Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.
Ingen kan veta om det blir så. Men risken för att det kan bli så är uppenbar, alldenstund svenska beslutsfattare vill att det bör bli så. Nej, det ska inte bli som under 1900-talets stora krig, som Sverige hamnade utanför. Det kan rentav kännas som en förpliktelse att Sverige ska vara krigförande, om man lyssnar till våra försvarspolitiker, till vår militärledning, till ledande opinionsbildare. De flesta av dem ogillar ”utanförskap”.
Denna attityd inverkar på både strategiska bedömanden och försvarsplanering. Om Sverige inte kommer att kunna och vilja ställa sig neutralt i ett krig som utkämpas i vårt grannskap, så måste vi rimligen välja sida och därmed utpeka en motståndare. Det vill säga: motståndaren utpekar inte primärt oss. Ingalunda uteslutet är det att vi går till anfall innan vi blir angripna, i varje fall om vi erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium. Det är inte tänkbart att vi bara skulle titta på då. Vi skulle, med eller mot vår önskan, delta i offensiva operationer. Förberedelser pågår redan.
I ett officiellt meddelande från Försvarsmakten angående eldledning heter det: ”För att kunna delta i internationella insatser eller kunna ta emot hjälp av tredje part behöver Sveriges ledningssystem vara interoperabla. Det vill säga ha förmågan att kommunicera och fungera med andra länders system.” Budskapet torde vara följande: 1. Sverige ska också framgent kunna engageras i krigsoperationer utomlands – var och hur är inte sagt och därför finns det inga begränsningar. 2. Vårt territorium ska i visst läge upplåtas åt främmande makt (”tredje part”); därtill finns ett så kallat värdlandsavtal. 3. Vad som tränas och övas är ”förmågan” att kommunicera med främmande makt (”andra länder”) – samtidigt är kommunikationen med flertalet medborgare förbisedd, som resultat av folkförsvarets åderlåtning och sedermera avskaffande.
Koncentrationen på yt- eller skalförsvar i planering och resursallokering avspeglar ett dominerande tänkande, fast förankrat i militärledningen, som är offensivt snarare än defensivt. Visst är det viktigt att hålla gränsen, men vad händer om och när gränsen är genombruten? Ett uthålligt försvar på djupet räknar man inte på allvar med – de ”internationella samarbetena” är heller inte fokuserade på detta utan på just ”interoperabilitet”, vilket i grunden handlar om att kunna gå till gemensamt anfall. Slås anfallet ut, har vi sedan inte mycket att sätta emot. Den goda viljan från en kompis visar sig ofta hänga i trädtoppen.
Det är ett högt spel med begränsade medel som våra försvarspolitiker driver. Finansminister Magdalena Andersson har ställt 90 miljarder nya kronor i utsikt för kommande satsningar på välfärden. Också fosterlandsförsvaret borde räknas till ett lands välfärd. Men detta kräver att det har en nationell orientering – och att vi säger nej till alla äventyrligheter utanför rikets gränser. Ett skifte och en brytning med rådande diskurs alltså.