Statsminister Magdalena Andersson tillbakavisade vid regeringens pressträff om kriget i Ukraina för ett par veckor sedan kraven på Nato-medlemskap med att det i rådande läge skulle skapa osäkerhet och försämra vår säkerhetspolitiska situation:
”I ett sådant här läge är det viktigt att Sveriges sedan lång tid tillbaka etablerade säkerhetspolitiska linje ligger fast. Att vi är förutsägbara och tydliga med vår säkerhetspolitiska linje. Detta är inte ett tillfälle för någon form av wobblighet [ryckighet].”
Liknande ståndpunkter har nu förts fram av tidigare statsministrar. Göran Persson säger: ”Vi har tjänat på att ha stått utanför.” Och Stefan Löfven framhåller: ”För egen del har jag inte blivit överbevisad om att vi plötsligt skulle få en säkrare situation om vi lägger Natogränsen alldeles intill Ryssland i hela Europa.”
Dessa kortfattade och pregnanta uttalanden speglar på ett bra sätt själva grunden för vår alliansfrihet.
Sveriges oberoende ställning mellan stormaktsblock har skapat en säkerhets- och utrikespolitik som syftar till att minska spänningarna i vårt närområde och ytterst till att hålla oss utanför krig.
Valet av bevarad alliansfrihet framför Nato-medlemskap avgjordes utifrån övertygelsen om att vår säkerhet hänger på att vi kan utgöra en buffert mellan stormakterna. Det var en hållning som accepterades av båda blocken under hela det kalla kriget. I förening med ett starkt nationellt försvar skulle Sveriges territorium i det längsta undgå att bli en tummelplats för stormakterna.
Ingendera sidan kunde räkna med att vi skulle upplåta vårt territorium för främmande makters styrkor som kunde hota den andra stormakten genom angrepp härifrån.
Valet av alliansfrihet var således en nykter analys av vad som bäst tjänade landet och var fritt från ideologier och preferenser för den ena eller andra stormakten. Det låg fast utan hastiga omkastningar. Valet att fungera som en buffert var vårt eget. Det var resultatet av att vi vägrade att ingå i en stormakts intressesfär; det villkorades inte heller av någon stormakt.
Däri ligger mycket av alliansfrihetens styrka och det förklarar att vår linje har kunnat vinna omvärldens respekt.
Dessa förutsättningar har inte på något avgörande sätt förändrats av Rysslands angrepp på Ukraina.
Vårt geografiska läge är detsamma, och som en småstat kan vi inte utforma säkerhetspolitiken utifrån försäkringar och ”garantier” från vissa stormakter och deras förbundna.
Med ett Nato-medlemskap skulle den säkerhetspolitiken och vårt geostrategiska läge kastas över ända.
Vi skulle bli nära nog frontstat mot grannen Ryssland och medlemmar i en allians som har utpekat Ryssland som sin fiende. Ryssland å sin sida ser Nato som sin fiende. Men vi skall inte vara någons fiende.
Något utrymme för oss att vara en buffert för att minska spänningarna i vårt närområde skulle inte längre finnas.
Den ”garanti” som ges av Nato att komma sina medlemmar till hjälp är ingen garanti och är inte förenad med någon som helst automatik.
Ytterst är den beroende av politiska beslut, främst i USA. I en kris eller en krigssituation blir det i alla händelser vi själva som med vårt nationella försvar måste avvärja ett militärt angrepp. Om Nato i ett sådant läge skulle kunna enas om att lämna militär hjälp, har vi ingen som helst aning om när och i vilken omfattning den skulle komma fram.
Vad som däremot skulle bli följden av ett medlemskap är att vi riskerar att bli förstahandsmål redan vid början av en kris eller ett krig, om Ryssland vill förekomma angrepp mot sig från Nato-styrkor på vårt territorium.
Vi kommer dessutom vid ett medlemskap att hamna under starkt tryck att gå med i Nato-operationer i andra länder, vare sig det ligger i vårt nationella intresse eller ej att delta. Våra styrkor, JAS-plan, ubåtar eller marktrupper, som då sätts in kommer att ställas under en amerikansk befälhavare och de militära operationerna kommer att genomföras utifrån Natos strategi och målsättningar som Sverige har mycket små möjligheter att påverka.
Alliansfriheten bygger på ett starkt nationellt försvar. Viktigt nu är att Sveriges försvar kraftigt byggs ut med målsättningen att försvarsutgifterna ska utgöra minst två procent av BNP, med satsning på utbyggd värnplikt och ett totalförsvar som blir det folkförsvar som regeringen önskar.
Den allmänna – obligatoriska – värnplikten bör återinföras som en grundsten i forsterlandsförsvaret.
Sverige har som alliansfritt land bevarat sin självbestämmanderätt över lång tid. Vi kan som tidigare välja att i varje givet läge handla utifrån vad som bäst gagnar den nationella säkerheten. Det är vi själva som avgör detta, och vi har inga vare sig självpåtagna eller av andra makter stipulerade restriktioner eller pretentioner rörande vår politik.
Detta är livsviktigt att hålla fast vid för en småstat som måste navigera i osäkra och snabbt föränderliga lägen.