Böcker om Nato

Det har kommit ut ett antal böcker om Nato på svenska. Flera av dessa är av ringa eller intet värde för den som vill lära sig något om Nato utöver ständigt återkommande jargong, upprepade schabloner och gängse ytlighet.

1. Sverige & Nato, Hans Lindblad, Ekerlids 2023.

Folkpartisten (numera liberalen) Hans Lindblads bok håller låg nivå. Lindblad tillför knappast någon värdefull information eller kunskap om Nato. Boken är däremot full av godtyckliga historieskrivningar, påståenden och personomdömen. Den som är intresserad av vinklade ideologiska föreställningar av det slag som Lindblad torgför, kan kanske ha glädje av boken. För den som vill lära sig mer om Nato saknar den i stort sett värde. Men jag får medge att det åtminstone för stunden var rätt förnöjsamt att läsa om när Lindblad inte utan fog hamrar mot bland andra Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg samt Göran Persson som det en gång så starka svenska försvarets ödeläggare. Dåvarande statsrådet och Liberalernas ledare Jan Björklund, som deltog i beslutet att avveckla värnplikten, förskonas naturligtvis. Folkpartiledaren Sven Wedén blir i boken något av en hjälte.

2. Nato Historien om en försvarsallians i förändring, Ann-Sofie Dahl, Historiska Media 2019.

Docenten Ann-Sofie Dahls bok handlar om Nato. Men hennes ”värdegrund” och perspektiv ligger så nära den dominerande grundsynen hos etablissemangen i USA och Nato att det blir en propagandaskrift av det hela. Hon belyser knappast alls de frågeställningar om suveränitet och utrymme för eget nationellt försvar, som en småstat som Sverige på sin tilltänkta väg in i Nato har all anledning att kritiskt överväga och pröva. Den danska följsamheten gentemot USA blir hos Dahl föredömet. För folkrätten har hon föga intresse.

3. Dö för Nato? Stefan Lindgren, Oktoberförlaget 2022.

Dahls ovannämnda bok påminner delvis om Stefan Lindgrens bok Dö för Nato? Hos Lindgren är dock ”värdegrunden” omvänd med en grundsyn, som ligger nära den ryska ledningens. Den folkrättsliga analysen till stöd för Rysslands aggressionskrig är helt ohållbar. Inte heller är boken till någon hjälp för den som är inriktad på att försvara svensk självbestämmanderätt och ett eget nationellt försvar. Boken mynnar ut i hjälplös förvirring. Boken har anmälts här på sajten: Dö för Nato – BEVARA ALLIANSFRIHETEN.

4. Nato – en allians i tiden, Ulla Gudmundson, Bookstrap Publishing 2022.

Den pensionerade ambassadören Ulla Gudmundsons bok är seriös, men av tämligen blekt intresse för den som fäster avgörande vikt vid att vidmakthålla svensk suveränitet och eget nationellt försvar i en Natokontext. Jag läser men förbigår tämligen snabbt hennes historiska bakgrundskapitel. Jag är inte så intresserad av allmänt tecknade bakgrunder och ideologier utan fäster större vikt vid det faktiska skeendet och hur det påverkar nuet.

Gudmundsons avsnitt om förhandlingarna om artikel 5 i Natofördraget, den så kallade musketörparagrafen, som är en politisk deklaration utan bindande verkan, saknar inte intresse, även om hon missar att nämna det kompletterande, uttryckliga undantaget i artikel 11 i stadgan, som förbehåller frågan om gemensamma insatser till eget nationellt avgörande. Likaså kan man läsa avsnitten om förhandlingarna med Danmark och Norge om anslutning till Nato med behållning. Ett problem med boken är dock att den ibland ägnar rätt mycket tid åt olika doktriner, inriktningsbeslut och rapporter, utan att klargöra hur de faktiskt materialiserade sig.

