Litteratur

I Jay Sextons bok får läsaren följa Monroedoktrinens bakgrund, framväxt och tillämpning. Han belyser hur doktrinen, som ursprungligen formulerades 1823, tolkades och omtolkades. Om dess rätta innebörd stod det hela tiden strid. Den böljade fram och åter mellan kolonialister och imperialister och deras olika motståndare. Rågångarna var långt ifrån klara.

En aggressiv skärpning av doktrinen kom till stånd genom president Theodore Roosevelts tillägg 1904, då USA hade nått betydande styrka och var berett att börja bygga sitt imperium. Med Roosevelts tillägg blev Monroedoktrinen tydligt ett instrument för interventionism.

Ett tema hos Sexton är om doktrinen stod för en antikolonialistisk imperialism. Han visar att i den faktiskt förda politiken kom att ingå både kolonialism och imperialism.

Läs mer

Journalisten och författaren Olle Svenning har just utkommit med boken Älskar ni mig? Om Léon Blum (Albert Bonniers förlag). Boken skildrar den numera bortglömde, socialistiske politikern Léon Blum (1872–1950). För denna sajts läsekrets är säkerligen frågan hur politikern Blum agerande i försvarsfrågan mest av intresse. Det ska dock noteras att Svenning ger intressanta inblickar i franskt kultur- och politiskt liv under förra seklet. Svenning har tidigare givit ut fina böcker om bland andra Branting och Erlander

Efter första världskriget blev Léon Blum pacifist och förblev sådan fram till dess Tyskland angrep Österrike 1938 (”Anschluss”).  Den så kallade folkfronten (Front populaire) hade bildats den 14 juli 1935, varigenom socialister, kommunister och andra radikala sökt ena sig. Någon enhetlig syn på försvarsfrågan fanns inte, utan parollerna var: Fred skulle främjas genom nedrustning, större makt till Nationernas Förbund och fler fredsavtal.

Läs mer

Ban Ki-moon, FN:s förre generalsekreterare, skriver i sin nyligen utkomna bok Resolved. Uniting Nations in a Divided World att han under sin diplomatiska karriär inspirerats av vatten. Tydligen ville han sprida sina tankar om denna inspirationskälla till andra. Han skriver rart i boken:

“This teaching – that ‘the highest virtue is like water’ – is so important to me that I carefully drew a Chinese calligraphy of it for U.S. President Barack Obama for his birthday.”

Om födelsedagspresenten gjorde intryck på Obama framgår inte. Ett tack för gåvan fick väl Ban! Det kan dock noteras att Obama i sina memoarer A Promised Land som kom ut föra året nedlåtande refererar till Ban som en “nerdy kid who’s too nice to reject”.

Obama förekommer på flera ställen i Resolved. På ett ställe handlar det om Syrien, som gång på gång av den amerikanske presidenten varslades om hot om aggressionskrig, ofta kopplat till påståenden om användning av kemiska vapen. Detta avsnitt i boken som är upplysande förtjänar att återges.

Läs mer

Lundaförlaget Celanders är utgivare av de två enda till svenska översätta böckerna av årets Nobelpristagare i litteratur, Abdulrazak Gurnah: Paradiset (2012) och Den sista gåvan (2015).

Förlaget och dess ägare Henrik Celander har också utgivit tre arbeten som har varit viktiga för oss som driver denna sajt: Lagen mot krig. Om FN-stadgans våldsförbud och aggressionskrigen av Rolf Andersson, Mats Björkenfeldt, Per Boström och Lars-Gunnar Liljestrand (2013), Bevara alliansfriheten. Nej till Nato-medlemskap! (2014), red. Anders Björnsson och Sven Hirdman, samt Försvaret främst. En antologi om hur Sverige kan och bör svara sig (2015), red. Anders Björnsson. 2012 utkom Ola Tunanders Libyenkrigets geopolitik. Humanitär intervention eller kolonialkrig? Böckerna (utom Tunanders som är slutsåld) kan beställs från kontakt@celanders.se.

.

”Sanctions are often understood as a ‘middle ground between diplomacy and the use of military force’.”

Vi har på senare tid sökt spegla förekomsten och lagligheten av ekonomiska sanktioner i tre artiklar.

Läs nr 1 här, Läs nr 2 här. Läs nr 3 här.

