Carl von Clausewitz (1780 – 1831) föreläste om ”det lilla kriget” under åren 1811 och 1812 vid Allmänna krigsskolan i Berlin. Han kom därvid in på frågor om partisankriget (eller gerillakriget, om man så vill). Hur skulle man se på sådana krig i relation till det större kriget, som typiskt sett utkämpades eller borde utkämpas samtidigt?
Gerillakriget hade under Clausewitz´ samtid sannerligen haft inverkan, kanske avgörande sådan, i samband med det spanska folkkriget (1808 – 1814), när Napoleon försökte göra sig till herre över Spanien. Kriget har grymt illustrerats av Goya i en rad av bilder, varav flertalet emellertid klart defatistiska. Men det spanska folket gjorde motstånd, kanske närmast ”totalt” sådant. Ordet ”guerilla” har antagligen sina rötter i detta försvarskrig, som bidrog till att driva ut Napoleons soldater ur landet.
Ett annat samtida exempel är de kontrarevolutionära bönderna i Vendée, som under åren 1778 – 1796 genom gerillakrigets former och metoder bekämpade revolutionärerna.
Clausewitz ingick i kretsen av preussiska reformatorer (1808 – 1812). Hit hörde också namn som Stein, Scharnhorst, Boyen och Gneisenau. De var nog förenade i övertygelsen att ytterligt beslutsamma folkuppbåd borde i alla delar av landet bekämpa de invaderande franska trupperna, oavlåtligt och med alla till buds stående medel, och därvid samverka med reguljära, preussiska stridskrafter.
Gneisenau framhöll som partisanernas mål ”att egga landets innevånare till uppror och motstånd mot fienden som ockuperar vårt land, att uppmana landets innevånare att beväpna sig mot och angripa fienden”.
Clausewitz tog detta på allvar. Det framgår av tjugosjätte kapitlet, andra boken, i hans stora verk Om kriget som gavs ut under 1830-talet efter hans död. Det är en stor kulturinsats att Bonnier Fakta Bokförlag givit ut denna klassiker, som utomordentligt förtjänstfullt översatts och granskats av Hjalmar Måtenson, Klaus-Richard Röhme och Alf W Johansson, och försetts med ett förord av den sistnämnde. Vi återger här det nämna kapitlet om Folkbeväpning för läsarens begrundan. Kan dessa resonemang ha någon betydelse för oss idag? Vid läsningen är det svårt att inte göra jämförelser med Maos skrifter, särskilt den om utdraget krig. Den beryktade statsrättaren Carl Schmitt, som behandlade partisankriget i sin bok Theorie des Partisanen (1968), talar där om Mao som ”denna nya Clausewitz”.
Folkbeväpning
Folkkriget är i de uppodlade delarna av Europa en företeelse från 1800-talet. Det har sina anhängare och sina vedersakare. De senare anför antingen politiska skäl, eftersom de anser folkkriget vara ett revolutionärt medel och ett legitimerat tillstånd av anarki, som inåt är lika farligt för den inre ordningen som för fienden. Eller också är de motståndare av militära skäl, eftersom de tror att resultatet inte motsvarar insatsen.
Den första punkten förbigår vi här helt och hållet, ty vi ser folkkriget bara som en stridsform i kampen mot fienden. Men den andra punkten föranleder oss till kommentaren att folkkriget rent allmänt kan ses som en följd av den förändring, som i våra dagar lett till att de konstlade murar, som tidigare kringgärdade kriget, brutits ner. Folkkriget har utvidgat och förstärkt hela den jäsningsprocess, som vi kallar krig.
Rekvisitionssystemet, arméernas utökning till oerhörda massarméer genom detta och genom den allmänna värnplikten, utnyttjandet av lantvärnen, allt detta är företeelser, som — om man utgår från det tidigare snävt avgränsade militära systemet — är utslag av samma utvecklingstendens och det är även uppbådet av landstormen eller folkbeväpningen. Dessa nya hjälpmedel är en naturlig och nödvändig följd av de undanröjda hindren och de ökade styrkan så våldsamt hos dem, som först tog dem i, bruk att även andra rycktes med och måste tillgripa dessa medel. Detta kommer även att gälla för folkkriget.
I de flesta fall kommer det folk som utnyttjar folkkriget med förnuft att få ett relativt övertag över dem som försmår det. Förhåller det sig på detta sätt, är det bara fråga om huruvida denna nya förstärkning av krigets element över huvud taget är till gagn för mänskligheten eller ej. Det är en fråga, som väl borde besvaras på samma sätt som frågan om kriget i sig. Vi överlåter båda frågorna till filosoferna. Man kunde emellertid hävda att de krafter, som folkkriget tar i anspråk, med större framgång kunde användas till andra insatser.
