Det finns de som gycklar med den svenska alliansfriheten. De kallar den ”formell”. Sverige skulle alltså i grunden inte vara militärt alliansfritt. Det där gycklet påminner starkt om ett talessätt från en gången tid. Det hette att Sverige var en ”formell borgerlig demokrati”, det vill säga ingen reell demokrati. Naturligtvis kan demokratier se ut på olika sätt enligt sina konstitutioner och vara omgärdade av faktiska begränsningar, men man vet ändå om en stat bör betecknas som demokratisk eller ej. Formerna är för övrigt aldrig oväsentliga; lagar är till för att följas. På samma sätt är det med alliansfriheten. Den existerar – eller så existerar den inte.
Den svenska alliansfriheten – internationellt kallar man allmänt Sverige för en neutral nation – är inte densamma som den finska eller den schweiziska eller den österrikiska (och så är det ju inte heller med våra respektive demokratier och statsformer – endast Sverige är till exempel ett kungadöme). Den har stöd i folkopinionen och i den historiska erfarenheten. När den svenska staten lierat sig med större makter, har det gått oss illa. Vi har kunnat erövra – eller förlorat – territorium, men befolkningarna har alltid drabbats av umbäranden. Inför flertalet krigsföretag har Sverige inte varit hotat. Då och då har vi uppträtt som lydstat.
Att hålla på formerna kan ha en bokstavligen livsavgörande betydelse. Det svenska riket var under många hundra år ett feodalt samhälle. Där fanns ett litet skikt av trälar, en rest från ättesamhället, och bönderna var tributskyldiga till kronan, kyrkan och adelsherrar. Men i vårt land fanns ingen livegenskap (som i Danmark, med ”fornedskabet” och ”stavnsbaandet”), och detta var ingen formalitet. Bönderna – det fjärde ståndet – var uteslutna från rikets styrelse, men de var representerade i riksdagen från det att en sådan uppstod. De kunde i laga ordning träta med kung och regering (rådet). De deltog i domsutövning, genom den lokala nämnden. Frälsets bönder var på olika sätt diskriminerade i dessa hänseenden men ingalunda rättslösa.
Formaliteter betyder. Det är därför vi har motsatt oss ”värdlandsavtal” och andra ramöverenskommelser som visserligen är beroende av framtida egna politiska avgöranden men skulle kunna utnyttjas i syfte att snärja oss i en ödessituation. Men vi har samtidigt påpekat att sådana ramöverenskommelser eller utfärdade solidaritetsförklaringar till andra stater och ingångna internationella avtal med solidaritetsklausuler inte upphäver vår handlingsfrihet i ett kritiskt läge. Politiken är inte låst, det demokratiska beslutsfattandet inte kringskuret eller avhänt medborgarna. Det ankommer på statsmakterna att se till att vår alliansfria ställning blir respekterad i omvärlden, och där har vi pekat på ofullkomligheter i den förda politiken. Avsteg från linjen (för att inte bli överkörda) får inte bli snedsteg (som kan tolkas som inbjudningar).
Svensk alliansfrihet har en reell kärna och ett reellt skal. Dess trovärdighet måste underbyggas med militär styrka – så länge omvärlden är välrustad – och ett nät av andra försvarsanordningar. Den innebär inte att vi isolerar oss. Tvärtom förutsätter den att vi blir duktiga på det goda samarbetets konst, att vi talar på ett språk som gör oss förstådda överallt. Att det finns de i vårt land som motsätter sig denna modell är inte konstigare än att det finns de som misstror vår demokrati (det räcker med att surfa på nätet någon halvtimme för att konstatera det senare). I bägge fallen fordras att en diskussionens och övertygelsens makt kan göra sig gällande.