Länkar

Tack vare att Norge gick med i Nato har vi kunnat ha bättre relationer med Moskva. Det säger Natochefen, norske Jens Stoltenberg, i en exklusiv DN-intervju. Hans resonemang innebär en polemik mot Natomotståndarna i Sverige.

Chefen för världens mäktigaste försvarsallians tar emot i ett mötesrum på Grand Hôtel i Stockholm på tisdagsmorgonen. Jens Stoltenberg har varit norsk statsminister i nio år och kvällen före var han middagsgäst hos statsminister Stefan Löfven. De är bägge socialdemokrater, men med den skillnaden att Löfven är emot svenskt medlemskap i det Nato som Stoltenberg leder sedan ett år tillbaka. Läs artikel

I takt med att Ryssland rustade upp och det säkerhetspolitiska läget blev allt mer oförutsägbart avrustade Fredrik Reinfeldt och Moderaterna landet för allt vad tygen höll. Peter Hultqvist (S) blev snabbt en ­populär försvarsminister i nästan alla läger bara genom att sluta skönmåla utvecklingen i Ryssland och säga som det är om den dåliga svenska beredskapen.

Elefanten i rummet

Sedan valet har utvecklingen vänt, Försvarsmakten har fått mer resurser, övningsverksamheten har ökat och personalen har börjat återfå viss framtidstro. Det går framåt även om det går långsamt och med för små resurser. Men elefanten i rummet är fortfarande frågan om hur ­soldater och sjömän ska ­rekryteras.

Litet land behöver värnplikt

Nyligen tillsatte regeringen den tidigare riksdagsledamoten Annika Nordgren Christensen (MP) för att utreda frågan. Hon är ett mycket bra val, en respekterad och kunnig försvars­debattör med förtroende i alla läger. Men hon kommer att behöva säga politikerna en del obe­kväma och dyra sanningar. En sådan är att ett litet land behöver någon form av ­allmän värnplikt om vi ska kunna komma upp i de volymer av ­soldater och befäl som ­behövs. Det är faktiskt just en plikt, inget fritt val, att ställa upp för landet i kris ­eller krig. Det ska självklart ­inte bli som förr, då vi satte ­vapenvägrare i fängelse, men medborgarskap är inte bara en rättighetskatalog – det är en ömsesidig relation. Läs ledaren

Putins Ryssland återtar steg för steg sin tidigare plats som stormakt. En utveckling som inte minst svensk försvarspolitik måste ta hänsyn. Numera tar Ryssland för sig i utrikespolitiken. Något som vi just nu ser i Syrien.

Det som händer är mer än en antydan av att det kalla kriget kommit tillbaka. Den ryska militärmakten är under snabb uppbyggnad och kan på sikt bli ett hot mot övriga Europa. Allt mer är det gamla kommunistiska reaktionsmönster som styr Ryssland. Vladimir Putin spelar ett högt spel. Idag utgår all makt från Kreml och från Putin. Oppositionen har tystats. Media går helt i Kremls ledband. Putin har dessutom ett brett folklig stöd. Något som han skickligt utnyttjar. Läs artikel

Efter att under åtta år i regeringsställning ha fört en försvarspolitik med många brister så koncentrerar nu borgerligheten all kraft på ett kort: Natomedlemskap. I den kampanjen får man understöd av en lång rad opinionsbildare på den borgerliga kanten. Regeringens linje om Sverige som militärt alliansfritt land ligger dock fast. Den kommer, i enlighet med regeringsförklaringen, inte att rubbas. Det är särskilt viktigt att markera med tanke på den oro som råder i vår omvärld. Den svenska säkerhetspolitiken bidrar till att skapa fred och stabilitet i vår del av Europa. Läs artikel

Stig Fredrikson, Publicistklubbens tidigare ordförande och auktoritativ utrikeskommentator, avråder från svenskt Nato-medlemskap. Finland och Sverige bör fungera som alliansfri zon mellan Öst och Väst, menar han.

Över 200 personer deltog i föreläsningen på Kulturhuset då Bollnäs Seunioruniversitet, BSU, gästades 14 okt av Stig Fredrikson – välkänd utrikesreporter från SVT. Han berättade om sina personliga synpunkter på händelseutvecklingen i Ryssland och på Putin som ledare sedan Sovjetunionens fall 1989.Stig Fredrikson beskrev Putins bakgrund från uppväxten (född 1952) där tyskarnas 900 dagar långa belägring under andra världskriget hade satt djupa spår i nästa alla familjer i Leningrad. Pappan/krigsinvaliden, trångboddhet, det tuffa språket bland gatugängen i Leningrad, juristutbildningen och tjänstgöringen inom KGB, allt präglade hans personlighet. Gorbatjovs nya politik efter 1989 med glasnost och perestrojka togs inte emot väl av Putin, som då arbetade i Dresden åt KGB. Ryssland fick till slut en president som beskrivs som manipulativ, oberäknelig, oförutsägbar och en mästare på att ljuga och förvirra när det är lämpligt. Maktpositionen upprätthålls via korruption och ett nätverk av pålitliga myndighetspersoner och direktörer. Läs hela referatet

Alliansfriheten.se är framförallt en nyhetssajt för vilken ambitionen är att spegla och granska den aktuella säkerhetspolitiska debatten, med ett försvar för Sveriges hävdvunna militära alliansfrihet som utgångspunkt. Vår strävan är även att fungera som en faktabank och argumentationskälla, och det kan leda till att vi även finner anledning att återge texter som inte är dagsfärska men som ändå bidrar till att ge debatten stadga och allsidighet. Det senare är fallet med den nedan publicerade artikeln.