Men det krävs inte någon stor undersökning för att övertyga sig om att dessa krafter i huvudsak inte är tillgängliga och inte kan kommenderas fram utan vidare. En väsentlig del av dem, nämligen de moraliska krafterna, frigörs egentligen först genom folkkriget. Vi frågar alltså inte längre: vad kostar det motstånd, som ett helt folk bjuder med vapen i hand, detta folk? Utan vi frågar: vilket inflytande kan detta motstånd ha, vilka villkor gäller för det och hur utnyttjas det?
Det ligger i sakens natur att ett så utspritt motstånd inte lämpar sig för större aktioner, som är koncentrerade till tid och rum. Detta motstånd riktar sig — liksom avdunstningen i fysiken — mot ytan. Ju större ytan är och ju vidare kontakten är med den fientliga armén, alltså ju större spridning denna har, desto större verkan har folkbeväpningen. Den förstör liksom en sakta pyrande glöd den fientliga arméns grundvalar. Eftersom folkbeväpningen behöver tid för att nå resultat, uppstår ett spänningstillstånd medan de båda elementen inverkar på varandra. Antingen löses denna spänning upp efter hand, genom att folkkriget förkvävs på enskilda platser och långsamt slocknar på andra, eller genom att det uppstår en kris för angriparen till följd av att lågorna från den stora branden slår samman över hans armé och tvingar honom att utrymma landet för att undgå en fullständig undergång.
Att en sådan kris skulle uppstå enbart genom folkkriget förutsätter antingen en så väldig utsträckning av det invaderade landet, som i Europa endast Ryssland besitter, eller en sådan disproportion mellan den invaderande armén och landets yta, som aldrig förekommer i verkligheten. Om man inte skall hänge sig åt fantasier, måste man tänka sig folkkriget i kombination med en stående armés krig och att båda är samordnade i en övergripande plan. De förutsättningar under vilka enbart folkkriget ensamt kan ge resultat är följande:
- att kriget förs i landets inre,
- att det inte avgörs genom ett enda nederlag för den anfallne,
- att krigsskådeplatsen omfattar ett avsevärt område,
- att folkviljan understödjer denna stridsform,
- att terrängen i landet är mycket bruten och otillgänglig antingen genom bergsterräng eller genom skogar och sumpmarker eller genom den uppodlade markens karaktär.
Om befolkningen är stor eller liten har ingen avgörande betydelse, ty människor saknas minst av allt i detta sammanhang. Om invånarna är fattiga eller ej är heller inte direkt avgörande eller borde åtminstone inte vara det. Men man kan inte förneka att fattiga människor, som är vana vid ett ansträngande arbete och umbäranden, brukar visa sig ha mera kraft och mod.
Ett särdrag i landskapet, som i mycket hög grad gynnar folkkriget, är bebyggelsens spridning, som man finner i många tyska provinser. Landskapet blir därigenom mer sönderskuret och oöverskådligt, vägarna blir sämre ehuru flera och förläggningen av trupperna erbjuder oerhörda svårigheter. Men här upprepas i smått vad som är karakteristiskt för folkkriget i stort, nämligen att motståndsviljan finns överallt och ingenstädes. Om invånarna bor tillsammans i byar, inkvarterar man trupper i de mest upproriska eller t o m plundrar eller bränner ned dem som straff. Detta är emellertid inte så lätt att genomföra på den westfaliska landsbygden.
Man kan och bör inte utnyttja landstorm och beväpnade folkmassor mot den fientliga huvudstyrkan och inte ens mot större enheter. De skall inte krossa kärnan utan bara tära på ytan, på kanterna. Folkkriget skall växa upp de områden, som ligger vid sidan av krigsskådeplatsen och dit angriparen inte kommer med större styrkor för att helt undandra dessa områden motståndarens inflytande. Dessa ovädersmoln, som tornar upp sig runt omkring, skall dra fram efter honom allt efter som han rycker fram.
Där fienden ännu inte uppenbarat sig, saknas inte mod att rusta sig och genom exemplets makt rycks efter hand huvuddelen av invånarna inom angränsande områden med. Så sprider sig branden som en ljungeld och når till slut fram till det område där angriparen har sin bas. Den griper tag i hans förbindelseväg och tär på livstråden för hans existens. Man får givetvis inte ha några överdrivna föreställningar om folkkrigets obegränsade styrka och inte anse det vara ett outtröttligt och oövervinneligt element, som själva stridskrafterna lika litet kan få stopp på som människan kan få bukt med väder och vind. Men även om man inte grundar sin bedömning på rabulistiska flygblad, måste man ändå sammanfattningsvis medge att man inte kan driva beväpnade bönder framför sig som en avdelning soldater, som håller ihop som en hjord och som i regel går dit näsan pekar.