Gudmundson tydliggör inte att Natos bombkrig mot Serbien var folkrättsstridigt. Tvärtom påstår hon att händelserna i Bosnien drev fram en ny folkrättslig doktrin, ”ansvaret att skydda” eller på engelska ”responsibility to protect”, som enligt Gudmundson var ”idémässigt grundad i den kristna tesen om rättfärdiga kriget (Just war).” Men bombkriget mot Serbien var inte rättfärdigat. Det var definitivt olagligt. Hennes tal om ny doktrin är okunnigt, vilket FN:s generalförsamling slagit fast. Liksom tidigare är sådana omständigheter en fråga för Säkerhetsrådet och ingen annan att avgöra och hantera. Jag betvivlar inte att man, som Gudmundson påpekar, från amerikansk sida i förhandlingarna om ett nytt strategiskt koncept för alliansen skulle komma att vilja gå mycket långt när det gäller att ge Nato möjlighet att agera utan FN-mandat i en konflikt. Detta är säkerligen riktigt, men dokumenteras inte av Gudmundson. Men Nato agerade de facto utan täckande FN-mandat i kriget mot Libyen, då man riktade in sig på ”regime change” utan laglig grund. Att bombkriget mot Serbien var ”ett plågsamt beslut, som tog flera månader att värka fram” och togs först ”när alla förhandlingsmöjligheter tycktes utdömda” är en upprepning av västs krigsretorik. Att USA och Europa under det olagliga bombkriget tvistade om omfattningen av och urvalet av målen för attackerna är utförligt belagt sedan tidigare.

Gudmundson skriver en hel del om Natos expansion utan att tillföra särskilt mycket eget. Det framgår att hon läst Sarotte: Inte en tum till! – BEVARA ALLIANSFRIHETEN.

När det gäller Ukraina, ”smärtpunkten framför andra för Ryssland”, med en ”existentiell dimension”, noterar Gudmundson att Nato 1997 ingick en särskild ”charter” med landet med en särskild ”Nato-Ukraina-kommission”. Landet deltog i Natos PfP-samarbete. Ukraina ansökte 2008 om MAP-status, som i förlängningen skulle leda till medlemskap. Vid toppmötet i Bukarest angavs i slutdeklarationen att landet ”will be” medlem i alliansen. Tydligen fattades dock på grund av framför allt tyskt och franskt motstånd inget beslut om att inleda processen för medlemskap. Kiev lade sin ansökan på is, men aktiverade den på nytt 2014 efter annekteringen av Krim. Målet om medlemskap skrevs in i den ukrainska konstitutionen 2019. Natos löfte upprepades 2021. Ukraina nämns inte i kommunikén från toppmötet i Madrid 2022, men Stoltenberg har berört saken på senare tid och talat om att Ukraina på sikt ska bli medlem.

Enligt Gudmundson har Nato under kriget i Ukraina avhållit sig från handlingar som ”folkrättsligt” skulle innebära ett inträde i kriget på Ukrainas sida. Detta är en oklar formulering. Nato (eller snarare dess medlemmar) iakttar inte neutralitetsrättens regler. Men de har enligt folkrätten rätt att bidra till Ukrainas kollektiva självförsvar.

Gudmundson skriver en hel del om krigen i Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen och redovisar i viss mån de motsättningar som förelegat inom Nato. Folkrätten finns med men tar ingen stor plats i framställningen. Avsnittet om kriget i Ukraina ger inte särskilt mycket. Desamma gäller skrivningarna om Finlands och Sveriges väg mot medlemskap i Nato.

Gudmundson ställer i ett avslutande avsnitt frågan vilka förändringar ett medlemskap kommer att innebära för Sverige och Finland som medlemmar i Nato. En punkt som hon tar upp är att länderna då kommer att omfattas av ”den formella försvarsgarantin” i artikel 5. Detta blir först förbryllande i och med att hon tidigare i boken visat att det inte föreligger någon sådan bindande garanti. Men hon övergår samtidigt snabbt till att tala om ”en principiell skyldighet” och att förhoppningen är att den artikeln ska ”tjäna som avskräckning från angrepp”. Och sedan bekräftar hon hur det faktiskt ligger till:

”Försvarsgarantin innebär ingen fullständig trygghet. Den faller inte automatiskt ut, aktivering av den kräver ett politiskt beslut i varje medlemslands huvudstad.”

