En intellektuell elit har sedan decennier tillbaka tillägnat sig uppfattningen att Östersjön eller Östersjöområdet, som det heter, bör vara ett styrande militärstrategiskt område i svensk försvarsplanering. Så är det inte vid stormakternas planeringsbord!
Tillägnat? Ja, ungefär så fick jag nyligen lära mig att modern psykologi ser även på eliters ”långvariga sanning”. Östersjön? Ja, så var det under det kalla kriget då Sovjetunionen med Warszawapakten hade utgångsläge väster om Sverige och övande flottor i Norska havet och på Atlanten. Så är det även idag då USA/Nato har stridskrafter i Baltikum och Ryssland har långräckviddiga flyttbara missilrobotar för både försvar och anfall. Östersjön och närheten till Ryssland gör det naturligt för medborgarna att dela elitens tillägnade uppfattning. Och Östersjön betyder självklart en del i sammanhanget, inte minst som skydd för Rysslands reserver bortom bland annat Baltikum. Med analys av militära fakta borde denna analys kunna tillbakavisa tillägnad uppfattning och ge vår säkerhets- och försvarspolitik en modern inriktning.
Några av mina tankar i detta ämne:
Sveriges säkerhetspolitiska läge bestäms främst av kärnvapenmakterna USA/Nato och Ryssland och deras inbördes relationer samt av det svenska territoriets betydelse för dessa makter med intresse i Centraleuropa och Arktis.
Kampen om luftrummet och dess utgång har avgörande betydelse för operativa framgångar på markterritoriet och till havs, heter det. Så här står det i foldern Försvar i väst (Eskils tryckeri AB Borås 1988): ”I den av regeringen beordrade ÖB-studien Europaprojektet framhålls: ’De luftoperativa förhållandenas stora betydelse i den totala jämförelsen av blockens handlingsmöjligheter har särskilt kommit fram’. och ’Natos luftoperativa slagkraft bedöms i utgångsläget vara så stor, att Warsawapakten synes ha små möjligheter att åstadkomma förutsättningar för ett genombrott av ett utgångsgrupperat Nato-försvar utan en kraftfull bekämpning, som väsentligt reducerar Natos luftoperativa slagkraft under de första dygnen’.” Styrkeförhållandenas och tidsfaktorns stora betydelse!
Det var då. Kampen om luftrummet är minst lika viktig idag. Den som inleder kriget kan få stora fördelar i luftrummet och då även i ett fortsatt krigsförlopp.
Eftersom luftfarkosterna – missiler, flyg och missilrobotar – kan bära kärnvapen över vidsträckta strategiskt betydelsefulla områden är det inte svårt att dela diplomaters med fleras bedömning att det stora kriget är osannolikt. Den som har ansvar för strategisk/operativ planläggning måste dock gå vidare.
Den första tanken, då jag läser Carl Björemans inlägg med den starka och berättigade kritik som han riktar mot f. d. försvarsminister Björn von Sydow och f. d. ÖB Owe Wiktorin är att Försvarsberedningen måste skapa en modern uppfattning om ”fredskriget” (André Beaufre i Modern strategi för fred och krig). Med den viktiga totalstrategiska betydelse som Sverige har för hela Europa och för Arktis kan slutsatsen vid Moskvas planeringsbord bli att den krigsavhållande faktorn är så stor att Rysslands väpnade styrkor beordras ta viktiga operationsområden i nordvästra, mellersta och sydvästra Sverige. Sannolikt eller inte – det avgör inte våra politiker eller diplomater. Det avgörs av stormakternas politiska ledning. Tre ÖB togs under det kalla kriget ur sin tillägnade uppfattning. Men den satt djupt och sitter än idag djupt i sinnet. Några med olika uppfattning bör föra dialog och förenas i en grunduppfattning som Försvarsberedningen har att ta ställning. Man kan inte begära att Försvarsberedningen ska ta fram delar av en militäranalys.
Björn von Sydow och Owe Wiktorin – nog hade det idag varit bra med ett territorialförsvar som kunde täcka hela Sveriges yta? Sverige skulle då inte kunna invaderas till del eller helt utan flygunderstöd. Ställ era tidigare misstag till förfogande och låt Sverige börja med en helt ny militärstrategisk analys!
Anmärkning. – Skribenten är överste 1 gr. och ledamot av Kungl. Krigsvetenskapsakademien.