Bönderna däremot sprider sig och försvinner åt alla håll och kanter utan att behöva någon invecklad plan för detta. Varje liten avdelnings förflyttning i bergsterräng, i skogsområden eller i övrigt mycket bruten terräng blir därför mycket farlig. Ty marschen kan i varje ögonblick övergå i strid och även om avdelningen inte haft kontakt med någon reguljär fientlig styrka på länge, kan i varje ögonblick samma bönder som täten drivit undan för länge sedan dyka upp i kön på en kolonn. När det gäller att förstöra vägar eller att spärra trånga passager skaffar arméns förposter eller strövkårer mekaniskt fram resurser, medan däremot en uppretad skara bönder åstadkommer storverk.
Fienden har inget annat medel mot landstormen än att förse sina underhållstransporter med stark eskort och att besätta militära rastplatser, pass, broar osv. Liksom landstormens första försök kommer att vara obetydliga, kommer även dessa avdelade styrkor att vara svaga, eftersom man är rädd för att splittra sina krafter. Folkkrigets eld får först riktig näring mot dessa svaga styrkor och man vinner framgång på några platser genom överlägsenhet i antal. Modet och stridslusten växer och striden blir mer intensiv intill dess kulminationspunkten närmar sig, som skall avgöra utgången.
Enligt vår uppfattning om folkkriget skall detta vara som dimmor eller moln, som aldrig blir en fast kropp som gör motstånd. Ty annars sätter fienden in lämpligt avvägda krafter, förstör den och tar ett stort antal fångar. Då sjunker modet, alla tror att allt är avgjort, att ytterligare ansträngning är förgäves och vapnen faller ur händerna på folket. Men å andra sidan är det ändå nödvändigt att dimmorna på vissa punkter förtätas till hotande moln, som urladdas i en kraftig blixt. Dessa punkter är främst belägna på den fientliga krigsskådeplatsens flyglar, som vi redan nämnt. Här måste folkbeväpningen samlas till en större och mer organiserad helhet med ett mindre tillskott av stående trupper, så att den mera kommer att likna en organiserad armé och kan våga sig på större företag, Intensiteten i landstormens insatser bör avta från dessa punkter i riktning mot fiendens rygg, där denne är mest känslig. Dessa starkare styrkor skall ingripa mot de större besättningar, som fienden sänder tillbaka. De skall dessutom skapa fruktan och otrygghet och öka den moraliska verkan av hela folkbeväpningen. Utan dem skulle den totala verkan av folkbeväpningen inte bli tillräckligt stark och hela fiendens situation inte heller tillräckligt brydsam.
Denna utformning av hela folkbeväpningen åstadkommer fältherren lättast genom att förstärka landstormen med små grupper ur den stående armén. Utan ett sådant uppmuntrande understöd genom några förband från den stående armén kommer invånarna i regel att sakna förtroende och vilja att gripa till vapen. Ju starkare dessa enheter är, desto större blir deras dragningskraft och desto större den lavin, som skall bryta fram. Men här finns en gräns. Ty det vore skadligt att dela upp hela armén i detta underordnade syfte, att så att säga lösa upp den i landstormen och på så sätt skapa en utspridd försvarslinje, som är svag överallt och där man kan vara säker på att armén och landstormen blir krossade samtidigt.
Erfarenheten syns också visa att folkkriget brukar avta i energi och omfattning, om alltför många reguljära trupper uppträder inom området. Detta beror för det första på att för stora fientliga styrkor dras in i området, för det andra att invånarna nu vill förlita sig på de egna stående trupperna och för det tredje att närvaron av stora fientliga truppstyrkor tar invånarnas kraft i anspråk på ett annat sätt genom kraven på inkvartering, körslor, leveranser osv.
En huvudprincip för folkkriget är att sällan eller aldrig låta denna stora strategiska form av försvaret utvecklas till ett försvar i taktisk mening och på så sätt förhindra att fienden reagerar alltför aktivt. Landstormens strid har nämligen samma karaktär som all annan strid med sämre trupper: stor kraft och intensitet i början men föga kallblodighet och ringa uthållighet. Vidare har det ingen större betydelse om en landstormsstyrka blir besegrad eller fördriven. Ty det är den beredd på, men den får inte gå under genom stora förluster i döda, sårade och tillfångatagna. Sådana nederlag skulle snart kväva glöden i hänförelsen. Men dessa båda särdrag är helt emot det taktiska försvarets princip.