Så är det. Den innebär alltså ingen trygghet alls. En medlemsstat är på gott och ont utlämnad till enskilda politiska avgöranden i Washington, Budapest, Ankara, Rom, Berlin med flera huvudstäder, där besluten kommer att fattas baserat på vad som ligger i det egna landets intresse. Det är helt enkelt inkorrekt att tala om en ”försvarsgaranti”.

Gudmundson framhåller för sin del betydelsen av att sitta med vid ”alliansbordet” när det gäller beslut om ”när, hur och i vilken omfattning militär hjälp eller förberedelser för sådan hjälp enligt artikel 5 ska lämnas”. Detta är inte en riktig beskrivning. För det första handlar det till att börja med om frågan huruvida något ska göras överhuvudtaget, det vill säga om det råder konsensus bland samtliga medlemsstater att artikel 5 alls är tillämplig. Om detta skulle konstateras vara fallet, efter en konsensusprocess, så avgör därefter varje medlem nationellt vad den vill bidra med. Det är inte ett beslut som tas av Nato. Som Gudmundson riktigt skriver på ett annat ställe i boken om artikel 5:

”Men läser man slutversionen noga ser man att någon automatik inte finns vare sig när det gäller om alliansen ska reagera på ett väpnat angrepp mot en medlem, eller beträffande vilka medel som ska användas. Bägge kräver ett politiskt beslut i varje huvudstad.” Men artikel 5 uppfattades då den slutgiltigt formulerades ”som ett kraftfullt amerikanskt moraliskt stöd till Europa”. Det är där man vid dagens slut hamnar. Ingen bundenhet utan en fråga om hur man i ett framtida scenario bedömer att USA som Natos dominerande kraft väljer att prioritera mellan olika strategiska mål med eget val av varthän i geografin de militära resurserna bör optimalt koncentreras (Arktis, Kina, Ryssland och så vidare).

Som Gudmundson nämner kan Sverige och Finland, liksom andra medlemsstater, ”komma att ställas inför svåra avgöranden när det gäller politiska beslut om att aktivera garantin. Likaledes kommer bägge länderna att ställas inför beslut om vilken [sic] slags stöd är motiverat att ge en allianskollega, också med hänsyn till vad som bäst gagnar det egna försvaret. Natos försvarsplanering, stationering av förband och militära installationer kommer att vara en grund, men det politiska beslutet – och ansvaret – förblir regeringarnas.” Man får vid ett medlemskap hoppas på att det sistnämna inte bara gäller formellt utan att den egna regeringen med stöd av en inhemsk försvarsvänlig opinion tillser att den inte genom bindningar, anpassningar och prioriteringar låser det reella utrymmet för eget självbestämmande och nationellt försvar.

Gudmundson lyfter fram som en stor fördel att vid ett medlemskap kan försvarsplaneringen ske med utgångspunkt i Norden som en enhet. Hur det blir med det och på vilka premisser det kan ske återstår emellertid att se. Det kommer bland annat att påverkas av USA:s inverkan på förhållandena i Norden, som för Norges del redan gått mycket långt och där Sverige, Danmark och Finland i norsk efterföljd inlett förhandlingar med USA om ett mycket långgående ”Defence Cooperation Agreement” enligt den norska modellen.

Boken är värd att läsa. Den tillför viss information och påminner om en del bakgrundsfakta. En annan sak är att man inte sällan gör andra egna bedömningar och saknar väsentliga aspekter i framställningen.

I slutet av boken säger Gudmundson att vi i och med valet att ansöka om medlemskap lämnar utopismen bakom oss till förmån för en ”realistisk anpassning av svensk säkerhets-, försvars- och utrikespolitik”. Om detta hennes slutord nöjer jag mig med att konstatera att det var just ”utopister” som bidrog till att förstöra en grundval för den svenska alliansfriheten genom att underminera det svenska nationella försvarets styrka och sedan aktivistiskt verkade för ett medlemskap i Nato. För en realist, som inte vill chansa på säkerhetspolitiska experiment, kvarstår uppgiften att bygga ett folkförsvar baserat på allmän värnplikt. Det gäller oavsett medlemskap eller ej.

