Tanken med boken Är Sverige säkert nu? (redaktör Linus Hagström, Carlssons 2024) verkar ha varit att ett antal akademiska forskare äntligen skulle få komma till tals när det gäller Sveriges säkerhetspolitik mot bakgrund av Nato-medlemskapet och DCA-avtalet med USA.
Efter att ha läst boken är det min uppfattning att boken inte har så mycket att bidra med. Ett undantag är Tomas Jonters och Emma Rosengrens artikel om Sverige, Nato och kärnvapen, som är en informativ text som ger historik och en genomgång av läget nu. Ett annat undantag är Frida Strannes intressanta artikel Sverige, USA och riskerna med en osjälvständig säkerhetspolitik, som behandlar USA:s interventionism, samordningen av den svenska säkerhetspolitiken med den amerikanska samt ”begreppet” den regelbaserade internationella världsordningen. Även Tua Sandmans artikel om Våldet som försvann är läsvärd, liksom Linus Hagströms Slutord.
I en aktuell bok om svensk säkerhetspolitik med bidrag av forskare hade jag förväntat mig en redovisning av konkreta undersökningsresultat och fördjupad analys som belyser vad framför allt medlemskapet i Nato respektive DCA-avtalet med USA kan medföra för svensk del. Det uteblir på det hela taget (utom i de redan nämnda artiklarna).
Det finns en del funderingar och spekulationer i boken om varför Sverige gick med i Nato och dessutom tecknade DCA-avtalet. Det kan man läsa om. Men nu är vi med och är avtalspart. Det är det Sveriges säkerhetspolitik har att förhålla sig till i ett läge där vi står under hårt tryck i en omgivning som i hög grad formas av stormakters agendor. DCA-avtalet som utgör en verkligt riktgivande omläggning av svensk ”grand strategy” och riskerar att medföra de mest långtgående förändringarna i svensk säkerhetspolitik över huvud taget nämns knappt i boken. Det är att gå vilse.
Vad som erbjuds är alltför ofta akademiskt och ideologiskt präglade texter vid sidan av dagens kärnfrågor. Dessa texter tar gärna med någon hänvisning till en utländsk forskare som inte ger något. Det talas ständigt om vikten av begreppsbestämningar utan att något blir klarare. Det blir mycket allmänt tal och lite konkret analys och fakta. I Niklas Brembergs artikel, Sverige, Nato och den transatlantiska säkerhetsgemenskapen, som vimlar av lösa påståenden, undrar man vilka källor han grundar sig på men det torde stå klart att han förläst sig på opinionsjournalisten Mikael Holmströms intervjubok Den dolda alliansen, som aldrig fackgranskats på allvar. Han har dessutom inte begripit att varje seriös statsledning alltid eftersträvar en plan B om plan A skulle undermineras.
Vad boken borde ha belyst är frågeställningar som: Hur går beslutsfattandet i Nato till formellt och i praktiken, och när har konsensus vägrats? Hur togs besluten politiskt och militärt på olika nivåer under Natos krigsinsatser, till exempel under bombkriget mot Libyen och insatserna i Afghanistan? Vilka möjligheter har mindre stater att ensamma eller tillsammans med andra hävda en självständig linje, och vilka exempel på detta finns det nu när Turkiet och Ungern inte låter sig tuktas? Vilka möjligheter har Sverige att påverka Natos försvarsplanering så att försvaret av det egna landet inte utarmas eller blir riktat för offensiv verkan mot andra länder? Hindrar Natos struktur och stadga att Sverige för en självständig utrikes- och säkerhetspolitik? Hur ska man värdera kombinationen av Nato-medlemskapet och DCA-avtalet och vilket manöverutrymme finns det idet sammanhanget? Vilka är de för Sverige särskilt riskfyllda geografiska områden och positioneringarna? Ska Sverige driva linjen att ett territorialförsvar baserat på allmän värnplikt i ordets egentliga mening är vad vi behöver? Vilka är riskerna med att tätt inordna sig med USA i fråga efter fråga ända till den indo-pacifiska regionen? Hur ska Sverige orientera sig i handelspolitiken som blivit ett alltmer dominerande stormaktspolitiskt vapen i kombination med direkta och indirekta sanktioner? Hur kan vi säkra att folkrätten de facto är grundläggande för Sveriges säkerhetspolitiska orientering och samtidigt konstruktivt förhålla oss till syds krav på ett säkerhetsråd som är mer representativt? Och hur ska vi utmejsla kursen när världen omgestaltas och nya mäktiga krafter tenderar till att leda till en skiftning i maktbalansen i en turbulent tid? Vi måste ha vänskapliga förbindelser med andra stater och det gäller inte bara väst utan lika mycket till exempel Kina?
Listan kan göras längre och bredare. Men det är i detta härad som svensk säkerhetspolitisk diskussion i grunden måste röra sig om den ska ha relevans. Sedan kan man ta upp andra aspekter men utan att glömma de strategiskt bestämmande faktorerna för såvitt man vill hålla sig till en styrsel inriktad på de utmaningar vi de facto står inför.