Länkar

Det är tätt mellan de dåliga framtidsutsikterna för Afghanistan. Så var det värt det? Att besvara den frågan är vi skyldiga de 9 000 svenska soldater som sedan 2001 har stridit för fred och säkerhet i Afghanistan. Och deras anhöriga. Fem svenska soldater och två lokalt anställda tolkar har stupat. Det är närmast ett under att det inte har blivit värre.

En antologi med titeln ”Bevara alliansfriheten!” gavs ut tidigare i år som välbehövlig motvikt till en mångårig pro-Nato-kampanj. Författarna har socialdemokratisk och borgerlig bakgrund.

Alliansfriheten tjänar oss fortfarande väl. Den och Finlands motsvarande ställning har bidragit till stabiliteten och att begränsa militära spänningen i Östersjöregionen och på Nordkalotten. ”Det viktigaste i västs förhållande till Ryssland förblir att förhindra att landet helt isoleras. Att göra Nato än mer kompakt i Östersjöområdet kan knappast minska en rysk misstänksamhet som går ut på att väst försöker inringa Ryssland”, skriver Lennart Uller, tidigare yrkesofficer.Säkerhetspolitiken måste bygga på långsiktiga strategiska bedömningar. Putineran kommer att ta slut. Vi kan redan nu försöka påverka ett post-Putin Ryssland genom att bättre utnyttja kontakterna med ryska civilsamhället som öppnats efter kalla kriget.

Ungliberaler körde över äldre partivänner på Folkpartiets landsmöte för 15 år sedan. Därefter har partiet med numera ett 5-procentigt opinionsstöd bedrivit en massiv propaganda för Natomedlemskap med starkt stöd på borgerliga pressens ledar-, debatt- och nyhetssidor.

Folk och Försvars årliga Sälenkonferenser har utvecklats till en tummelplats för offensiven. Kampanjen har haft ringa framgång i folkopinionen.Läs artikel 

Det hördes få nya linjedragningar då Timo Soini höll vad som har beskrivits som sitt linjetal på ambassadörsdagarna. Frågan om flyktingkrisen lyste med sin frånvaro och kontrasterna mellan ministern Soini och oppositionsledaren Soini var stora.

Det hördes mycket lite av den retorik Timo Soini har gjort sig känd för då han höll vad som troddes bli hans linjetal för utrikespolitiken de kommande åren.

För den som hade väntat sig löften om att Soini tänker sätta sin eller Sannfinländarnas prägel på utrikespolitiken fanns lite att hämta.

– Det är många som har varit nyfikna på vad en ny sannfinländsk utrikesminister kan tänkas ha för agenda. Jag ska nu lyfta fram några ärenden jag med utrikesministeriets och ambassadörernas hjälp tänker driva i ämbetet. Men jag är den här regeringens utrikesminister och binder mig naturligtvis till regeringsprogrammet, sa Soini. Soini kom visserligen med en kritisk släng mot EU:s nuvarande riktning och framförallt eurosamarbetet. Soini beskrev euron som ett fuskbygge som knakar i fogarna under krisernas tyngd. Läs artikel

I början av sommaren beslöt Sveriges Riksdag med stor majoritet om en militär upprustning av vårt land. Nu gäller det att med minst lika stor enighet och beslutsamhet se till att denna militära förmåga inte ska behöva användas. Den militära komponenten i säkerhetspolitiken har länge haft huvudrollen. Alla de andra instrument och möjligheter som kan bidra till fred och avspänning bör nu komma i förgrunden. De måste få ökad politisk uppmärksamhet, förmågor byggas ut och anslag räknas upp. Detta utvecklas i två artiklar av Lars Ingelstam, varav denna är den första. Läs artikel

Sedan andra världskriget har USA varit den dominerande stormakten i världen, såväl ekonomiskt som militärt. Det har kommit mycket positivt ut ur detta, inte minst att världskommunismens expansion stoppades i Europa och att Kina aldrig expanderat territoriellt under landets mest röda period. Men det finns också anledning att vara mycket kritisk till USA; s politik, som varit en märkligt brygd av politiska strategier och ren okunskap om omvärlden.
Kriget i Vietnam, stödet till diktaturer i Afrika och Asien och interventioner i Sydamerika för att motverka demokratiprocesser i en rad länder, är sådant som hamnar på det amerikanska minuskontot. Läs artikel