5. Vägen till Nato, René Nyberg och Nils Torvalds, Förlaget 2023.

René Nyberg är pensionerad ambassadör och Nils Torvalds europarlamentariker för Svenska Folkpartiet. Torvalds var en gång i tiden medlem av FKP, Finlands Kommunistiska Parti, och skickades då för lämplig skolning till Ryssland. Det bet inte i längden på finlandssvensken. Åt vilket håll Nyberg lutat och lutar förblir något diffust. De gamla ambassadörstakterna sitter väl i.

Dessa två brevväxlar under åren 2022 och 2023 och utbyter åsikter, tecknar historiska bakgrunder och fäller omdömen om både det ena och det andra avseende den egna bakgrunden och erfarenheten, synen på Ryssland, perspektivet på kriget i Ukraina och Finlands ”Zeitenwende” i riktning mot medlemskap i Nato. Ett och annat av intresse noteras onekligen, men föga av betydelse för den situation som Sverige och Finland befinner sig i för närvarande, då länderna strävar efter medlemskap i Nato och har att klara ut sina framtida strategiska roller i alliansen vid ett medlemskap och sina förhållanden till den dominerade makten USA. Ett och annat antecknas historiskt om de finska stegen i den riktningen. Det finns en tydlig kvarstående position hos Nyberg för den nationella finska försvarslinjen: ”Ukraina har validerat den finska doktrinen om territorialförsvar på ett dramatiskt sätt.”

Torvalds blir plötsligt under brevväxlingen kritisk mot Nyberg: han är för ”officiös”, sysslar med ”name dropping” och går ”som katten kring den heta gröten”. Bränner det till här? Nyberg tillhör enligt Torvalds ”entouraget av tjänstemän, lobbare och opinionsskapare. Därför är det egentligen inte intressant att läsa vad du har varit med om i alla officiella och officiösa sammanhang.” Det ligger en hel del i detta, men leder det till något? Torvalds kritik tycks gå ut på att Nybergs rapportering hem från centrala utkiksposter som Moskva, Bryssel och Berlin varit bristfällig och inte tydliggjort bland annat den negativa ryska utvecklingen, det skadliga tyska beroendet av rysk gas och nödvändigheten av att bana väg för ett finskt medlemskap i Nato. Torvalds anser att Nyberg för debattens skull borde påvisa när han för första gången ”flaggade för ett NATO-medlemskap.” ”Nicke”, som är Torvalds smeknamn i boken, är helt enkelt fräck och tycks inte förstå hur man ska umgås om man vill ha en chans att tillhöra etablissemanget!

Torvalds skriver apropå att röster höjts för att normalisera förhållandet till Ryssland att en sådan sak måste vara ”en del av en större fredlig lösning och att hitta en acceptabel balans i den frågan kommer att vara svårt”. Han menar att alla ”steg på vägen till en normalisering måste avvägas i förhållande till vad Ryssland klarar av att gå med på”. Men i normaliseringen ingår ett ”element av att erkänna krigsförbrytelserna”. Ett annat element vore, anser han, återupptagna energileveranser från Ryssland till Tyskland (Torvalds talar om Tysklands ”Energielebensraum” som ”tysk kolonialism för det här århundradet”). Längre än så utvecklar han inte frågan om ”normalisering”. Och Nyberg som varit med förr duckar för spörsmålet.

Nyberg inleder sitt svar till Torvalds distanserande och något tillrättavisande. Om sin rapportering som ambassadör anmärker han att den är hemligstämplad i 25 år. När han officiellt blev hängiven ett medlemskap i Nato förbigår han. Han övergår sedan på nytt till den redan av så många andra med skilda värderingar genompenetrerade frågeställningen om vad som gick på tok i Ryssland och hur Putin handlade, tänkte och kände. Nybergs funderingar härom är väl inte utan intresse, men man har läst det mesta förr. Natos expansion berör han knappast. Inte heller svarar han direkt på Torvalds ”fräcka” framstötar.

