Litteratur

Den 7 februari anordnade HBC en boklansering inklusive samtal om Hans Blix’ senaste bok ”A Farewell to Wars. The Growing Restraints on the Interstate Use of Force” som utkom på Cambridge University Press i november 2023) mellan författaren och Thomas Jonter, professor i internationella relationer vid SU.

En av Sveriges mest kända utrikespolitiska aktörer har skrivit en bok om att krig mellan stater är på väg att försvinna. Efter att ha läst den är jag klokare: sorgsen men också uppmuntrad.

I bokens första del görs en genomgång av alla större konfliktrelaterade händelser som berört stater (krig, hot om krig, avtal med mera) under tiden från 1945 till 2022. Detta är ett stort material (enbart förteckningen blir fyra trycksidor), men författaren missbrukar inte detta till svårläst detaljrikedom: tvärtom lyckas han ge huvuddragen av alla dessa ”fall” i koncis form. Här finns Kosovo, Kongo, kärnvapenavtal, internationella domstolsutslag och mycket annat.

Ett historiskt faktum är att stater ofta startat krig för att ta över ett annat lands territorium. Detta är numera ovanligt, men det finns undantag (Ryssland i Ukraina). […]

Det finns goda skäl att slå följe med Hans Blix, lära av honom och få uppleva hur cynismen ger vika för den goda viljan. Läs anmälan

Hans Blix ansluter sig till den så kallade realistiska skolan inom statskunskapen. Realister är primärt intresserade av hur stater, i synnerhet stormakter, försöker överleva eller vidmakthålla inflytande inom världspolitiken. En grundläggande syn är att nationella intressen tenderar att övertrumfa andra ideal, som folkrättsliga principer, respekt för ingångna avtal och konventioner, eller demokrati.

En realistisk ansats utesluter inte att staters agerande på den internationella arenan kan begränsas också av normer, etiska och rättsliga, även om regelefterlevnad i strikt hänseende inte enkelt kan framtvingas. […]

Likafullt ser Blix fördelar med FN-systemet. Det är den första genuint inkluderande samarbetsorganisation mellan stater som någonsin existerat. Vidare beskriver han systemet med fem permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd, som vardera utövar vetorätt, som en garant för dess legitimitet. Låsningar är legio, som över Syrien eller Ukraina, men FN har också visat sig vara en förvånansvärt hållbar skapelse. Inte minst har FN-stadgan, och därigenom ett internationellt förankrat regelsystem, utövat en viktig normerande kraft mot krig.

Men FN är en ofullständig skapelse. En återkommande tematik i boken är därför respekt för maktbalansen – ett erkännande av den omständigheten att världen är ojämlik, att vissa stater i kraft av sin storlek äger företräde framför andra. Det finns, enligt Blix, enbart tre ”militära stormakter”: USA, Kina och Ryssland. Att jämka dessa makters ofta oförenliga anspråk är en av det internationella samfundets centrala uppgifter. Diplomati och statsmannaskap, inte minst undvikandet av eskalation mellan kärnvapenmakterna, är källan till stabilitet. […]

En viktig lärdom framgår mellan raderna: stater tenderar, även när de bryter mot folkrätten, att betrakta sitt eget agerande som godartat. Få beslutsfattare i mänsklighetens historia har bedrivit en utrikespolitik på uttalat onda avsikter. Men det finns ingenting som tyder på att eventuella motparter nödvändigtvis betraktar saken på ett liknande sätt. Strategisk empati, en förmåga att anamma även motsatta perspektiv, är en nödvändig aspekt av framgångsrik diplomati.

Styrkan med Blix uttalat realistiska ansats är att antaganden och ansatser förtydligas. Helt klart har såväl demokratier (som USA och Storbritannien) som autokratier (som Ryssland och Kina) vid upprepade tillfällen visat sig motiveras primärt av makt och inflytande, även när det betytt att man inte respekterat folkrätten. Under strecket på SvD , bakom betalvägg

Diplomatiet har en særstilling i demokratier, og er et bindemiddel i det internasjonale systemet. Denne funksjonen er ikke mindre viktig i krig og konflikt. Det er imidlertid særlig viktig at det statssystemet som ble dannet i det nye Europa etter Sovjetunionens oppløsning forblir diplomatiets ramme og forutsetning. Hverken diplomater eller forskere kan eller bør relativisere gyldigheten av statssystemet. Samtidig utelukker ikke dette å drive deliberasjon gjennom det, med ett for øye – å bygge relasjoner, som over tid befester samarbeidsstrukturer og forsterker samarbeidsviljen mellom suverene stater.