I Research Handbook on Unilateral and Extraterritorial Sanctions (red. Charlotte Beaucillon, Edvard Elgar Publishing 2021) ges flera perspektiv på ämnet.

Boken inleds med ett läsvärt bidrag om konsekvenserna av den ökande användningen och missbruket av sanktioner. Därefter speglas användningen av sanktioner i Indien. I New Delhi har hävdats att även om man stödjer FN:s sanktioner har man varit emot ensidiga sanktioner. ”However, often geopolitical changes have been important and India has adhered to unilateral sanctions and been conscious of its international obligations.” Kina har alltid motsatt sig ensidiga sanktioner, men i takt med att Kina stiger upp som en världsmakt, kommer man att använda ensidiga sanktioner alltmer, dock inte i samma utsträckning som USA, framhålls i en artikel. I avsnittet om Ryssland, skrivet av den ryske biträdande professorn Ivan Timofejev, framhålls bland annat att Ryssland har genomfört motsanktioner mot USA och EU. Moskva har väsentligt förbättrat sin egen sanktionsarsenal, infört motsanktioner och genomfört ett antal åtgärder för att försvara sin ekonomi och minska effekterna av restriktionerna på sina relationer med utländska partners. Vidare noterar författaren att varken Ryssland eller Väst har ändrat sin respektive utrikespolitik trots de omfattande sanktionerna, vilka skadat båda sidor. Sanktionerna orsakar större skada för USA och EU än för Ryssland, trots att 41 stater driver sanktionspolitik mot det senare, framhåller författaren.

Läs mer

Med boken Elin i mitt liv (Carlson Bokförlag 2021) ger Thage G Peterson en intressant tillbakablick på sin uppväxt i Bergs socken i Småland.

Han växte upp under mycket knappa förhållanden på 30- och 40-talet och fick bilda sig genom korrespondenskurser och folkhögskolor.

Vid sidan av sådana studier kom bekantskapen och samtalen med Elin Wägner att forma hans livssyn.

Läs mer

Hur ska man förhålla sig till en klassisk indisk bok som Arthasastra? Texten sattes på pränt för mer än tvåtusen är sedan. Den renderade följande omdöme av den tyske vetenskapsmannen Max Weber: ”…truly radical ’Machiavellianism’…compared to it, Machiavelli’s The Prince is harmless.”

Nå, det skadar inte att läsa Kautilya. Historiskt sett är hans person av betydande intresse. Men vad som framför allt motiverar en läsning idag är hans bestående aktualitet.

USA och dess allierade och partners (däribland Sverige) har drivits ut ur Afghanistan. Så är fallet trots att USA där tillämpat åtskilliga av Kautilyas härskartekniker, om än i moderniserad form. Arthasastra ger med sin klarhet och enkelhet perspektiv på dessa klassiska härskarstrategier; påminner om dem och tydliggör dem. Det verkar som om det finns behov av detta i vårt land där ledande politiker och media sprider de mest naiva föreställningar om vad som styr i stormaktspolitiken.

När det gäller uttåget ur Afghanistan skulle nog Kautilya ha nickat gillande: varför spilla krut på ett oändligt krig av ringa strategiskt intresse som det inte går att vinna, särskilt som det finns makter på annat håll som utgör den verkliga utmaningen; och man ska aldrig inleda ett krig utan att man har ett klart mål och är övertygad om att man kommer att uppnå det och vinna kriget.

Läs mer

Vissa historiker, sådana som skriver biografier och enskilda folks historia, förstår i sin naivitet inte maktens betydelse, och betraktar överföringen av massornas samlade vilja på historiska personer som någonting absolut. När de beskriver makten framställer de den existerande makten som absolut och ser varje kraft som motsätter sig den existerande makten som något obefogat, ett uttryck för förstörelse och våld.

Denna teori, passande för primitiva samhällen och fredliga tider, har den olägenheten att när den appliceras på komplicerade och oroliga tider i folkens liv, då kan den legitimistiska historikern bara bevisa att Nationalkonventet, Direktoratet eller Bonaparte alla var maktförstörare, medan republikanen och bonapartisten bevisar, den ena att Konventet och den andra att Imperiet var den rätta makten, och all övrig makt saknade grund. Historiker som på detta sätt med sina förklaringar kullkastar varandra kan knappast få någon att lyssna utom möjligen små barn.

(Ur Fjärde boken. Epilogens andra del, kapitel 4)

Läs mer