Torvalds återkommer i nästa vända med svepande historiska betraktelser som man snabbt tar sig förbi. Han nämner dock Orlando Figes bok The Story of Russia och kritiserar författarens tes ”att väst inte gav Ryssland den säkerhetspolitiska trygghet stormakten behövde eller förtjänade”. Torvalds citerar Figes:

”NATO och EU missade en möjlighet att göra slut på den historiska cykeln. I stället för att försöka dra in Ryssland i ett nytt säkerhetssystem för Europa, isolerade NATO landet.”

Torvalds gillar inte detta omdöme. Ryssland har inte drivits in i ”en säkerhetspolitisk återvändsgränd”. Figes har alltså, enligt Torvalds, noll förståelse för att NATO vidmakthållit de öppna dörrarnas politik och därmed tillåtit att europeiska stater har ”rätt” att själva välja sina säkerhetspolitiska lösningar.

Torvalds är väl ingen stor tänkare. Spörsmålet han berör utspelar sig på flera plan. Vad som är bäst för den enskilda staten, som bara ser till sina helt egna intressen? Vad som är bäst för alliansen, blir beroende av, vill man tro, politiskt känsliga bedömningar som handlar om stabilitet och avspänning respektive konfrontation? En enskild stat har naturligtvis ingen ”rätt” att bli medlem av alliansen. Ukraina ville och vill det, men har inte blivit det. Det handlar om politiska avgöranden, där saker och ting måste ses i ett större perspektiv, som handlar antingen om stabilitet och förtroendeskapande åtgärder eller om konfrontation och spänningsskapande åtgärder. Principen att varje stat själv avgör sitt säkerhetspolitiska val är självfallet riktig och ska försvaras, men det är en annan sak om detta val sett ur ett vidare perspektiv av fred, avspänning och stabilitet ska godtas av andra stater som påverkas. Ukrainas val godtas inte för närvarande av dessa skäl. Det är klokt, om än för vissa principiellt störande. Det handlar emellertid om realiteterna, som det alltid är farligt att avlägsna sig för långt ifrån. Att Ukraina gör allt ideologiskt, praktiskt och känslomässigt för att involvera väst allt djupare i kriget, är förståeligt och ligger med ukrainsk utgångspunkt helt i landets eget intresse. Men övergripande, strategiskt sett, får inte detta krig tillåtas passera alla gränser, där det ena kuggar i det andra och vi alltmer närmar oss ”the point of no return”. Krafter som verkar för vapenstillestånd och fredsförhandlingar måste göra sig hörda och dämpa den hittills dominerade inriktningen på fortsatt och eskalerande krig. Stormakterna spelar ett oerhört högt spel som bara allt för lätt kan hamna utom kontroll.

När Nyberg återkommer med ett svar blir det rätt allmänt och innehållslöst. Han går tämligen ytligt runt frågor av större vikt.

Båda framhåller genomgående beroendet av USA:s dominerande styrka i Europa.

Boken ger inte mycket för den som är inriktad på att hävda det egna landets självbestämmande och nationella försvar vid ett medlemskap i Nato. Men det är ändå inte ointressant att följa diskussionen mellan en uppstickare som Torvalds och en passande etablissemangets man som Nyberg.

En fråga som berörs är vilka krafter som faktiskt drev Finland mot medlemskap. Enligt Torvalds var det styrkan i opinionen hos det finska folket, varefter det eftersläpande etablissemanget hängde på. Den bilden är jag inte övertygad om är riktig. Den potentialen fanns naturligtvis där efter krigen med Ryssland, svårsmälta fredsavtal samt mer eller mindre krävande lyhördhet och förödmjukande anpassning under VSB-perioden. Men politiska ledare som president Sauli Niinistö, som i grunden varit för ett Natomedlemskap sedan länge, har nog inte varit eftersläntrare utan taktiskt manövrerat i den riktningen länge. Nåväl, det är en intern finsk fråga att reda ut.