Debatten om ett svenskt Natomedlemskap har ökat i skuggan av krisen i Ukraina. Frågan lyftes ett antal gånger under valrörelsen. De fyra allianspartiernas ledare skrev på DN Debatt om ett ”alltmer hotfullt Ryssland” som ”ökar behovet av ett starkt och enat Europa.” Den senaste SOM-undersökningen visar på ett ökat stöd för ett svenskt medlemskap bland befolkningen även om motståndet fortfarande är större.Samtidigt har senare opinionsmätningar i samband med krisen i Ukraina visat på att Natomotståndet ökar igen. På ledarsidan i SvD skriver Tove Lifvendahl att ”hotbilden är reell, komplex och tilltagande”. Men samtidigt hänvisar hon till ValU där försvaret kom sist bland 19 undersökta frågor som hade betydelse för folks partival. Även SOM-undersökningarna ger utrikespolitiken en låg plats på dagordningen. Lifvendahl ger ett underbetyg till partierna att inte ha förklarat frågan för väljarna. Läs artikel

Den 26/10 argumenterar Widar Andersson på Folkbladets ledarsida för medlemskap i NATO och skriver att förmodligen är alliansfriheten en nedärvd ”trossats” från förr. Alliansfriheten är och har alltid varit raka motsatsen, nämligen praktiskt och förnuftigt agerande. Syftet är att ge Sverige så stor handlingsfrihet som möjlighet när det gäller utrikes- och säkerhetspolitik.Visst var samarbetet med NATO omfattande, vilket inte förvånar någon som kan sin historia. Sovjet sågs helt enkelt som det stora hotet. Då var det rimligt att se till väst för stöd vid ett eventuellt anfall. Det behövde också ske i hemlighet för att inte provocera Sovjet mer än nödvändigt. Läs debattartikeln

Regeringen vill förlänga den svenska insats som finns i Irak till december i nästa år och kommer lägga en proposition redan i morgon som riksdagen sedan måste ta ställning till. Det framkom på en presskonferens som utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S) höll på onsdagen.Utvecklingen i Irak med IS är oroande, reformerna genomförs inte tillräckligt snabbt och situationen med över en miljon flyktingar i landet är påfrestande. Det menar både utrikesministern och försvarsministern som nyligen besökt landet.– Utvecklingen är oroande och utmaningarna är enorma. IS har pressats tillbaka något men det går sakta och det går inte att skönja någon framgång, sa Margot Wallström (S), utrikesminister. Läs artikel

Förr handlade det om stora svenska FN-styrkor under relativt lugna förhållanden. Numera handlar internationella insatser snarare om små specialförband, ofta i extremt farliga miljöer. Den hemlighetsfulla kontingenten på 35 personer i kurdiska Irak är ett bra exempel.

Regeringen har beslutat att ge styrkan, som utbildar kurdiska peshmergakrigare, förnyat förtroende. Det är ett sakligt sett bra beslut, fast samtidigt anmärkningsvärt. För hur effektiv den svenska hjälpen än är, handlar det om en marginalinsats under ett stort krig – dessutom med betydande risker. I betydelse kan den knappast heller jämföras med den tidigare markant större insatsen i Afghanistan. Läs ledaren

Finland arbetar för att främja Nordens och Östersjöregionens stabilitet. Det är av stor vikt för Finland att stärka det säkerhetspolitiska samarbetet med de nordiska länderna och särskilt med Sverige. Estland och de övriga Baltiska länderna är viktiga partner för Finland både i EU, internationellt och i det regionala samarbetet kring Östersjön.

Finland nyttjar aktivt den arktiska regionen och driver på att det arktiska samarbetet ska blir en tyngdpunkt inom EU:s yttre förbindelser.

Den skärpta säkerhetssituationen till följd av Rysslands agerande samt konflikten mellan Ryssland och Ukraina har långtgående konsekvenser för relationerna mellan EU och Ryssland och för Europas säkerhet. Finland verkar för att finna en lösning på krisen i Ukraina. Finland stöder också en stabilisering av Ukraina och de reformer som landet behöver. Läs meddelandet

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg är på ingång till Sverige för träffar med bland andra statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström (S) och försvarsminister Peter Hultqvist (S).

Stoltenberg, vars besök är planerat till 10-11 november, ska också besöka riksdagen och närvara vid ett möte inom Nordefco, det nordiska försvarssamarbetet. Där kommer det, förutom nordiska försvarsministrar, denna gång även att finnas baltiska försvarsministrar och företrädare för Tyskland, Polen och Storbritannien med.

När ett land överväger att ändra sin försvars- och säkerhetspolitik – och ingå i en militär allians med kärnvapen och bryta den alliansfrihet som bidragit till fred i mer än 200 år – måste det självfallet föregås av en seriös konsekvensanalys.

Den uppfattningen hade Kristdemokraterna vid rikstinget 2013 då det beslutades om en parlamentarisk utredning och först därefter beslut. Den linjen drev även Göran Hägglund när han mot slutet av sin partiledartid lyfte frågan om det är dags att överväga ett svenskt medlemskap i Nato.

Inför rikstinget 2015 var frågan uppe i partistyrelsen. Sex ledamöter vidhöll då behovet av en utredning: Emma Henriksson, Jakob Forssmed, Anders Sellström, Lars Thunberg, Per Landgren och Soledad Henriquez. Att på så kort tid och utan bred intern debatt överge kravet på utredning ansåg de sex ledamöterna vara oklokt och strida mot tidigare beslut. Läs artikel