Litteratur

Vi återpublicerar här en artikel om Nato som tidigare legat på sajten. (Utgivarna)

Den kanadensiske historikern Timothy Andrews Sayle har lägligt utkommit med boken Enduring Alliance. A History of NATO and the Postwar Global Order (Cornell University Press 2019).

I mars 1948 inträffande den så kallade Pragkuppen: det tjeckiska kommunistpartiet grep makten i Tjeckoslovakien. En månad senare krävde Stalin att Norge skulle sluta en pakt med Sovjetunionen. Samma månad hade Finland ingått VSB-avtalet, det vill säga ett fördrag om vänskap, samverkan och ömsesidigt bistånd, med grannen i öster. Den brittiske utrikesministern Ernest Bevin, som aldrig trodde att Sovjetunionen skulle starta något krig, var dock orolig för i första hand de nämnda påtryckningarna mot Norge.

Läs mer

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg uppger i Hufvudstadsbladet (20/2): ”Det handlar om hur vi vill att relationer mellan länder ska gå till. Moskva försöker rulla tillbaka historien genom kravet att inga nya medlemmar ska tillåtas i Nato. Det är ett tydligt försök av Ryssland att kontrollera västs säkerhetsstrategi”. Uttalandet föranleder ett antal frågor. Är ”väst” liktydigt med Nato? Ingår EU och de alliansfria staterna i begreppet?   Och vad är det för säkerhetsstrategi som åsyftas?

Nyhetsrapporteringen ger intrycket av en avsaknad strategi, varför Michael E. O’Hanlons bok, Beyond NATO  (Brookings Institution Press, 2017) kan ge inspiration till en sådan, då boken är bland det klokaste som skrivits i frågan. (Den går att läsa gratis via amazon.com.)

Läs mer

Den framstående norske professorn, överstelöjtnant Tormod Heiers förra bok anmäldes på sajten för något år sedan . Han har nu skrivit en minst lika viktig bok: En randstat på avveie? Norges vei inn i den nye kalde krigen, 2014–2021 (Cappelen Damm Akademisk, 2021).

Boken är indelad i nio kapitel:

1. Randstatens problemer

Norge övergav sin neutralitetspolitik och blev medlem i Nato 1949, men har sedan dess sökt ha USA och Nato på armlängds avstånd, då detta har visat sig tjäna norska intressen över tid. Man har balanserat mellan USA i väst och Ryssland i öst. Men efter Rysslands annektering av Krim har politiken ändrat karaktär. De amerikanska förväntningarna på solidaritet från de mindre allierade går nu som en röd tråd genom Nato-medlemskapet. Men det är inte bara genom beslut från Nato-högkvarteret, utan alltmer genom hög grad press från USA. Heier refererar här till George Kennans påpekande om Nato-utvidgningen till forna Warszawapaktstater, att det inte fanns något behov för detta, och att det orsakade ett nytt kallt krig. Underrubriken till Heiers bok har fog för sig genom att Solbergsregeringens (2013–2021) politik har medfört att den buffert mellan Väst och Öst som Norge tidigare utgjorde har försvunnit. Istället har landet blivit en språngbräda för amerikanska styrkor. Det är inte lätt att förmedla vänskapliga avsikter, när man samtidigt förbereder för amerikanska operationer på den norska sidan av gränsen, påpekar Heier. Därtill noterar han att i såväl USA som Ryssland växer det fram starka nationalistiska och värdekonservativa krafter som vill konkurrera mer än samarbeta för gemensamma mål.

Läs mer

Harvardprofessorn Serhii Plokhy har skrivit en intressant bok om Kubakrisen 1961–62: Nuclear Folly. A History of the Cuban Missile Crises (W. W. Norton & Company, 2021). Citaten nedan är från boken i min översättning, om inget annat anges.

