Litteratur

Vi återpublicerar här en artikel för sommarläsning (Utgivarna)

Den ryske tsaren Ivan den Förskräcklige dog 1584, ett år efter freden med svenskarna, vilken avslutade Livlandskriget. Hans son, Fjodor Ivanovitj, skulle bli den siste av släkten Rurik att besitta den moskovitiska tronen över ett land som var ödelagt av krig och terror, men mer centraliserat än någonsin.

Skapandet av Moskvapatriarkatet 1588 var inte tsar Fjodors förtjänst, utan hans svågers, Boris Gudonovs. Fjodor dog 1598, barnlös, varefter Boris valdes. Århundradet skulle avslutas med en ny politik, ett nytt kyrkligt team och en ny dynasti.

Läs mer

Om inte USA hade startat de två längsta krigen i landets historia – i Afghanistan 2001 och Irak 2003 – så skulle IS aldrig ha uppstått och Donald Trump ­hade aldrig kunnat bli vald till amerikansk president. Det hävdar journalisten Max Blumenthal i sin uppmärksammade bok ”The management of savagery”.

Trumps löfte under presidentvalskampanjen 2016 om att inte upprepa sådana utrikespolitiska katastrofer fick avgörande gensvar i väljarkåren. Både kriget i Afghanistan och det i Irak var en direkt följd av 11 september-attackerna 2001, ett dåd av Usama bin Ladins terrororganisation al-Qaida. Men om inte spionbyrån CIA hade pumpat miljarder dollar till islamistiska krigare i Afghanistan – däribland bin Ladin – på 1980-talet skulle med största sannolikhet 11 september-katastrofen aldrig ha inträffat. Fenomenet al-Qaida bokstavligen föddes i det Sovjetockuperade Afghanistan och nådde sin mordiska fulländning i beskydd av det afghanska talibanstyret ett decennium senare.

Och om World Trade Centers dubbeltorn i New York hade stått kvar i dag är det inte svårt att tänka sig att både världspolitiken och supermakten USA skulle se väsentligt annorlunda ut. Läs artikel

Vi har tidigare på sajten uppmärksammat USA:s försvarsminister mellan 2006 och 2011, Robert M. Gates, som i sina memoarer Duty. Memoirs of a Secretary at War (Alfred A. Knopf 2014) bland annat skildrar hur han, vicepresident Joe Biden med flera var emot en intervention i Libyen . Nu har även president Barak Obamas siste försvars­­minister Ash Carter tagit till orda i bokform.

I över 35 år arbetade Ash Carter i USA:s försvarsdepartement, senast alltså som försvarsminister för president Obama, och är nu verksam vid Harvarduniversitetet. Carters bok heter Inside the Five-sided Box. Lessons from a Lifetime of Leadership in the Pentagon (Dutton 2019, 480 sidor). Den femsidiga “boxen” avser Pentagongbyggnaden i Washington.

Boken inleds med en beskrivning av försvarsdepartementet, som har en budget lika stor som Sveriges bruttonationalprodukt, 700 miljarder USD, och 26 000 anställda inklusive de som finns på 800 baser i 80 länder. Carter lär oss veta att under det andra världskriget gick 41 procent av USA:s bruttonationalprodukt till militären, för att under det kalla kriget sjunka till 9 procent. Något förvånande, kanske, är att president Obamas begäran om ökade anslag till militären fick bakslag av en republikansk kongress, och att de största minskningarna av försvarsanslagen har skett under republikanskt styre, något många inte är medvetna om, enligt Carter: ”[A] counterintuitive fact you can use to win a bar bet.”

Läs mer

Danish Foreign Policy Review 2019, udgivet af DIIS, er nu på gaden. Review indeholder i år tre fagfællevurderede forskerartikler, der analyserer centrale elementer i dansk udenrigspolitik.

* Rasmus Mariager og Anders Wivel bygger videre på deres tidligere udredning om beslutningsprocessen op til de danske militære engagementer i Kosovo, Afghanistan og Irak. Artiklen konkluderer, at Danmarks militære engagement primært var drevet af de politiske beslutningstageres villighed til at tilpasse sig USA’s forventninger om militært engagement, typisk endog før de var formuleret som konkrete ønsker fra amerikansk side.​

* Rasmus Brun Pedersen kigger på Storbritanniens og særlig Brexits rolle for dansk EU-politik med fokus på de danske forbehold. Artiklen anbefaler, at Danmark arbejder for at knytte Storbritannien så tæt som muligt til både den fælles sikkerheds- og forsvarspolitik, og til det bredere samarbejde for at afbøde potentielle integrationsomkostninger i de kommende år.

* Louise Riis Andersen skriver om FNs rolle i dansk udenrigspolitik og påviser, at Danmarks forhold til FN på enkelte, meget centrale punkter har ændret sig afgørende. Det gælder især brugen af militær magt, fokuseringen på danske kommercielle interesser og vægtningen af indenrigspolitiske hensyn (især på migrationsområdet). På den baggrund argumenterer artiklen for, at det danske svar på krisen i den internationale retsorden bør være at genetablere FN som en hjørnesten i dansk udenrigspolitik.  Läs rapporten

[…] Noen år etter invasjonen het det i Nato-kretser at Nato hadde tre prioriteringer: Afghanistan, Afghanistan, Afghanistan. Det eneste som knyttet den stadig voksende og delvis dysfunksjonelle Nato-familien sammen, var de felles frustrasjonene i Afghanistan. Hva ville skje med Nato-samholdet, om man ikke en gang hadde operasjonene i Afghanistan å krangle om? Vladimir Putin løste det problemet.

Nå, derimot, er det neppe flere nordmenn som bryr seg om Afghanistan, enn det er afghanere som bryr seg om Norge. Afghanistan er ikke en gang yesterday’s news, det er fullstendig passé. Det er glemt og fortrengt for de aller fleste.

Én holder imidlertid koken, nemlig journalisten Anders Hammer, som har begått nok en bok om dette ulykkelige landet. Denne gangen har boken fått tittelen Faryab – Arven etter Norge, og tar oss med til den provinsen Norge forlot i 2012. Boktittelen er imidlertid en smule villedende. Arven etter afghanerne ville vært en langt mer dekkende tittel, men neppe noe som hadde avstedkommet forlagskontrakt og en anmeldelse i F.[…]

Det som imidlertid blir borte i boka er nyansene i fortellingene. Det kommer for eksempel ikke spesielt godt frem i boka hvor skeptisk Forsvaret var til å påta seg oppdraget i Faryab. Hammer bruker heller ikke mye plass til å filosofere over det dilemmaet som oppstår når alle handlingsalternativer er dårlige. Det er selvfølgelig mange nordmenn som har hatt sin betydelige dose tvil knyttet til hvor smart det egentlig var det vi holdt på med i Afghanistan, men har slått seg til ro med at alternativet var verre. Det er også vanskelig å inspirere til videre innsats hvis budskapet den politiske og militære ledelsen sender ut er at dette går ganske dårlig. Läs artikel

Se också kommentar på den här sajten om den norska utredningen av deltagandet i kriget i Afghanistan.