Försvarsmakten har överlämnat sitt budgetunderlag för 2025 till regeringen.
Generaldirektör Mikael Granholm från Försvarsmakten säger att underlaget genomför överbefälhavarens militära råd från november i en plan inom regeringens ekonomiska ram. Den ramen innebär en tillväxt som motsvarar 2 procent av BNP för det militära försvaret år 2028.
Försvarsmakten skall utvecklas mot ”en högre grad av modernisering och digitalisering, en bättre interoperabilitet, förmåga att verka inom ramen för Natos ledningsstruktur, en högre uthållighet och en bättre tillgänglighet”. (Försvarsmakten.se den 4 mars).
ÖB:s militära råd till regeringen, som vi kommenterat på den här sajten, innehöll det överraskande budskapet att den av Försvarsberedningen beslutade ökningen av antalet brigader från två till fyra skulle skjutas bortåt i tiden och att de två nya brigaderna skulle öronmärkas för insatser i Nato-operationer utanför Sveriges gränser.
I budgetunderlaget anges en av utgångspunkterna vara: ”Krigsorganisationen dimensioneras för att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, inom ramen för Natos kollektiva försvar och för att kunna bidra till försvaret av allierade.”
Krigsorganisationen skall enligt skrivningen försvara Sverige mot ett väpnat angrepp, men samtidigt införs reservationen att det skall ske inom ramen för Natos kollektiva försvar. Därmed lämnas det öppet vilket ansvar det svenska försvaret har för att värna landet och vilka konkreta mål som krigsorganisationen skall uppnå vid ett angrepp på Sverige.
Viss vägledning ges av förtydligandet:
”Försvarsmakten upprätthåller relevant beredskap dygnet runt och året om för att värna Sveriges suveränitet samt upprätthålla den territoriella integriteten.”
Men målsättningen är fortfarande otydlig. Skall försvaret klara att hålla en angripare stången en vecka, en månad eller mer? Skall Försvaret kunna slå tillbaka ett angrepp och kasta ut en angripare som besatt del av vårt territorium?
Att försvaret av landet skall ske inom ramen för Nato är ingen garanti för att värna territoriet vilket man klarsynt konstaterar:
”Aktivering av Natos kollektiva försvar (art. 5) kräver politiska beslut och sannolikt även tid för omgruppering av styrkor till rätt operationsområde. Detta innebär att varje medlemsstat initialt förväntas kunna möta ett angrepp enskilt (art. 3). Ett dimensionerande antagande är därför att ett angrepp inledningsvis, oavsett typ och domän, enskilt ska kunna mötas med i huvudsak nationella resurser.”
Slutsatsen är att ytterst hänger det på det egna nationella försvaret om ett angrepp skall kunna mötas. Detta har också Finland insett, där man från början deklarerat att ett Nato-medlemskap inte ersätter det nationella försvaret som är enda garantin.
I budgetunderlaget anges sju typsituationer med krigsfall, varav tre innefattar strid på svenskt territorium och två handlar om att svenska förband sätts in utanför våra gränser (norra Finland och Baltikum).
Det finns anledning att särskilt granska hur brigaderna utvecklas enligt underlaget. Utöver brigader sätter armén upp ett antal bataljoner, en stridsgrupp på Gotland, hemvärn och specialförband, men dessa enheter får primärt uppgiften att säkra transport av Nato-styrkor genom Sverige för insats i Finland eller Baltikum. För att slå tillbaka ett väpnat angrepp och även kunna driva bort en angripare som bitit sig fast krävs flera mekaniserade brigader. Därmed blir brigadfrågan avgörande för beslutsamheten att försvara territoriet. Nu blir en tredje brigad klar 2030 medan den fjärde skjuts till nästa försvarsbeslut, 2035. Inte ens när dessa förband är på plats kan man tala om att vi har ett försvar för hela landet.
Försvarsmaktens planering utgår från att 10 000 värnpliktiga grundutbildas per år från och med 2030. Det är en blygsam ökning från dagens cirka 8 000 och räcker inte på lång väg för att upprätta ett territorialförsvar.
I sitt brev till regeringen i november förra året avstyrkte ÖB skapandet av nya regementen ute i landet. Skälet var att man inte klarade personalförsörjningen. I budgetunderlaget upprepar Försvarsmakten den ståndpunkten och avråder från att sätta upp fler regementen.
Fördröjningen av de nya brigaderna, inriktningen på ett yrkesförsvar framför ett värnpliktsförsvar, liksom motståndet mot att etablera nya regementen visar att försvarsledningen inte ens vill påbörja en utveckling mot ett svenskt territorialförsvar.
Strategin framgår av hur man formulerar målen för försvaret, där inga tydliga krav ställs på krigsorganisationen om hur ett fientligt angrepp skall mötas och slås tillbaka. Allt baseras på att vi skall få hjälp utifrån. Försvaret organiseras och dimensioneras för att möjliggöra värdlandstöd. De egna styrkorna i landet får som något av en huvuduppgift att säkra transport av utländska styrkor genom Sverige.
Strategin är bräcklig, då varken Nato eller USA (genom det nya försvarssamarbetsavtalet, DCA) ger några garantier att försvara oss vid ett angrepp. Försvarsmakten sätter inte ens som långsiktig målsättning att vi som Finland skall kunna förlita oss på eget försvar om hjälp utifrån uteblir.
När ÖB i november i sitt brev till regeringen ville fördröja brigaderna och öronmärka två av dem för Nato-insatser utomlands reagerade Peter Hultqvist (s) och Mikael Oscarsson (kd) skarpt mot att arméstridskrafterna skulle försvagas. De borde istället förstärkas, menade de två, som sitter med Försvarsutskottet. Hur kraftfullt de försvarsvänliga politikerna vill agera mot regeringens och ÖB:s linje återstår att se. Det krävs också en upplyst försvarsopinion för att vi skall kunna ändra försvarspolitiken och återupprätta ett territorialförsvar av hela landet. För att ett sådant försvar skall vara möjligt krävs en återinförd allmän värnplikt. Ett territorialförsvar byggt på i huvudsak yrkessoldater blir alldeles för dyrt för att kunna genomföras, vilket man varit klar över sedan decennier i Finland.