Er samarbeid og samarbeidsviljeimidlertid underlagt historiske endringer? Sveriges mangeårige Moskva­ambassadør, Sven Hirdman, synes å erkjenne dette. I en omtale av Ukraina­krisen i 2014, et kapittel som ikke inngår som en särskild rapport fra utenriksstasjonen, skriver han: «vi lever inte i en perfekt värld styrd av en internationell rättsordning, även om vi måste sträva mot detta mål» (s. 289). Diplomatiets dyp­forståelse av persepsjoner og oppfatninger kan bidra til å dempe motsetninger, men stater navigerer også etter egne kartverk. Det internasjonale systemet kan bufre dette, til en viss grad. Sovjetunionens tidligere kjernestat, Russland, setter samtidig et avgjørende preg på systemet ved å aktivere dype historisk betingede handlingsmønstre. Det russiske fotav­trykket blir lett et stort et, og vanskelig å feie under teppet, selv med de mest balanserte, diplomatiske avveininger. Läs recensionen

Staffan Carlsson har velat skriva en annorlunda biografi om Dag Hammarskjöld. I intervjuer och presentationer har han talat om att ge en mer nyanserad, mindre idealiserad och mer realpolitisk bild av den mytomspunne generalse­kreteraren i Förenta Nationerna, en bok mindre om ett helgon och mer om en maktspelare. Det som förefaller mest irritera Staffan Carlsson är uppfattningen att Hammarskjöld skulle ha varit pacifist, stormaktskritiker i allmänhet och företrädare för en neutral alliansfrihet i kalla kriget.[…]

Det här är också en Hammarskjöldbild som passar väl i tiden 2023 när Sverige valt att överge den militär alliansfriheten och väntar på att släppas in i NATO, något som Staffan Carlsson med flera nu pensionerade generationskol­leger bland ambassadörer ivrigt tillskyndat och där han nu retroaktivt räknar in Hammarskjöld bland meningsfränderna. Läs presentationen

A Farewell to Wars – The Growing Restraints on the Interstate Use of Force

Hans Morgenthau is perhaps the foremost representative of realist school of international relations. With great knowledge of diplomatic history and international relations, he identifies a ‘quest for power’ as the universal driving force in the international relations of states We may note that the US national security strategy presented by the Trump administration in 2017 read like an essay based on Morgenthau:

Through power, material advantages can be sought, but also other gains like status. Morgenthau does not deny that a major part of the international legal rules function well even without courts and enforcement systems and that states’ quests for power may be inhibited by various factors, including ethical and international legal norms. However, like St Augustine (354–430) and Hobbes (1588–1679) before him, he believes that the root cause of the use of armed force is that man is aggressive and evil. He is concerned about the dangerous dimension brought into state relations by nuclear weapons and does not place much faith in the UN as a mechanism for peace. He sees no other plausible remedy to the risk of war and violence than balance of power and skilful diplomacy – by which he means statesmanship.

The distinguished American political scientist, Francis Fukuyama, is like Morgenthau allergic to high-sounding claims that international mechanisms can cope with the interstate use of force. He sympathizes with the realist school and its emphasis on balance of power and military strength but thinks it is not aware enough of the demand for ‘recognition’ – pride, prestige, wish to dominate – that he sees as the main driving force for war in a world of states competing with each other. Although this stressing of self-assertion highlights a highly relevant psychological dimension, in practical terms Fukuyama’s explanation of war may not be very different from the ‘quest for power’ that Morgenthau identifies as the source of conflict and war. Läs  introduktionen

Kommentarer:

‘Is the plague of war slowly becoming a thing of the past, despite its occasional outbreaks? Stepping back from the here and now, this colossal work shines a light on the big picture of all the armed conflicts that have taken place, but also the conflicts that have been settled without bloodshed, since the Second World War. A huge task, fulfilled successfully and argued plausibly, this is a ray of hope in these bleak times in international relations.’

Beatrice Heuser – University of Glasgow

‘For some seventy years, Hans Blix has contributed significantly to the study and practice – and practical application – of international law. For decades, he served as Sweden’s most senior international legal official in its Foreign Ministry, eventually as Foreign Minister, as Director-General of the International Atomic Energy Agency, and as the chief of the international inspectorate surveying Iraq’s armaments. A pre-eminent preoccupation has been substituting the rule of law for recourse to international warfare. His study, A Farewell to Wars, while hopefully entitled, comes as Europe has reverted to being the field of major aggression and embattled self-defence. Its timeliness is all the greater.’

