europeiskt ”asylsystem” som upprätthåller rätten att söka asyl säkert, ordnat och lagligt .
Ryssland
Det är en strategisk utmaning för EU att hantera relationen med Ryssland, skriver kommissonen. EU måste visa ett enat och konsistent uppträdande mot Ryssland. EU kommer inte att erkänna annekteringen av Krim eller acceptera destabiliseringen av östra Ukraina. Samtidigt säger man att Ryssland och EU är beroende av varandra, och man skall involvera Ryssland i samtal om meningsmotsättningar och samarbeta om och när bådas intressen sammanfaller.
USA och Kanada
EU skall fortsatt satsa på starka band över Atlanten och ett starkt partnerskap med USA och Kanada genom Nato.
EU kommer att fördjupa partnerskapet med Nato genom samordning av försvarsförmågan, samordnade övningar, bekämpandet av hybrid- och cyberhot samt förbättrad maritim säkerhet.
EU skall sträva efter transatlantiska frihandelsavtal, TTIP med USA och CETA med Kanada. TTIP uttrycker, skriver man, gemensamma värden och ”signalerar vår villighet att genomföra en ambitiös regelbaserad handelsagenda”. Detta skrevs alltså innan Trump valdes till president och har väl åtminstone för tillfället blivit en obsolet fråga.
Avslutande kommentar
Kommissionens rapport framstår som en tjänstemannaprodukt från Bryssel utan förankring hos medlemsstaternas regeringar.
Efter att rapporten publicerats har EU:s ministerråd hållit tre toppmöten där man haft fullt upp med Brexit och Trump och där kommissionens rapport inte har varit på dagordningen.
Gemensamt försvar har kommit upp inte genom kommissionen utan genom utspel från Tyskland och Frankrike. Detta har kommenterats av Sveriges statsminister Stefan Löfven i riksdagens EU-nämnd den 15 september:
”Vi har ju säkerhetshot också i EU och det finns konflikter utanför EU som påverkar oss. Då är det klart att om vi kan ha ett samarbete både civilt och militärt som ökar EU:s förmåga att hantera konflikter utanför så ska vi göra det”, säger Löfven och fortsätter:
”Det innebär inte någon EU-armé. Det är vi definitivt emot och det har vi sagt tydligt ifrån. Det innebär inte ett gemensamt försvar, utan ett samarbete som ökar säkerheten för medlemsstaternas medborgare däremot.”
EU fortsätter alltså som tidigare. Den verkliga makten ligger hos medlemsstaterna, även om kommissionen hela tiden försöker vidga överstatligheten. Under överblickbar tid står inte mer på dagordningen, då de krafter som vill minska Bryssels makt nu tycks ha övertaget. Som statsministern säger är det bara vi själva som förvarar Sverige och svensk alliansfrihet gäller fortsatt.