Litteratur

Harvardprofessorn Serhii Plokhy har skrivit en intressant bok om Kubakrisen 1961–62: Nuclear Folly. A History of the Cuban Missile Crises (W. W. Norton & Company, 2021). Citaten nedan är från boken i min översättning, om inget annat anges.

Först 1992 fick USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara (1961–1968) klart för sig att Sovjetunionen hade haft taktiska kärnvapen klara att avfyras och 43.000 soldater på Kuba 1962. President Kennedy hade räknat med maximalt 10.000 soldater och inga stridsberedda kärnvapen, när man planerade att invadera Kuba sommaren detta år. Det var fråga om kortdistansmissiler som inte kunde nå Florida, men väl ha använts mot en amerikansk invasionsstyrka med förödande konsekvenser. Även stridsvagnar hade fraktats till ön. Kubas militära kapacitet var ”i huvudsak defensiv”, enligt en uppgift från CIA.

Men varför ville Kennedy och hans generaler invadera Kuba?

Amerikanska trupper hade landat på Kubas stränder i juni 1898. Den amerikanska regeringen gick in i konflikten delvis som ett svar på allmänhetens krav på att stoppa spanska grymheter mot kubanerna, ofta överdrivna i amerikanska medier. Men bakom ingripandet låg också en tillämpning av Monroedoktrinen.

Läs mer

Omi Söderblom, hovrättsråd i Svea hovrätt och släkting till förre ambassadören Staffan Söderblom, har skrivit en bok om dennes befattning med Raoul Wallenberg-ärendet.

Det är en tung bok i dubbel bemärkelse. Den väger 1, 2 kg och är tungläst till följd av författarens omständliga språk med mängder av främmande och påhittade ord.

Omi Söderblom har lagt ned ett omfattande arbete för att kartlägga Söderbloms levnadsbana och hans befattning med RW-ärendet. Hon har tagit del av den rikliga litteraturen om Raoul Wallenberg och i synnerhet, vilket är värdefullt, kunnat förfoga över Staffan Söderbloms privata brevväxling.

Staffan Söderblom, son till ärkebiskopen Nathan Söderblom och hans hustru Anna, var en mycket begåvad diplomat som gjorde en snabb karriär i utrikesförvaltningen. Han antogs som attaché i UD 1921, blev utrikesråd och chef för politiska avdelningen 1939 och beskickningschef och minister i Moskva 1944. Han avslutade sin karriär som minister i Bern 1946 och ambassadör i Peking 1951.

Läs mer

I boken The Challenge to NATO: Global Security and the Atlantic Alliance (red. Slobodchikoff m.fl, Potomac Books, 2021) anges att “[i]n addition to remaining diplomatically relevant, there is one area where NATO will remain constant: the American promise to use its nuclear arsenal to defend Europe”. Detta amerikanska ”löfte” grundar sig på en tveksam historieskrivning i boken om artikel 5 i Natostadgan. Faktum är att när stadgan skulle antas i USA:s kongress 1949, gjorde senatorer gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesminister Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how and when to respond to an attack up to individual governments.” Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.

Även om man inte är emot Nato, utan för en svensk alliansfrihet, måste konstateras att boken är rätt torftig och några pro et contra-resonemang förs aldrig. Till dem som förordar “a pause or a full stop to NATO enlargement” blir svaret att “[a] relationship with the EU is far more important. Candidates on the current wish list for NATO membership are not threatened by Russia.”

I stället rekommenderas professor Michael Kimmages artikel i Foreign Affairs (januari 2022): “Time for NATO to Close Its Door. The Alliance Is Too Big – and Too Provocative – for Its Own Good”.

Läs mer

Då samtal mellan Ryssland, Nato och USA inleds i januari 2022, kan det vara av intresse att granska en tidigare förhandling mellan Väst och Öst.

Den 3 maj 1939 sparkade Stalin sin mångårige utrikesminister Maksim Maksimovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. Stalin insåg att Litvinovs linje var misslyckad, och han kom ersättes av Vjatjeslav Michajlovitj Molotov.