Judge Stephen Schwebel

Boken avrundas med:

Role of the Public Mind to Strengthen the Restraints on the Interstate Use of Force? This study has sought to establish what is the role and what are the trends of interstate use of force in today’s world – not to look for ways of increasing restraints through reforms of the UN or otherwise, a subject on which there is a vast amount of knowledgeable analysis and proposals. Nevertheless, after the speculations about the future action of governments, it needs to be said that the public mind will continue to be of the greatest importance for what forms of competition between states will be accepted and practiced by the international community. It has been behind the positive changes in state conduct for nearly two hundred years. It helped to abolish the slave trade, and it waged successful public campaigns against particularly cruel and indiscriminate weapons and in favour of arbitration and other peaceful means of settling disputes. It was the force that after WWI stood behind President Wilson’s introduction in the League Covenant of the first legal ban on the use of force between states. That public mind, globally better connected than ever before, can and should now assert itself to demand diplomacy, disarmament and détente and the use of released resources to help defend and preserve an environment and develop an order that will sustain human civilization. 1 See above, Chapter 17, p. 256. Läs  presentationen

Anmeldelse: Sverre Diesen: Krig, konflikt og militærmakt. Norsk forsvar i en endret verden. Gyldendal, 2023.

Diesen tar gir leseren med på et sveip innom svært mange utviklingstrekk i verden, spesielt knyttet til krig og konflikt, og hva de betyr for utviklingen av Forsvaret, eller snarere hva de burde bety. […]

Bokens del IV er så viet «Konsekvenser for Norge», der Diesen kanskje er på sitt aller mest kontroversielle. Det er der han som oftest møter motstand – fordi han argumenterer for et nektelseskonsept i Finnmark som skal kunne etableres så og si uten varslingstid, noe som etter hans syn betyr at deler av det man tenker om et slikt konsept i dag – spesielt i Hæren – nærmest er meningsløst.
For de som har fulgt norsk forsvarsdebatt de siste 30 årene, der Sverre Diesen kanskje har vært den mest sentrale aktøren, så er det lite nytt å hente i denne boken. Diesen mener (fortsatt) det ikke er logisk sammenheng mellom trusselvurderingen, den mengden penger politikerne er villige til å bruke på Forsvaret og den innretningen man har valgt på Forsvaret. Han maler på med sine velkjente budskap. I mangt og mye er boken slik sett en tydelig oppsummering av hva han lenge har ment. Han mener fortsatt at det er altfor mange av oss som ikke er gode nok elever ved hans pult – vi forstår fortsatt ikke budskapet hans. Läs anmälan

Indsatsen i Afghanistan er Nato’s største fiasko.

Sådan lyder analysen fra journalist Puk Damsgård i hendes nye bog, ’Drageland’. Bogen er et tilbageblik på Vestens mangeårige tilstedeværelse i landet. ”En mosaik af forfatterens knap tyve års dækning af landet. En flerstemmig epilog fra en krigsmartret nation”, som det står beskrevet på den sorte bagside. […]

En af de blinde vinkler – og en af årsagerne til fiaskoen – var ifølge Puk Damsgård Vestens manglende forståelse for og samarbejde med afghanerne:

”Jeg tror, vi blev forblændede af vores egne værdier og vores eget ønske om at forandre det her samfund. Vi kom til at gøre det hen over hovedet på afghanerne,” siger hun. […]

Damsgårds pointe bliver måske i endnu højere grad understreget af talibaneren Naeem, som vi også lærer at kende i bogen. ”Jeg blev talibaner den dag, USA invaderede Afghanistan og bombede og dræbte uskyldige,” fortæller han i bogen.

Foruden at evaluere konsekvenserne af Vestens blinde vinkler ønsker Puk Damsgård med sin bog at sætte et stort spørgsmålstegn ved indsatsen.

”Var det det hele værd?” spørger hun retorisk.

Krigen har ifølge DR kostet USA over 2,313 billioner dollar og ifølge Altinget kostet USA over 2000 amerikanske soldaterliv.

Den har kostet Danmark mindst 12 milliarder kroner og 44 danske soldaterliv. Läs presentationen.