Först 1992 fick USA:s tidigare försvarsminister Robert McNamara (1961–1968) klart för sig att Sovjetunionen hade haft taktiska kärnvapen klara att avfyras och 43.000 soldater på Kuba 1962. President Kennedy hade räknat med maximalt 10.000 soldater och inga stridsberedda kärnvapen, när man planerade att invadera Kuba sommaren detta år. Det var fråga om kortdistansmissiler som inte kunde nå Florida, men väl ha använts mot en amerikansk invasionsstyrka med förödande konsekvenser. Även stridsvagnar hade fraktats till ön. Kubas militära kapacitet var ”i huvudsak defensiv”, enligt en uppgift från CIA.

Men varför ville Kennedy och hans generaler invadera Kuba?

Amerikanska trupper hade landat på Kubas stränder i juni 1898. Den amerikanska regeringen gick in i konflikten delvis som ett svar på allmänhetens krav på att stoppa spanska grymheter mot kubanerna, ofta överdrivna i amerikanska medier. Men bakom ingripandet låg också en tillämpning av Monroedoktrinen.

Läs mer

Omi Söderblom, hovrättsråd i Svea hovrätt och släkting till förre ambassadören Staffan Söderblom, har skrivit en bok om dennes befattning med Raoul Wallenberg-ärendet.

Det är en tung bok i dubbel bemärkelse. Den väger 1, 2 kg och är tungläst till följd av författarens omständliga språk med mängder av främmande och påhittade ord.

Omi Söderblom har lagt ned ett omfattande arbete för att kartlägga Söderbloms levnadsbana och hans befattning med RW-ärendet. Hon har tagit del av den rikliga litteraturen om Raoul Wallenberg och i synnerhet, vilket är värdefullt, kunnat förfoga över Staffan Söderbloms privata brevväxling.

Staffan Söderblom, son till ärkebiskopen Nathan Söderblom och hans hustru Anna, var en mycket begåvad diplomat som gjorde en snabb karriär i utrikesförvaltningen. Han antogs som attaché i UD 1921, blev utrikesråd och chef för politiska avdelningen 1939 och beskickningschef och minister i Moskva 1944. Han avslutade sin karriär som minister i Bern 1946 och ambassadör i Peking 1951.

Läs mer

I boken The Challenge to NATO: Global Security and the Atlantic Alliance (red. Slobodchikoff m.fl, Potomac Books, 2021) anges att “[i]n addition to remaining diplomatically relevant, there is one area where NATO will remain constant: the American promise to use its nuclear arsenal to defend Europe”. Detta amerikanska ”löfte” grundar sig på en tveksam historieskrivning i boken om artikel 5 i Natostadgan. Faktum är att när stadgan skulle antas i USA:s kongress 1949, gjorde senatorer gällande att artikeln stred mot konstitutionell praxis, eftersom endast Kongressen kunde förklara krig. Utrikesminister Dean Acheson klargjorde dock att artikel 5 ”leaves the decision of how and when to respond to an attack up to individual governments.” Med detta konstaterande accepterade Kongressen fördraget. Samtidigt innebär väl detta att artikel 5 inte utgör någon garanti av något slag.

Även om man inte är emot Nato, utan för en svensk alliansfrihet, måste konstateras att boken är rätt torftig och några pro et contra-resonemang förs aldrig. Till dem som förordar “a pause or a full stop to NATO enlargement” blir svaret att “[a] relationship with the EU is far more important. Candidates on the current wish list for NATO membership are not threatened by Russia.”

I stället rekommenderas professor Michael Kimmages artikel i Foreign Affairs (januari 2022): “Time for NATO to Close Its Door. The Alliance Is Too Big – and Too Provocative – for Its Own Good”.

Läs mer

Då samtal mellan Ryssland, Nato och USA inleds i januari 2022, kan det vara av intresse att granska en tidigare förhandling mellan Väst och Öst.

Den 3 maj 1939 sparkade Stalin sin mångårige utrikesminister Maksim Maksimovitj Litvinov, en västorienterad politiker som varit inriktad på att skapa ”kollektiv säkerhet” i Europa genom att försöka få med sig Storbritannien och Frankrike i en militär pakt mot axelmakterna. Stalin insåg att Litvinovs linje var misslyckad, och han kom ersättes av Vjatjeslav Michajlovitj Molotov.

Läs mer