Ambassadör Krister Bringeus har idag utsetts att på regeringens uppdrag analysera och redogöra för samarbeten respektive medlemskap med länder och i organisationer, samt dessas för- och nackdelar inom det försvars- och säkerhetspolitiska området. Analysen ska enligt regeringen inte utvärdera den militära alliansfriheten. Den innefattar enligt regeringen bland annat relationen till de nordiska, nordisk-baltiska och bilaterala svensk-finska samarbetena samt till den transatlantiska länken, FN, EU, OSSE och Nato. Regeringen framhåller att analysen syftar till att tydliggöra ett brett förhållningssätt till vår säkerhet och bidra till fördjupat samtal om dessa frågor. Uppdraget skall redovisas till regeringen om ett år. Uppdraget är en del i försvarsuppgörelsen mellan fem partier från april i år. Pressmeddelandet

Del 1: Länge har det i Väst, och inte minst i USA, först en livlig debatt om den konservativa idéströmningens förhållande till utrikespolitiken. Hur bör en sådan utrikespolitisk linje utformas för att överensstämma med den historiska konservatismens, från Edmund Burkes dagar till vår egen samtid, ideal om försiktighet och eftertänksamhet? Detta är en debatt som i vår samtid har kommit att utöva ett oerhört inflytande över framförallt den amerikanska inblandningen i Mellanöstern.

De tidiga konservativas pregnanta kritik av den framväxande upplysningsradikalismens idéer – dess förringande av historiskt framväxta gemenskaper och dess tro på den sociala ingenjörskonstens närmast oändliga möjligheter – ledde tidigt till en insikt om det problematiska i alla former av inblandning i främmande folks statliga organisation och historiska kultur, utan att fördenskull leda till en fullständig relativism. Läs artikel

Del 2:  Libyen var en gång ett av Afrikas mest välmående länder och en av världens främsta oljeproducenter. Kvinnor var i lag, om än inte alltid i praktiken, jämlikar med männen och barnäktenskap hade förbjudits. Medborgarna åtnjöt gratis utbildning, gratis sjukvård och väsentliga sociala förmåner. Givetvis var Libyen ingen demokrati. Där rådde omfattande korruption och Gaddafi kontrollerade nära nog hela statsapparaten genom nepotism. Men Libyen var ett stabilt land med en framtid. Idag är Libyen en så kallad ”failed state” härjad av inbördeskrig, svält och övergrepp. Hur kunde detta ske? Läs artikel

Mikael Holmström skriver om senator John McCains besök i Stockholm och refererar samtidigt till Nato-ambassadören Lutes uttalande i juni i år och den amerikanske ambassadören i Stockholm Mark Brzezinski. Båda uttalade att Sverige inte har några försvarsgarantier från Nato om vi inte är medlemmar. Det beskriver Holmström nu som en kalldusch för svenska politiker. I själva verket var det inget som helst nytt. Det är givet att en officiell Nato-representant inte kan säga annat än att bindande utfästelser om militärt stöd bara följer med ett Nato-medlemskap. Vad som sedan i verkligheten skulle hända om Sverige drogs in i en militär konflikt är en annan sak. Holmström karakteriserar Partnerskap för fred (PFF), där Sverige är medlem sedan 1994, som en illusorisk garant för militärt stöd. Men PFF var i själva verket tänkt som motsatsen, nämligen en bred (inkluderande Ryssland) överenskommelse mellan staterna i Europa för att minska spänningar och öka samtarbete främst på den civila sidan (sjöräddningar med mera). Snarare än en invit till Nato bör man se utrikesminister Margot Wallströms mottagande av McCain som en fortsättning på det bilaterala samarbete som regeringen Löfven önskar med Washington.

Mikael Holmströms artikel:

Som mäktig ordförande i den amerikanska senatens försvarsutskott är John McCain en tung aktör i amerikansk utrikespolitik. Med utrikesminister Margot Wallström (S) vid sin sida utanför regeringshögkvarteret Rosenbad så förklarade senator McCain sitt ärende i Sve­rige för DN: – Vi tittar på en rad frågor, som förvarssamarbete och andra frågor mellan våra länder där vi kan samarbeta. Läs artikel

Moderaternas partiordförande Anna Kinberg Batra förklarar i en intervju i Expressen (18/8) att hon önskar en ”öppen Nato-debatt”. Hon anser inte att ”gamla föreställningar och gamla partipolitiska låsningar ska stå i vägen för en seriös och konstruktiv Natodiskussion”. Men den färdplan hon rekommenderar är klart inriktad på ett medlemskap i Nato, ”som ändå är den struktur som vi har att förhålla oss till om vi ska bygga säkerhet skarpare och bättre med andra”. Samtidigt svävar hon på målet om vad ett medlemskap skulle få kosta.

