Försvarsdepartementet säger lugnande i sin kommentar till det försvarssamarbete mellan Sverige och Amerikas förenta stater – Defense Cooperation Agreement (DCA-avtalet) – som läggs fram för de folkvaldas godkännande den 18 juni:
”Det är precis som tidigare Sverige som har rätt att avgöra om verksamhet får äga rum på svenskt territorium och en grundförutsättning för all amerikansk närvaro är att den sker med svenskt samtycke.” […]
Avtalets inledande artikel säger visserligen att all verksamhet ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet. Problemet är att det avtal som följer säger något annat. Och det säger mycket litet om vad som händer ifall den ena – svagare – parten anser att den andra – starkare – parten inte längre respekterar svensk suveränitet eller svenska intressen. Då väntar ”samråd”. Avtalet förbjuder uttryckligen hänskjutning av tvist till något internationellt forum eller domstol. Något svenskt veto, några svenska villkor eller inskränkningar av amerikansk nyttjanderätt finns inte. […]
Juridiska fakulteten vid Stockholms universitet säger i sitt remissvar: ”DCA-avtalet (ger) USA närmast obegränsad rätt till tillträde till svenskt territorium och till 17 basområden, vilka kan användas också för aktiviteter utanför Natosamarbetet.”
Det sägs ingenting i DCA om vad USA:s krigsmakt inte får göra i Sverige. Det som slår mig är: föra krig. Vapnen och de militära förbanden ska trots allt inte bara visas upp och verka avskräckande. I värsta fall, om avskräckningen misslyckas, eller om någonting oväntat inträffar i detta allt tätare packade allianssystem av åtgärder och motåtgärder, vidtar säkerhetens yttersta dimension – krig. Men vem bestämmer när och hur de amerikanska vapnen får användas från svenskt territorium?
DCA är en helt öppen legal plattform för främmande makt att bedriva avskräckning och att föra krig på svensk botten utan svensk inblandning. Svenskarna får inte ens inspektera förråden där gästerna ställt ”sina grejor”. […]
Såvitt jag kan utläsa innebär DCA att Sveriges regering inte längre är tillförsäkrad den yttersta kontrollen över om, hur, när och varför vi kommer i krig (eller, om man så vill, på vilket sätt vi ska svara på en rysk aggression), ej heller hur kriget ska föras från svenskt territorium. […]
När den regelstyrda och öppna världen bryter samman flyr små och medelstora länder in i allianser. Min övertygelse är att de nationer som agerar i panik och inte bevarar ett visst mått av handlingsfrihet riskerar att råka illa ut. Alliansens trygghet är förrädiskt dubbel. Den som söker tryggheten hos de stora kan sluta som bondeoffer. Den som trodde sig säker blev i stället måltavla. Läs artikel