För tjugofem år sedan var det europeiska enandets tid. Järnridån hade lyfts (efter att ha blivit perforerad), nationalstaten Tyskland återuppstått ifrån de döda och ockupationsmakterna – USA, Storbritannien, Frankrike och Sovjetunionen – dragit sig tillbaka från detta land. I den vurm av eufori som då rådde – och som hade lämnat sjuttio- och åttiotalets anda av eurosclerios bakom sig – beslöt den svenska regeringen på hösten 1990, att Sverige skulle ansöka om medlemskap i vad som idag kallas Europeiska Unionen. Det var ett tämligen häpnadsväckande steg, som överraskade inte bara den svenska opinionen utan också statsledningen i vårt närmaste grannland. Den respekterade skribenten Unto Hämäläinen har i en retrospektiv betraktelse (”Så svek Sverige Finland”. Helsingin Sanomat 7/11; månadsbilagan Kuukasiliite 11:2015) redogjort för de svenska turerna med hänvisning till nyligen offentliggjorda diplomatrapporter från Stockholm till Helsingfors. Några år senare beträdde Finland samma väg. 2004 hade EU utvidgats med merparten av det forna östblocket. Av större stater stod endast Ryssland, Turkiet och Ukraina utanför.
Därmed var inte allt gott och väl. I samma stund som det europeiska enandet stod för dörren, utbröt inbördes- och utbrytningskrigen på Balkan. Ledande stater i Europa blandade sig i dessa förvecklingar; också Sverige deltog i observatörs- och medlarroller. Jugoslavien sprängdes, liksom tidigare Sovjetunionen, och Europas politiska karta ritades om med vapenmakt. Ett antal nya stater uppkom med växlande folkrättslig legitimitet. I en del av de sovjetiska efterföljarstaterna uppstod stridigheter. Det europeiska enandet åtföljdes av splittringar som ännu inte är bilagda. Medan Warszawapakten upplöstes, vidgade Västalliansen sitt territorium. En ny geopolitisk situation etablerades. Den har inte varit lätthanterlig. Rysslands agerande i Ukraina infekterar idag umgänget mellan staterna. EU-länderna har tvingats ta hand om en flyktingsituation som är följden av katastrofer i Europas gränsområden. Flera av de berörda länderna har drabbats av terrorattentat. I Europa råder numera ett slags undantagstillstånd. Sedan 1990 har ett antal europeiska stater deltagit i krigsoperationer. Konflikten i Syrien engagerar på olika sätt de europeiska statsledningarna, också Sveriges som emellertid har intagit en återhållsam position.
Ingen kunde för tjugofem år sedan förutse denna händelseutveckling. EU lanserades som ett fredsprojekt. Kalla kriget, systemkonflikten mellan Öst och Väst, var över. Någon revanschism tycktes inte i sikte. Ett antal länder nedrustade sina militära arsenaler. Även Sverige gjorde detta. Ideologiskt tydde man sig till förställningen om ”historiens slut”: alla parter skulle – eller måste – ansluta sig till västerländsk demokrati, rättsstat och marknadsekonomi. Ett slags ”harmoniliberalism” vann insteg i de beslutande församlingarna. Den enda återstående supermakten skulle garantera världsordningen. Detta var illusionism. Få förmådde tänka tanken att nya maktkonstellationer kunde uppstå – och att freden inte bara är ett tillstånd, den måste också vara en strävan. Annars lurar ”historiens list” bakom hörnet. När man har besegrat en fiende, kan man få nya fiender på halsen. Har det europeiska enandet fått en sådan konsekvens? Har flyktingarnas och asylanternas resor till Europa utlösts av en segrarnas hybris? Den europeiska statsgemenskapen har synbarligen råkat ut för en ordentlig baksmälla.
Flyktingmottagandet i Sverige har skapat en inrikespolitisk kris som saknar motstycke i modern tid. Den sammanfaller med en kris för det europeiska projektet. Samtidigt har det säkerhetspolitiska läget skärpts. Motsättningarna mellan de ledande makterna har kommit i öppen dag. Nationalstaternas tid är inte förbi, tvärtemot spådomarna från det inte alltid så glada nittiotalet. Också vänner hackar och bråkar dagligdags med varandra. De utkräver ”solidaritet” av partners som plötsligt har fått mycket annat att tänka på. Det visar sig att Europa är en palett av olikheter som det alltid har varit. Ekonomiskt går länderna i svår otakt; Grekland svårigheter är gömda men inte glömda. Säkerhetspolitiskt blottas skiljaktiga orienteringar, också i relationen till Ryssland. ”Nationellt oberoende” förefaller inte vara en alldeles förlegad paroll. Bryssel har ingen obetingad diktaträtt, och någon gemensam europeisk utrikespolitik får man leta efter. Småstater som Sverige behöver se om sitt hus och bygga upp en krisberedskap. Det kan hända att sympatiyttringar med andra inte är en förstahandsprioritet i denna belägenhet.
Efter andra världskriget byggde Sverige upp och vidmakthöll en stark försvarsmakt, teknologiskt och numerärt. Med kalla krigets slut avvecklades den etappvis. Det rådde relativt stor parlamentarisk enighet om detta. Framförallt gick det ut över markförsvaret, folkarmén. Ubåtsincidenter tycktes höra historien till. Invasionsförsvaret upphörde i praktiken och ställdes om till ett insatsförsvar som skulle operera i främmande land. Få oppositionella röster höjdes mot denna inriktning. Ledande politiker upphörde att tala om neutraliteten som option i ett krig, vilket var logiskt med tanke på att den egna försvarsmaktens möjligheter att verka krigsavhållande försvagades. Toppmilitärer ville ha yrkessoldater att sätta in i internationella expeditionskårer. Resultatet är att endast hemvärnet finns på plats idag mellan Stockholm och Boden. Något totalförsvar existerar ej. I det läget började svenska politiker som drivit på nedrustningen att tala om svensk anslutning till Nato. Man skulle få någonting som man själv saknade genom medlemskap i en militärallians. Dock, man skulle också få kriget. Vad man fick var en inhemsk klyvnad i säkerhetspolitiken där det under många år rått nationell endräkt. När alla talar om ett skärpt omvärldsläge, står Sverige säkerhetspolitiskt söndrat och militärt utarmat.
Det duger inte. Nato-propagandan som skiljefråga döljer behovet av kraftansträngningar för fosterlandsförsvaret. Den senaste försvarsuppgörelsen är ekonomiskt otillräcklig. Försvarspolitiskt måste hela fokus ligga på det egna landets värnkraft. Internationella äventyrligheter är inte på plats. Sverige är inte hotat av annat än sin egen svaga försvarskapacitet. Ett Nato-medlemskap skulle utsätta landet för risker med ytterst osäkra garantier för undsättning i ett kritiskt läge. Europeisk ”solidaritet” kan mycket väl vara ett hjärnspöke. Lusten att hjälpa andra får emellertid inte gå ut över solidariteten med den egna befolkningen. Det finns idag ett starkt behov av borgfred i försvars- och säkerhetspolitiken. Den regerande alliansen av partier måste höja ribban i medelstilldelningen till totalförsvaret. Det räcker inte att vänta och se. Och det måste få kosta pengar! Samövningar med andra ger försumbara försvarseffekter. Med det alliansfria Finland har Sverige en uppenbar intressegemenskap. Med alla grannar bör Sverige sträva efter att stå på god fot. Vi ska inte utpeka fiender. Vi ska vara en fredskraft. För detta är fosterlandsförsvaret A och O.