Generalmajor Karlis Neretnieks diskuterar på KKrVA:s blogg hur Sverige bäst kan tjäna Nato när det gäller försvar av de baltiska staterna i samband med en kris eller ett krig i vårt närområde. Han avslutar med att Sverige måste gå med i Nato så att vi kan få full insyn i Natos planering för att förbereda oss på att militärt stödja de baltiska staterna.
Neretnieks utsagor kommenterades på denna sajt den 12 november av Lars-Gunnar Liljestrand. Dennes omdöme sammanfattas in rubriken ”En bisarr krigsförespråkare” och i meningen: ”Sällan har väl någon i sen tid så öppet pläderat för krig som Neretnieks.” Detta omdöme utgör enligt min mening en väl underbyggd varning. Neretnieks utsagor måste granskas och bemötas av dels 1) säkerhetspolitiska, dels 2) försvarspolitiska skäl.
- Neretnieks har sedan lång tid tillbaka varit djupt engagerad i de baltiska staternas självständighet och frihet. Det är ett ur humanitär synvinkel högst respektabelt engagemang. Men i säkerhetspolitiken är de rådande styrkeförhållandena avgörande, inte humanitära känslor. Jag vill gärna tro att Neretnieks har goda avsikter och att hans humanitära engagemang misslett honom. Det har framgått även i andra sammanhang.
Neretnieks är redaktör för boken Nato för och emot (Stockholm: KKrVA 2014). Där låter han (s. 116) överste Bo Hugemark utveckla fördelarna med att svensk marktrupp (mekaniserade enheter och artilleri) insätts i Baltikum.
Det är en orealistisk tanke även i det fall att Sverige skulle gå in i Nato med en försvarsmakt, som inte på ett drastiskt sätt omorganiserats i enlighet med försvarsbeslutet 2010.
När Neretnieks framför en bedömning – som han gjort i sin blogg – som vore han stabsofficer i en Nato-stab är han ute på långt farligare vägar. Den fundamentala uppgiften för svensk säkerhetspolitik är att främja svenska intressen, inte Natos. Neretnieks bryter på ett flagrant sätt mot denna fundamentala uppgift.
- Neretnieks förslag om att gå in i Nato är förödande för den svenska försvarsmaktens framtida organisation, rekrytering och ekonomi. Den försvarsmakt som vilar på försvarsbeslutet 2010 behåller sin struktur. Den i nuvarande militärpolitiska läget betydelsefulla territoriella försvaret kommer fortfarande att saknas. Det rekryteringssystem, grundat på frivillighet, som infördes år 2010 och som inte fungerat, kan inte ersättas därför att Natos beredskapskrav ställer hinder i vägen. Den ekonomiska avvägningen mellan försvarsmaktens olika funktioner innebär en markant prioritering av funktioner som är beroende av högteknologiska vapensystem (ubåtar, flygplan). Detta ökar inte försvarsförmågan men väl försvarsindustrins vinster.
Karlis Neretnieks har haft stor framgång som opinionsbildare. En mycket stor del av hans officers- och akademikolleger tycks dela hans positiva syn på Nato-medlemskap. På Svenska Dagbladets ledarsida (14/11) hyllas Neretnieks för dennes moraliska argumentering för omedelbar ansökan om medlemskap i Nato.
Dessa Neretnieks framgångar är mycket oroande därför att hans argument är ensidiga. De saknar en analys av de styrkeförhållanden som råder och de är präglade av känslomässigt tyckande.
Det är därför av allmänt intresse att Neretnieks redogör för sina svar på några i sammanhanget väsentliga frågor:
o Vad är viktigast för Sverige: en säkerhetspolitisk linje som utgår från Sveriges behov och Sveriges territoriella integritet eller en linje som utgår från att Sverige skall verka som militärt stöd till de baltiska staterna?
o Det torde vara allmänt erkänt att Sveriges säkerhetspolitiska läge gynnas om Norden är ett lågspänningsområde. Det ligger därför i Sveriges intresse att bidra till att det nu rådande spänningsläget sänks. Vilka svenska åtgärder främjar detta bäst?
o Vilka motiv finns för respektive mot att FB 10 ersätts med ett nytt FB, grundat på en startegisk analys av krav på och resurser för försvar?
o Vilka motiv finns för och emot att återinföra värnpliktsutbildning och -tjänstgöring?
Anmärkning. – Författaren är generallöjtnant och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.