Två socialdemokratiska riksdagsledamöter, Åsa Lindestam och Olle Thorell, värjer sig mot sådant tal i en debattartikel i Vestmanlands Läns Tidning (18/8). De hävdar att den nuvarande regeringen reparerar de skador som allianspartierna åsamkade det militära försvaret i regeringsställning och menar att kravet på Nato-utredning är ett stickspår. ”Vi utvecklar också det bilaterala samarbetet med nationer som delar våra demokratiska värderingar” och tycks därmed utesluta andra samarbeten. Istället för medlemskap i Västalliansen förespråkar de ett direkt utökat samarbete ”med våra nordiska grannar och USA”.

Debatten om vårt förhållande till NATO, som varit mera intensiv de senaste två åren än sedan alliansen bildades 1949, försummar ofta en grundläggande aspekt. När anhängare av ett medlemskap pekar på att vi inte kan försvara oss själva längre, att vi ju redan genom vårt nära samarbete mer eller mindre är inne i NATO, eller motståndare nostalgiskt blickar tillbaka till en tid då vår utrikespolitik varit självständigare än idag, bortser man från de geopolitiska fundamenten. I meningsutbytet mellan Linus Hagström och Tom Lundborg å ena sidan och Tomas Bertelman, Johan Molander och Sven-Olof Petersson i Dagens Nyheter tidigare i sommar har dock kombattanterna varit inne på ämnet.Vårt geopolitiska läge har i grova drag varit detsamma alltsedan det stora nordiska kriget 1699-1721. Läs artikel

Att regeringen beslutat utreda den svenska militära Afghanistan-insatsen är naturligtvis lovvärt. Men dessvärre blev det ingen oberoende kommission som fick uppdraget, vilket många kritiker av insatsen önskat, utan en enmansutredare som knappast kan beskrivas som annat än jävig: socialdemokraten Tone Tingsgård som var vice ordförande i försvarsutskottet när beslutet om svenskt deltagande togs.

I förhoppning om att denna utredning ändå ska leda någon vart har tidigare försvarsministern Thage G. Peterson (S) och tjugosex andra svenska opinionsbildare, varav jag är en, tillställt utredningen en skrivelse rubricerad ”Sanningen om kriget måste fram!”. Där står bland annat att läsa: ”Svenska folket, som av politiker och militärer överraskande och utan offentlig debatt leddes in i Sveriges första krig på nästan 200 år och som betalat de miljarder som kriget hittills kostat, har rätt till en ärlig, allsidig och offentlig granskning av detta krig som bröt vår långa fred. Veteraner från kriget, anhöriga till offren för kriget, alla har rätt att få veta varför och hur Sverige drogs med i kriget och vad resultaten blivit. De mål för kriget som måste ha funnits skall redovisas och ställas mot uppnådda resultat.” Läs artikel

Visste ni att det har funnits ett Gästriklands regemente? Och ett Härjedalens, ett Kopparbergs, ett Ångermanlands regemente. Ett Medelpads artilleriregemente. Till och med ett Stockholms regemente. Testa gärna detta på någon militärintresserad. Det blir höjda ögonbryn. Endast de mycket kunniga ler och säger Jaså, skrammelregementen.

Det officiella namnet var fördubblingsregemente och de sattes upp så fort som möjligt i början av andra världskriget, i anslutning till de vanliga regementena. Infanteriets nya nummer blev som modersregementets siffror plus 30, Gästriklands regemente blev I 44 eftersom Hälsinge regemente var I 14. Dalregementet I 13:s dubblering med namnet Kopparbergs regemente och förkortningen I 43. Fast det sturiga dalfolket sa Andra Dalregementet. (Alla svenska infanteriregementen inklusive skrammelregementena finns redovisade här)

Dessa kuriosa steg ur minnet när jag läste en påkostad volym med titeln ”En svensk tiger”. Där förekommer skrammelregementena tillsammans med en omfattande redovisning av den imponerande, tidigare och senare aldrig skådade upprustning av det svenska försvaret som inleddes redan 1937. För att hålla Sverige utanför kriget. Läs artikel