Läs mer

Försommaren 1967 besökte jag för första gången Helsingfors. Fyra svenska ungdomar var på väg från Stockholm till Åbo och därifrån med buss till den finska huvudstaden och tåg till Leningrad. Vi hade utsetts att representera Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd vid en norsk-sovjetisk konferens i Murmansk – det krävde ännu en tågresa – om ”ungdomens roll i tryggandet av fred och säkerhet i Europa”. Jag var ännu inte fyllda sexton. De tre övriga (som alla skulle göra socialdemokratiska politrukkarriärer) är nu döda. Hösten det året började jag läsa ryska i gymnasiet.

Samma år anställdes Henrik Tikkanen (1924–1984) som konstnärlig chef för Finlands – idag Nordens – största dagstidning, Helsingin Sanomat. Han var sedan länge ett namn i den svenskspråkiga offentligen, bland annat genom medarbetarskap i Hufvudstadsbladet, och hade starka rötter i den finlandssvenska bildningsborgerligheten, med en arkitektpappa och en farfar som hade varit professor i konsthistoria. Tikkanen skulle på 70-och 80-talet göra skandalsuccé med en svit självbiografiska romaner och under senare delen av sitt liv medverka även i Dagens Nyheter.

Läs mer

Enligt USA:s krigsminister Henry Stimson var den ”mest chockerande enskilda händelsen” under andra världskriget inte den japanska attacken på Pearl Harbor, utan Frankrikes fall våren 1940.

Historieprofessorn Michael S. Neiberg har nu skrivit den intressanta boken When France Fell. The Vichy Crisis and the Fate of the Anglo-American Alliance (Harvard University Press, 2021).

I boken ges en dramatisk historia om amerikanska politik präglad av panik, vilken placerade USA i förbund med fascismen.

Tysklands invasion av Frankrike var något de amerikanska strategerna inte hade räknat med. USA kom att samarbeta med Vichy-regeringen trots dess pronazistiska tendenser. Amerikanska ledare trodde naivt att de kunde hindra Frankrike från att bli en tysk allierad. Britterna förstod dock att Vichy var underordnad Nazityskland och stödde istället motståndspersoner som Charles de Gaulle. USA:s val att stödja Vichy kom att skada relationerna mellan USA och Frankrike för lång tid. I en recension av boken påpekas att den “sheds light on an embarrassing period in American diplomacy”.

“État français” med marsalken Philippe Pétain i spetsen kom att få följande utseende:

Britterna hade räknat med den franska armén nästan lika mycket som amerikanerna. Lord Halifax skrev i sin dagbok att ”den enda fasta klippa som alla hade varit villiga att bygga på under hans tid som utrikesminister från 1938 till 1940 var den franska armén”. 1937 hade Winston Churchill kallat den franska armén ”den enda garanten för internationell fred” och i början av 1940 uppgivit att den var ”ojämförligt den starkaste militära styrkan i Europa”. Ingen hade planerat för dess omedelbara kollaps. Och i USA såg man faran: Om tyskarna eller italienarna fick kontroll över den franska flottan eller tvingade Frankrike att ge dem tillgång till hamnar i det franska imperiet över hela världen, så skulle USA kunna hamna i en oförsvarlig position.

Läs mer

Vi återpublicerar här en artikel från 24 augusti 2021.

FN:s generalsekreterare António Guterres beskriver konflikten i Syrien som startade den 15 mars 2011 som en ”en levande mardröm”. Hundratusentals människor har dödats och miljoner har drivits på flykt.

President Assad har shiamuslimska allierade, Iran samt libanesiska Hizbollah, båda långvariga bundsförvanter till den syriska regimen och idag djupt involverade i konflikten.  På andra sidan finns sunnimuslimska allierade, till exempel Saudiarabien, som har stött rebeller med vapen, medan stormakterna USA och EU under lång tid riktat sanktioner mot företrädare för staten Syrien. Shia-/sunni-konflikten har koncentrerats till Syrien.

Läs mer