Försvarsstriden kräver ihållande, långsamma, planmässiga aktiviteter och ett djärvt avgörande. Bara ett försök till avgörande, som man kan avbryta när man vill, kan aldrig leda till någon framgång för försvaret. Om alltså landstormen skall överta försvaret inom något terrängavsnitt, får detta aldrig leda till någon avgörande försvarsstrid. Den kommer då att bli slagen, även om den gynnas av omständigheterna aldrig så mycket. Landstormen kan och bör alltså försvara tillfartsvägarna till ett bergsområde, vallarna genom ett träsk och övergångarna över en flod, så länge det är möjligt. Men när försvaret blivit genombrutet bör landstormen hellre skingra sig och fortsätta försvaret genom överraskande anfall än genom att dra sig samman till en sista trång tillflyktsort och bli inspärrad i en ren försvarsställning.
— Ett folk må vara aldrig så tappert, dess seder aldrig så krigiska, dess hat mot fienden aldrig så stort och dess terräng aldrig så gynnsam. Men det går ej att förneka att folkkriget ej kan överleva i en alltför farlig miljö. Om dess pyrande eld någonstans skall kunna samlas till ett betydande bål, måste det vara på mera avlägsna platser, där den får luft och inte kan kvävas av en enda stor insats.
Dessa betraktelser är mera ett intuitivt sökande efter sanningen än en objektiv analys, eftersom företeelsen ännu inte är så allmän och de, som länge observerat den, har skrivit för litet om den. Vi kan därför bara säga att den strategiska försvarsplanen kan innefatta medverkan av folkbeväpningen på två sätt: antingen som det sista hjälpmedlet efter ett förlorat slag eller som ett naturligt stöd innan man levererar ett avgörande slag. Det senare förutsätter ett återtåg in i landets inre och det indirekta sätt att reagera, som vi talat om i åttonde och tjugofjärde kapitlen av denna bok. Här återstår bara att säga ett par ord om landstormens uppbådande efter ett förlorat slag.
Ingen stat bör anse att dess öde och hela dess existens skall vara avhängigt av ett enda slag, hur avgörande det än må vara. Om man lidit nederlag kan ett uppbåd av nya egna krafter och den naturliga försvagning, som på sikt drabbar varje anfall, leda till en förändring av läget. Man kan också få hjälp utifrån. För att dö finns alltid tid. Det är dock en naturlig instinkt att de, som håller på att gå under, griper efter ett halmstrå. På samma sätt är det naturligt enligt moraliska normer att ett folk söker finna de yttersta medlen för att rädda sig, om det ser sig kastat mot avgrundens brant.
Hur liten och svag en stat än må vara i förhållande till sin fiende får den inte dessa sista kraftansträngningar, annars skulle man säga att den förlorat sin själ. Detta utesluter inte möjligheten att rädda sig från en fullständig undergång genom en fred, som kräver stora uppoffringar. Men detta utesluter å sin sida inte nyttan av nya försvarsåtgärder. De gör varken freden svårare eller sämre utan lättare och bättre. Dessa åtgärder är än mer nödvändiga, om man väntar hjälp av dem, som är intresserade av vår fortsatta existens. En regering, som alltså efter ett förlorat, avgörande slag bara tänker på att låta folket snabbt stiga ned i fredens lugna bädd och som — övermannad av känslan av en stor felslagen förhoppning — inte längre har mod och lust att sporra till en sista kraftansträngning, gör sig i varje fall av svaghet skyldig till en grov inkonsekvens och visar att den inte var värdig segern och just därför kanske inte alls var i stånd att vinna den.
Hur avgörande nederlag en stat än lidit, måste man i samband med arméns återtåg till det inre av landet utnyttja den verkan som fästningarna och folkbeväpningen har. I detta sammanhang är det fördelaktigt, om krigsskådeplatsens flanker begränsas av berg eller annan svårframkomlig terräng, som nu framträder som bastioner vars strategiska flankeld angriparen måste utstå.
Segraren blir fullt sysselsatt med belägringsföretag, han har överallt lämnat starka garnisoner bakom sig för att upprätta en förbindelselinje, han har tom sänt ut förband för att skaffa sig handlingsutrymme och för att hålla de angränsande områdena i schack och han är försvagad genom omfattande förluster av levande och döda stridsmedel. Då är det tid för den försvarande armén att på nytt gripa initiativet för att genom ett välplanerat anfall skaka angriparen i hans brydsamma situation.